En resa
Tog en bloggpaus med tid för eftertanke.....
Idag är det den 13:e april.
Det här datumet för två år sedan minns jag som om det vore igår.
Då började insikten gro.
Insikten att det kanske var nå´t allvarligt med vår lillsessa.
Mycket riktigt.
Trots farbror doktorns ord "Det är inget akut eller allvarligt....".
Vår resa från och med där och då känns oändligt lång.
Skräckfylld,ångestladdad.
Fylld av tårar,panikslagenhet.
En rungande knytnäve rakt in i magen.Själen.
Varför??
En resa som gjort att jag många gånger undrat över livet.
En resa som gjort att allt har ställts på sin spets.
Verkligen ALLT.
Min äldsta guldklimp har blivit försummad.
Äktenskapet har knakat.
"Allt har en mening."
Nej,nej och åter NEJ.
Ändå-här är vi nu.
Snart har två år gått.
Efter det senaste röntgenresultatet,så andas vi igen.
Bergen blir högre och dalarna djupare för varje gång.
Å andra sidan är det längre mellan kasten nu.
Erfarenhet av livet?
Om jag fick skulle jag önska mig nå´n annan erfarenhet än denna.
När vi väntade på beskedet denna gång var vi hos en av mina kusiner i Stockholm.
På väg hem ville Sara absolut stanna i Uppsala.
Väl där ville hon till ALLA ställen hon hade varit på för två år sen:
krama alla träd,gå in i sjukhuset,titta i kyrkan,mata änderna,
äta morotskaka......
Bearbetning på hög nivå.
Hon minns precis allting,mer än mor & far.
Vi gick in i Domkyrkan och tittade.
Plötsligt satte hon sig i en kyrkbänk och "ville vara ifred".
Vi iaktog vår lilla,men ack så kloka,sexåring där hon satt och tittade i taket.
Då kom tårarna.
Stora fina krokodiltårar strilade ner över små kinder.
Pappan och jag satte oss på varsin sida om henne.
Plötsligt rasade frågorna ur Sara:
"VARFÖR fick jag filuren?"
"Visste ni att jag hade den?"
"Hur länge hade jag haft filuren EGENTLIGEN?"
Sen kom en mening som kröp rakt in i våra hjärtan.
Brände och sved i själen,lockade fram tårarna som låg på lut.
"Mamma...tänk om jag har haft filuren ända sen jag var bebis.....
Jag har ju haft så ONT i huvudet jämt....så länge som jag kommer ihåg....
...ända sen jag var liten har jag haft ont.....men det har jag inte nu.Inte så ofta."
Tystnaden la sig som en stor skugga över oss.
En liten klok sexåring satte ord på våra tankar.
Hon kröp upp i Lisas famn och grät mer.
Sen lät storasyster Sara rida på hennes rygg till Café Fågelsången
där skratten tog överhanden.
Lugnet har lagt sig nu.
Försöker putta undan det jobbiga.
Tid för eftertanke är bra,
men också tid för tankar på framtiden.
Vi gör budget,försöker jobba och spara så mycket det går.
Nedräkningen är i full gång inför vår resa och vi hoppas att
vår gamla husbil orkar ta oss ända till Italien.
Kommentarer
Trackback
