lisaosarasmamma

Att kämpa på & anpassa sig efter vad andra säger & gör så
som Sara har gjort före,under och efter operationen är beundransvärt.

Så många obehagliga,kämpiga och otäcka saker......

Det märktes direkt efter operationen att hon slutade att lita på oss.
Hon litade inte på alla snälla tanter & farbröder på NIVA som varit
så snälla dom första dygnen hon var där.
Det värsta var dock att hon slutade lita på sin
MAMMA & PAPPA......

Vi som hade LOVAT henne att allt skulle bli bra när doktorn
hade opererat bort filuren!!
                                     

Jag har googlat (ja,jag VET att det är dumt!) och läst om
vuxna som har gått igenom liknande operationer.
Tiden efter ingreppet är tydligen FÖRJÄVLIG för många.

Sara var ARG,lessen & frustrerad.
Det går ju inte att föreställa sig hur det kändes i hennes
lilla kropp.
Mitt i allt så kunde jag inte hjälpa henne ett dyft.
Och jag som är hennes MAMMA!!!!!!

Den känslan förföljer mig & kommer så göra.

JAG KAN INTE HJÄLPA MITT EGET BARN.
Bara förlita mig till......vadå????

Hon blev en bebis igen.
En bebis som jag knappt tordes röra.
Mitt eget barn som jag var rädd att göra illa.Ännu mer.

Sara låg kvar på NIVA i några dygn till.
Hon såg det som sitt hem.Sin trygghet.
Det gjorde vi också.

Vi konstaterade att vi inte saknade ett dyft därhemma,
förutom våra stora barn förstås <3

Inget annat är viktigt längre.

Vadå materiella ting??Vadå kläder??
VADÅ HUS & HEM???
 
Det enda som är,var och förblir viktigt är att
Saraliten får vara FRISK!!