Ett halvt år
För exakt ett halvår se´n,den 14:e april,satt jag här hemma och var orolig.
Sara var inlagd på avdelning 34 för "observation" över natten.
Dom ville kolla vad hennes huvudvärk berodde på.
Min oro var befogad.
Förbannat.
Jag minns att jag (idiot) googlade på huvudvärk hos små barn,
sån som Sara försökte beskriva att hon hade ibland.
Oftast hamnade jag på sidor som handlade om tumörer i
hjärnan.....
Oerhört ilsken på mig själv och min oro,daskade jag igen datorn
och gick & la mig.
Varför måla fan själv på väggen??
Dagen efter fick vi svaret.
Den oerhört vansinnigt överjävliga sanningen kastades rakt in
i våra själar utan stopp.
Utan någon som helst pardon.
Utan minsta lilla smidiga framförande.
PAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANG!!
Där kom den-käftsmällen som gjorde att livet rasade samman på EN sekund.
Den jävla käftsmällen som orsakade ett efterskalv som
kommer att vistas i våra kroppar och själar resten av livet.
Återigen-tacksamheten utför nå´n slags kamp
med oron ständigt och jämt,dag som natt.
