14/11 2013
Älskade lilla Sara,
jag är ganska säker på att,när du är stor nog,kommer att läsa vad din mamma har skrivit .....
I denna blogg har jag vänt ut & in på mig själv,
ända från det att vi kom hem från Uppsala efter att ha fått det helvetiska beskedet.
Den långdragna operationen som räddade livet på dig.
Tiden före & efter filuren.
Alla lyckliga stunder,som mellan varven har utbytts mot ren skräck.
All omtumlande glädje som plötsligt har vänts till oro,
när pappa & jag har märkt att du har mått dåligt.
Oro över din yrsel,ditt illamående osv,osv.
Du kommer att läsa om hur mycket jag beundrar ditt mod & din självsäkerhet.
Om din styrka inför varje lasarettsbesök,
varje magnetröntgen.
Samtidigt som mor & far slängs tillbaka till den 15:e april 2011,
så skuttar du med huvudet högt framåt i livet.
Du har behov av att prata om det som har hänt & händer.
Tiden på Akademiska & på lasarettet här hemma ventilerar du ofta.
Kloka ord blandas med kloka funderingar.
Du kommer förmodligen också att läsa mellan raderna & förstå hur liten din mamma känner sig.
Frustrationen som ligger som en korsett av metall runt kroppen & dras åt mer & mer.
När man förlorar kontrollen över allt & inte vare sig kan hjälpa sitt älskade barn eller påverka "situationen".
Att inte kunna "hjälpa" mer.
Att lämna över sitt barn i andras händer & försöka lita på att allt blir bra......
Älskade lilla Sara,
min största lycka i livet var-såklart-när din storasyster & du kom till världen!
Att få äran att vara mor till två så underbara sessor är en ynnest.
Idag får pappa & jag vara med om samma översvallande lycka som när du kom till världen.
Samma lycka,fast på ett annat sätt.
Få ord kan beskriva den översvallande känslan som sköljer över själen.
Denna gång har vi väntat på besked i 15 dagar.
En farbror doktor som jobbar på Uppsala Akademiska sjukhus ringde & pratade med din pappa idag.
(Tur att det var just till pappa dom ringde.
Jag var på jobbet & hade nog inte haft alltför lätt att ta ett sånt samtal där.)
Han berättade att dom nu har gått igen dina röntgenbilder.
Dom hittade inga spår av tillväxt-allt ser bra ut!
ALLT SER BRA UT!!!!!!!!!!!!!!!
Såklart.
Självklart.
När vi berättade det för dig,så såg jag hur lättad du blev.
Vi kramades länge alla tre.
Efter ett tag sa du:
"Jahapp,som vanligt.Det visste jag väl."
Precis så ska det vara,nu & för alltid.
Älskade lilla Sara-
ALLT ÄR BRA.
Nu kan vi andas igen.
Nov. 12, 2013
Försöker vara munter,men det är så svårt. Vi väntar på svar & det är lika förbannat tärande vareviga gång. Sara har, förutom lite huvudvärk, mått bra dom senaste veckorna.Jag bestämmer mig för att hålla fast vid det :)Gläds dessutom åt att Lisa har fått ett jobbigt besök hos en tandkirurg avklarat! När jag ändå håller på,så väver jag in drömmar om ännu en resa till Italien <3Sådär-välkommen tisdag! 
Oct. 29, 2013
Oro.Tärande jävla oro.Sitter och pratar med maken om tankar & känslor inför morgondagen. Eftersom Sara har mått dåligt, varit yr & kräkts vid några tillfällen, så har hon fått en tid för magnetröntgen redan imorgon. Egentligen skulle nästa röntgen ske i mars nästa år. Det är samma känslor & mående varje gång. Inte är man vidare stursk.Som en liten jävla sur disktrasa. Utan styrsel....bara hängig & lealös.Det är bara att hänga med. Igen. Jag förutsätter, lika mycket nu som förr & för all framtid, att inga förändringar hittas.Imorgon önskar jag mig goda känslor & energier.Dessutom är det Saras pappas födelsedag.
