Fortsätter....
Vi trodde i vår enfald att det skulle börja kännas LITE
bra i själen efter operationen.Bara LITE iallafall.
Chocken och efterskalvet av "käftsmällen" som vi fick den
15:e april fanns kvar och minskade inte märkbart.
Det var svårt att förstå vad som hände.
Varför varför varför varför????????????
Vi försökte vara positiva och hålla humöret uppe.
Åtminstone en av oss.En i taget.
Tror det var så vi överlevde.
Den ena höll den andra ovanför vattenytan.
Jag återkommer ofta i tankarna till att det var så
tryggt att ha någon av våra anhöriga med oss hela tiden.
Någon "utifrån" som stöttade och lyssnade till all gråt &
frustration.
Påsken passerade sakta i vår isolerade värld.
Jag bodde på ett anhörighotell nära sjukhuset.
Ibland byttes vi av så att Peter fick komma dit och "vila".
Fast det gick inte att sova nästan nå´nting där heller.
Min syster Fiffi & hennes Micke kom & hälsade på.
Vi tog en promenad ner till Fyrisån.
Sara tog sina första steg ute på nästan två veckor.
<3 Första tappra stegen med bästisen Micke <3
Den här bilden är så stark för mig att jag bara storgråter nu.
Den berör mig alldeles oerhört,för jag minns exakt känslorna som jag
hade då.
Dubbla känslor-där är dom igen.
Glad,ledsen,orolig,frustrerad,förlamande trött och RÄDD.
<3 Blåser såpbubblor med moster Fiffi <3
Tankarna,känslorna....hela jag fanns hos Sara.
Dygnet runt och mer därtill.
Den 28/4 fyllde jag år.
Åtta dagar hade gått sedan operationen.
Min älskade stortjej Lisa & Saras (& tidigare även Lisas)
dagmamma Annika kom på besök.
Jag hittade ett papper i Saras "Uppsala-pärm" häromdagen.
Jag hade tänkt att skriva varje dag,men det blev bara några
få gånger.
"Torsdagen den 28/4 kl.03.20.
Älskade fina Sara,
vi sitter i sängen du & jag.Du kan inte sova.
Nyss åt du kräm,mjölk & cornflakes.
Det är svårt att sova när man är på sjukhus:
Många tankar flyger runt i huvudet.
Du är ledsen nu för att du väntar på Lisa och Annika som
kommer imorgon.
Det är jobbigt att vänta!!
Du är så duktig och tapper,vi älskar dig mest i HELA världen!!"
Äntligen kom Lisa & Annika!
Vi gick ner på stan en liten stund,men tålamodet höll
inte så länge....
Sara var glad,ledsen & väldigt frustrerad-samtidigt.
Det enda som lugnade henne var att vara i "Vita rummet"
på lekterapin.Vi fick en egen nyckel dit,så vi kunde komma
och gå som Sara ville.
<3 Mina två älskade ungar i Vita rummet <3
Skriver mer i kväll....
bra i själen efter operationen.Bara LITE iallafall.
Chocken och efterskalvet av "käftsmällen" som vi fick den
15:e april fanns kvar och minskade inte märkbart.
Det var svårt att förstå vad som hände.
Varför varför varför varför????????????
Vi försökte vara positiva och hålla humöret uppe.
Åtminstone en av oss.En i taget.
Tror det var så vi överlevde.
Den ena höll den andra ovanför vattenytan.
Jag återkommer ofta i tankarna till att det var så
tryggt att ha någon av våra anhöriga med oss hela tiden.
Någon "utifrån" som stöttade och lyssnade till all gråt &
frustration.
Påsken passerade sakta i vår isolerade värld.
Jag bodde på ett anhörighotell nära sjukhuset.
Ibland byttes vi av så att Peter fick komma dit och "vila".
Fast det gick inte att sova nästan nå´nting där heller.
Min syster Fiffi & hennes Micke kom & hälsade på.
Vi tog en promenad ner till Fyrisån.
Sara tog sina första steg ute på nästan två veckor.
<3 Första tappra stegen med bästisen Micke <3
Den här bilden är så stark för mig att jag bara storgråter nu.
Den berör mig alldeles oerhört,för jag minns exakt känslorna som jag
hade då.
Dubbla känslor-där är dom igen.
Glad,ledsen,orolig,frustrerad,förlamande trött och RÄDD.
<3 Blåser såpbubblor med moster Fiffi <3
Tankarna,känslorna....hela jag fanns hos Sara.
Dygnet runt och mer därtill.
Den 28/4 fyllde jag år.
Åtta dagar hade gått sedan operationen.
Min älskade stortjej Lisa & Saras (& tidigare även Lisas)
dagmamma Annika kom på besök.
Jag hittade ett papper i Saras "Uppsala-pärm" häromdagen.
Jag hade tänkt att skriva varje dag,men det blev bara några
få gånger.
"Torsdagen den 28/4 kl.03.20.
Älskade fina Sara,
vi sitter i sängen du & jag.Du kan inte sova.
Nyss åt du kräm,mjölk & cornflakes.
Det är svårt att sova när man är på sjukhus:
Många tankar flyger runt i huvudet.
Du är ledsen nu för att du väntar på Lisa och Annika som
kommer imorgon.
Det är jobbigt att vänta!!
Du är så duktig och tapper,vi älskar dig mest i HELA världen!!"
Äntligen kom Lisa & Annika!
Vi gick ner på stan en liten stund,men tålamodet höll
inte så länge....
Sara var glad,ledsen & väldigt frustrerad-samtidigt.
Det enda som lugnade henne var att vara i "Vita rummet"
på lekterapin.Vi fick en egen nyckel dit,så vi kunde komma
och gå som Sara ville.
<3 Mina två älskade ungar i Vita rummet <3
Skriver mer i kväll....
Kommentarer
Trackback
