Ett telefonsamtal

Det känns fantastiskt,underbart & ljuvligt!
Jag blir rak i ryggen & kan ANDAS.
Luften kommer verkligen djupt ner i lungorna & sipprar sakta ut igen......

En läkare (som jag redan glömt namnet på) ringde från Akademiska på förmiddagen idag & bekräftade
Saras ord "det är RENT i mitt huvud nu".
Bara en veckas väntan på besked den här gången :)

Att leva med ständig oro,i ständig ovisshet gör en.....galen.
Det är svårt att fungera "normalt".
Med va f-n är normalt egentligen???
Jag & vi lever onormalt och har tvingats anpassa oss efter det.
När man sedan får ett samtal.....en röst som lugnt säger:
"Vi kan inte se någon tumörbildning eller några tumörrester på Saras röntgenbilder och cystan som finns där ser oförändrad ut."
Jag lovar,jag skrattade,vrålade och grät-samtidigt.
Bara det faktum att jag skriver det nu,gör att jag gråter av lycka!

Den anspänning som maken och jag ständigt lever med begriper man inte förrän en dag som denna.
Ett telefonsamtal och allt vänder.
Syret kommer åter,jag är närvarande igen.

Jag skulle kunna skriva om mina tankar & känslor i all evighet,
men stannar här för nu.
Tror nog att ni alla har en aning om hur jag och vi mår idag :)
Nu orkar vi igen.


Det här är Sara Laila Birgitta Forsell.
Hon håller på att lära sig att cykla.
Dessutom är hon den modigaste 5-åring jag vet  <3

                                  

Kommentarer
Postat av: Gunilla

Följer din blogg. Jag är så oerhört glad för er skull!!!

2012-04-28 @ 08:07:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0