Morgondagen blir bättre
Efter en lång dag med orolig start går jag nu & bäddar ner mig. Sara vaknade med yrsel & "villervalla" i huvudet, mådde illa & kräktes ett par gånger.Sånt ger flashbacks & blåser liv i en mammas (& pappas) pyrande oro.Min stora tjej är hemma med en rejäl förkylning. Slutsats:morgondagen blir bättre. Sådeså. Då hoppas jag att tänket är lite mer såhär:
Tänker tankar
Är hemma från jobbet dag 2 i ordningen. Huvudet dunkar, hals & öron värker. Mitt i allt ändå ett kärt besvär....En förkylning, vad är egentligen den jämfört med annat? Ett kvitto på att kroppen behöver vila & läka i ett par dagar, det är allt. Tankarna rumlar runt i huvudet när dom har möjlighet. Eller kanske mer när jag ger dom möjligheten. Det är mycket som susar förbi när jag är i min tysta ensamhet. Tankar på vilket stort intryck & avtryck Kristian Gidlund har gjort i så många människors liv. Vilken "stor" person, som orkade & vågade berätta om den sjukdom som det ofta viskas om.Som så många är så jävla rädd för,att om man inte pratar om den, då finns den inte. Man är rädd för att möta en sjuk person & dess anhöriga....Än en gång, tankar på min & vår gränslösa TACKSAMHET över livet. Tårarna rasar över mina kinder nu & då,då & nu.Ofta.Precis nu rinner dom som en porlande vacker bäck.Bara för en timme sen rann dom också, men då lite mer i smyg.Jag gick med Sara till skolan och stannade en bit därifrån för att inte dela med mig av mina baciller. Står och ser på den lilla person som givit & ger oss en sån obeskrivlig lycka och så mycket kärlek varje dag. När hon tog på sig skorna i morse, så sa hon "Jag är så GLAD, mamma! ""Va bra Sara.Varför är du så glad då? ""Jag bara är det, mest hela tiden! Jag har ju en så fin och snäll familj som jag älskar."Där står en snuvig mamma och ser när den lilla jäntan rusar iväg mot sin skola. Hon vänder sig om och gör ett hjärta av sina händer och ropar "Heeejdå mamma, vi ses snart! "Då rinner dom, tårarna. Stillsamt porlande, varma i höstkylan.Att ta varandra för givna är enkelt. Busenkelt. Jag har slutat med det.
En resa
Vi är hemma igen. Försökte göra vår tripp lite roligare & ta bort fokus från besöket på Akademiska. Här är några bilder från vår resa. 
Så länge mitt hjärta slår ska jag leva,leva för dig
Vi är på väg hem igen. Hem från en lite jobbig, men ändå mycket bra vistelse i Uppsala. Lite jobbig för mig, men mycket bra för Sara.Det är det viktiga - allt ska vara bra för Sara. Sara och Lisa. Tänker på hur mycket av min energi som har gått åt oro & förtvivlan dom senaste 2&1/2 åren.Hur lite jag har orkat engagera mig i min äldsta dotter ibland,inte räckt till alla gånger. Hur mycket Lisa har behövt finnas nära sin trasiga, ibland väldigt ledsna mamma.Orkat trösta & peppa mig. Hur mycket hon har funnits för sin lillasyster.Alltid haft svar på små som stora funderingar, kunnat skoja bort oro & tårar, retats med glimten i ögat.Och mitt i allt vuxit så mycket som person.Jag älskar Dig till världens ände, Lisa <3
Två och ett halvt år
Försöker att fokusera.
Går ut i husbilen,andas & ........bara finns,rätt & slätt.
Stubinen är kort igen.
Jag vet inte om det bara är jag själv som märker av det.
Kanske.
Kanske inte.
Jag är dock innerligt tacksam över att jag mår bättre nu än för
ett par veckor sen.
Det passar mig ypperligt att må bättre nu.
Självklart är det alltid bra att må bättre.....än sämre.
Men just nu behöver jag mig själv & min egen styrka lite mer.
Går ut i husbilen,andas & packar.
Vill iväg på ett konstigt sätt.
Imorgon åker vi.
Det är dags att åka tillbaka till Akademiska med Sara.
Läkarundersökning......besök hos kurator.
Mer vet jag inte.
Tack,det räcker bra.
Ett rutinmässigt besök.
Ändå-det känns.
Gör ont & gräver.
Karvar i själen.
River upp.
Förnuftet tar över & hävdar vänligt,men bestämt:
"Åååå,så bra!
Så BRA att dom tar hand om Sara.
Bryr sig om & följer upp.
Undersöker & pratar."
JOTACK,JAG VET ATT DET ÄR JÄTTEBRA!
Men jag vill ju ha allt ogjort.
Vill inte ha den verkligheten krafsandes i det undermedvetna.
Dag som natt,natt som dag.
Vi försöker göra resan till Uppsala så festlig det bara går.
Åker husbil,tar med vovven,hälsar först på min kusin Eric i Åkersberga,
bor sen på camping nära sjukhuset.
Sara ser fram emot att få åka.
