lisaosarasmamma

TRE

Tre år har gått.
TRE ÅR.

Bearbetningen har
gått varm idag.
Själen & tankarna
har jobbat hårt....

Jag inledde dagen med en lång promenad för att försöka reflektera.Gick i motvind åt ena hållet, för att sen få hjälp av stormen på vägen tillbaka.
Symboliskt.

Nog känns det.
Den 15:e april.
Vid den här tiden för tre år sen satt jag omgiven av fina vänner hemma hos en av mina rara systrar.
Några timmar tidigare hade bomben briserat.
Sara & pappan hade nu anlänt med brådskande ambulans till Akademiska.
Jag kan ännu förnimma känslan av skräck.Panik.Inget syre.Fullständig tomhet, men samtidigt full av rumlande tankar.

Här ovanför kan ni läsa mina tidigare inlägg den 15/4 2012 & 2013.

Det är en speciell dag idag & den kommer alltid att så förbli.
Sara vet vilken dag det är & har med begrundan i rösten pratat om det....Om känslor & minnena som hon har. Solklara sådana.

Den här teckningen såg jag väggen i Saras skola i morse.
Ett guldkorn som
gjorde dagen lättare ♥

Days filled with with joy, days filled with sorrow

Det finns bättre & sämre dagar.
Den här dagen tillhör inte en av dom bättre.
Faktum är att jag önskar att den kunde ta & packa sig iväg pronto.

Igår mådde Sara väldigt dåligt.
Blev snabbt väldigt yr & illamående & kräktes.Det hela började när vi var på en fantastisk musikal....
Hon klarar uppenbarligen inte av höga ljud, folkmassor,många intryck samtidigt.Vi tycker att hon har backat i mycket just nu.Tyvärr.Hon klarar inte av att åka bil så bra heller.
Dags att tänka om & begränsa igen.

Snart är det dags för återbesök på Akademiska.Bra & välbehövligt.Det behövs proffs att luta sig mot i det här.
Orkar inte ensam.

Allt det här i kombination med den här tiden på året
(den 15/4 är det TRE år sedan) & mitt eget mående är tungt.

År 2014 har jag genomgått nån slags....omstrukturering av mitt eget liv.
Kroppsligt & själsligt.
Jag har kommit till insikt med mycket & samtidigt förändrats märkbart som person.
Inser att jag behöver ta hand om mig själv mitt i allt.
Nu.
Inte sen.
Jag behöver kort sagt vara en egen individ.
Kan låta enkelt, men för mig är det likt att bestiga ett berg.
Har mött flera människor på kort tid, som nu givit mig både styrka & insikt.

Imorgon är en annan dag.

Status quo....på nå't vis.

Ibland dröjer det länge mellan mina skriverier här på bloggen.

Nu är jag här igen.
Jag inser raskt att läget är ganska status quo sen jag skrev senast....

Det händer iofs mycket i skallen på mig hela tiden.
Jag erkänner det.
Känslorna för den här tiden på året kvarstår dock.
Minnena gör sig påminda.
Den svarta spiralen som drog mig & oss rakt ner i det svarta för snart 3 år sedan.
Ovissheten.
Helvetet.

En stor del av mig fick sig en rejäl törn då.
En törn som visat sig förändra mitt inre en väldig massa.
Samma törn har samtidigt gjort mig till en mer tålig person.
En starkare person...men på bekostnad av vad?

Måhända tycker några av er att jag mal om detta....
Till er vill jag bara säga att
malandet är mitt sätt att bearbeta.
Mitt sätt att försöka förstå & samtidigt gå ett steg framåt.
Om än ett pyttesteg.
För framåt ska den här
pajade mamman.

Här är dom,mina älskade prinsessor.
Dom som jag går igenom eld & vatten för.
Sessorna som ger
mina dagar ett värde.

Jag älskar Er så att
det snudd på gör ont ♥♥