Dags igen
Egoistiskt tänkande dyker upp i skallen.
Jag som TRODDE att det skulle bli på ett sätt det här livet.
TRODDE att det skulle bli enklare än vad det är.
TRODDE.......
Från den dagen min älskade stortjej föddes,den 16/7 1998,
så förstod & visste jag att kärleken till ett barn är starkare än nå´nting annat.
Det hela kryddades när lillsessan kom,den 24/8 2006.
Man vill att allt ska bli & förbli så bra som det bara kan för barnen....
Nu är det så här.
Jag pallar knappt med fler turer.
Joo,det är klart att jag gör.
Kom igen.
Du MÅSTE.
Sara har fått en tid för mr igen.
Redan nästa torsdag,den 14/3.
Själen vrids ur,kroppen lägger av.
Vi har svårt att andas.
Tårarna bränner innanför ögonlocken.
Och allt detta sker i ren skräck.
Skräck över det som har varit.
Skräck över...situationen.
TÄNK OM.......
Kalla det "att måla fan på väggen",
men nu är det på det här viset att man orkar inte vara positiv jämt.
Mycket riktigt så är det som "dom" säger:
det känns lika mycket inför varje röntgen.
Jag känner mig ensam.
Trots att vi har varandra,så känner jag mig ensam.
Det hjälper inte om jag så skulle ha 100 vänner här nu.
Jag måste ta hand om "det här" själv.
Bearbeta.
Fy fan.
Vill inte att vi ska ha det så här.
Det är tortyr med denna vansinniga oro.
Mitt i allt,än en gång,tacksamheten för livet är så oerhört.
Sara är ju HÄR!
Tänk om dom bara kunde ta över.
Tacksamheten & styrkan.
Tänk om dom kunde ta tag i oron och bara vrida nacken av den.
Tala om att nu är det VI som härskar.
Jag vill kunna vara glad,kvittra och prata om vanliga saker.
Tänka på vanliga saker.
"Vad ska vi laga för middag idag?"
Fokusera på resan till Italien.
Bara vara.
Min stubin är eldad till intet.
Har inte möjlighet att ta nå´n endaste fjantig konflikt.
Orkar inte.
Allt sätts ur spel.
Ja,jag vet att jag är negativ.
Innerst inne är jag bara liten och så fruktansvärt rädd.
Tills styrkan hjälper mig på rätt köl igen.
Inget är som väntans tider.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kramar i massor!♥♥♡♡
Svar:
Lisa & Saras mamma
Trackback
