Den 2:a maj 2011

Försöker med små fumliga steg gå tillbaka till VARDA`N.
VARDAGEN...VAR DAG...
alltså nå´t som händer/bör hända varje dag.

För många är det ju verkligen det VANLIGA.
För oss,och många med oss,så kan den vanliga och
tidigare så förfärligt tråkiga vardagen vara något som man
faktiskt längtar tillbaka till.På riktigt.Otroligt va??

Plötsligt kan allt slås undan på bara några sekunder.
Att se´n försöka gå tillbaka till nå´n form av "normalitet"
är knivigt.För att helt enkelt säga ohållbart.

Det finns så många tillfällen i livet som är så
fantastiska OCH livsavgörande.

Du kanske gifter dig.......

                                 

Du kanske får alldeles underbara barn........

                                   

Någon av dina nära och kära kanske går bort-alldeles för tidigt.........

                         
                             
                                                   <3 Pappa <3

Och se´n finns det annat som kan drabba din familj.
Så som det har drabbat oss och många andra.
Ditt barn blir sjukt.Utan NÅGON som helst förvarning.
En käftsmäll-PANG-och se´n ligger du där.

Den 2:a maj 2011 fick vi ta med oss vår Sara och åka hem ifrån Uppsala.
Helt ofattbart.

Från det att käftsmällen kom,rätt över näsbenet,den 15:e april
så fick vi nu åka HEM.
Vadå HEM??
Alldeles ensamma...på nå´t vis.
Dubbla känslor.
Det var inte som att få åka hem med sin nya lilla bebis från BB liksom.
Fast ändå,samma känsla av....oro....spänning.....,men annars......
inte ett dugg likt.

Den 2:a maj 2011 fick vi reda på att Sara skulle få åka hem igen.
Hon brydde sig föga.Vad skulle hon hem och göra?
Hon hade liksom "lagt av".
Litade ju inte på NÅGON längre.

Pappan och jag försökte glädja henne och säga vad SKÖNT det
skulle bli att få komma HEM till alla saker,till sin egen säng,
till katterna,till trädgården,lekstugan...blablablaaaaaa.
Det gick sådär.

DÅ kom sköterskorna och berättade för Sara att dom BARA skulle ta
bort stygnen i hennes huvud först.BARA ta bort stygnen.BARA.Bara....
"Det BRUKAR inte kännas så mycket",sa dom till Sara och oss.
"Inget alls nästan..."

Det blev förjävligt.
Gjorde så j-a ont i vårt flickebarn,så vi visste inte vart vi skulle
titta åt för håll.
Hon fick smärtstillande och lugnande i massor.
Hon fick glass i stora lass.
Tröstande ord,kramar,pussar,kärlek....you name it!

Jag ville bara därifrån.
Ifrån tryggheten och hem till oron.BUMS!
Ta bort dom förbannade stygnen nu då!
Det SKULLE ju inte göra ont alls?!?!

Det tog många timmar innan dom var klara.
Stygnen var väldigt fint gjorda,
men samtidigt snudd på omöjliga att ta.

Lilla vackra Saraliten,så tapper och fin.
Det RÄCKER nu.Du har varit med om nog.

Till slut blev dom klara.
Sara (och mor & far) var HELT slut och utan energi.
LIVSAVGÖRANDE.

Över 40 stygn......
Duktiga duktiga du!!!!

                              

                              

Min tacksamhet till högre makter finner inga gränser!!

Idag har vi haft "VARDAG".
I allafall försökt.

Allt SKA bli bra.Sådeså.

                             

                             





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0