Påskafton tvåtusenelva
Efter åtta dygn på NIVA flyttades Sara till avdelning 95B.
"För visat mod & tapperhet".Ja,det ska gudarna veta.
Vid det här laget mådde hon inte alls bra,kärlekssessan.
Hon fick väldigt höga doser med kortison & blev både arg & frustrerad.
Dessutom åt hon dygnet runt och sov i princip ingenting.
Helvete vad ont det gjorde i mig.
Trots att operationen var genomförd & faktiskt hade gått bra.....
Oron åt upp hela min existens.
Hur ska det bli nu då???
Att dessutom leva & bo i sjukhusmiljö dygnet runt gjorde inte saken muntrare.
Här flyttas Sara med sitt pick & pack.
Lisa och Sara hade målat en massa påskkort
hemma INNAN vi fick vetskap om filuren.
Sara var ytterst besviken för att hon inte fick påska med storasyster...
När vi kom in på avd 95 var Sara livrädd.
Massor med nya ansikten.
Alla hade vita rockar och dom flesta visste redan vad Sara hette.
Hon ville tillbaka till NIVA.
Inte hem,utan till NIVA.
Det ville vi också.
Konstigt.Men där var vår trygghet.
När vi visades runt på barnavdelningen så kom två sköterskor
fram till Sara med ett påskägg.
Hon blev ännu mer rädd.....
Vår tidigare så sociala lilla tjej var nu skräckslagen.
"Vilka är det där & vad ska dom göra med mig??"
Sara & påskägget.
Vi försökte bo in oss i vårt nya "hem".
Tanken var ju att det skulle kännas bättre nu när vi kommit ifrån NIVA.
Men icke...helvetet fanns kvar & delar av det har satt sina spår i oss
för livet.Förbannade oro och ångest!
Jag märker att mitt skrivande river upp en hel del känslor igen.
Det känns som att det behövs,trots allt.
Det gör gräsligt ont.
Lite försiktigt pysslande på påskdagen.
"För visat mod & tapperhet".Ja,det ska gudarna veta.
Vid det här laget mådde hon inte alls bra,kärlekssessan.
Hon fick väldigt höga doser med kortison & blev både arg & frustrerad.
Dessutom åt hon dygnet runt och sov i princip ingenting.
Helvete vad ont det gjorde i mig.
Trots att operationen var genomförd & faktiskt hade gått bra.....
Oron åt upp hela min existens.
Hur ska det bli nu då???
Att dessutom leva & bo i sjukhusmiljö dygnet runt gjorde inte saken muntrare.
Här flyttas Sara med sitt pick & pack.
Lisa och Sara hade målat en massa påskkort
hemma INNAN vi fick vetskap om filuren.
Sara var ytterst besviken för att hon inte fick påska med storasyster...
När vi kom in på avd 95 var Sara livrädd.
Massor med nya ansikten.
Alla hade vita rockar och dom flesta visste redan vad Sara hette.
Hon ville tillbaka till NIVA.
Inte hem,utan till NIVA.
Det ville vi också.
Konstigt.Men där var vår trygghet.
När vi visades runt på barnavdelningen så kom två sköterskor
fram till Sara med ett påskägg.
Hon blev ännu mer rädd.....
Vår tidigare så sociala lilla tjej var nu skräckslagen.
"Vilka är det där & vad ska dom göra med mig??"
Sara & påskägget.
Vi försökte bo in oss i vårt nya "hem".
Tanken var ju att det skulle kännas bättre nu när vi kommit ifrån NIVA.
Men icke...helvetet fanns kvar & delar av det har satt sina spår i oss
för livet.Förbannade oro och ångest!
Jag märker att mitt skrivande river upp en hel del känslor igen.
Det känns som att det behövs,trots allt.
Det gör gräsligt ont.
Lite försiktigt pysslande på påskdagen.
Kommentarer
Trackback