Jag har lovat att vi ska stanna vid en speciell leksaksaffär.
Pappan & jag påminns.
Halkar efter den lilla varelsen som är större än dom flesta i sitt tänkande.
Hon bär oss framåt på sina små armar,
av ren & skär styrka.
Styrka i både kropp & själ.
Hon finns & är här.
Återigen-tacksamheten finner inga gränser.
Snart har det gått två & ett halvt år.
En milstolpe
Sara kunde cykla innan hon "fick" filuren. Sen blev det annat.Börja om från början. Balansen var inte att lita på. Förra året började hon träna igen, men det gick inget vidare. Den här sommaren har det nästan gått ännu sämre med träningen, då frustrationen har varit total. Hon blev yr när hon försökte. Varje gång vi har föreslagit en cykeltur, så har hon blivit arg & ledsen över att inte kunna. Ledsen över att inte våga. Inte lita på varken sig själv eller balansen. Vi bestämde oss för att inte prata om cyklingen mer.I förrgår hörde jag Sara prata med sig själv ute i trädgården. "Nu MÅSTE jag kunna det här.Jag MÅSTE våga! "Plötsligt cyklar hon iväg en liiiten bit på gräsmattan. Igår provade hon igen och kom iväg lite längre! Tillräckligt långt för att våga försöka cykla på vägen. Sagt & gjort-hon hoppar upp på cykeln och VÅGAR. Drar rakryggad iväg med bra balans & CYKLAR! !ÄNTLIGEN! Lyckan var och är total :)"Åååå va härligt för mig,mamma!Och va härligt för dig & pappa, som slipper få ont i ryggen när ni var tvungna att hålla i mig!"I morse cyklade vår 7-åring till skolan för första gången♥Det är STORT. Större än vad man kan tro. En milstolpe värd hur mycket som helst för en lilltjej som vill vara som alla andra. Att pappan gjorde henne sällskap cyklandes till skolan gjorde inte saken sämre. 
Botten var nästan nådd
För två veckor sedan började jag ta upp mitt promenerande igen. Botten var nästan nådd, både själsligt och kroppsligt.Rädslan för att falla igen var påtaglig. Det "svarta hålet" fanns hela tiden brevid mig, redo att omfamna. Dock var (& är) jag själv den enda som kan göra nå't åt det. Jag har varit envis och bara vilat en dag på dessa veckor. Äsch, promenader är väl inget,kanske ni tänker.Gym & annat är bättre. Fast joo, för min del är promenaderna ibland den enda drivkraft jag har. Att ha orken att dra iväg ut & ANDAS.Blåsa ur skallen & själen riktigt ordentligt. In med nytt friskt bara.Nya tankar, ny energi. Imorse gick jag 1,2 mil.Det låter längre än 12 kilometer ;)Jag är lite mallig för att jag faktiskt orkar igen & hoppas samtidigt att jag fortsätter att orka.Att dessutom få vandra i den här miljön, gör det inte sämre. Det väcker underbara minnen ♥
Don't worry-be happy
En lördag utan måsten. Det var längesen. Sara och jag tog med mamma på en runda i diverse butiker.Vi hann med att fika lite också :)Trivsamt! 
Framemot kvällskvisten åkte lillan och jag till min kära rara vän Maria för att ÄNTLIGEN gratulera till deras lillprins Charlie <3Han är nå'nting av det sötaste jag har sett! Sara blev lika överförtjust som jag i denna lilla stjärna.Det kommer inte att dröja innan vi ses igen kan jag lova. 
Nu sitter jag i soffan med en balja te & tänker (igen ). Lillan sover, Lisa är på Gröna Lund & roar sig med sin far & co & maken är på klassträff. Ensamheten stör mig inte. Det är nyttigt att umgås med mig själv.
Alla kan göra något...
Ett oerhört bra initiativ.En skön promenad med trevligt sällskap.Framförallt-slantar som hamnar på rätt ställe.
Circle of life
Traskar på i min strävan framåt. En fot bredvid stigen, den andra på.Tack till er som ständigt finns där & knuffar upp mig.
24/8 2013
En vacker dag med två lyckade kalas, älskade vänner & familj!Framförallt en överlycklig liten 7-åring, som tackade sin mor och far för att hon föddes just den här dagen <3
♥
Liten vän i världen har varit yr i huvudet inatt & mådde dåligt imorse.Idag är hon hemma från skolan & vilar. 
Nu
Idag har jag bestämt mig för att försöka låta bli att stressa inför helgens kommande kalas.Försöka duger. Det är den här lilla gudagåvan som fyller 7 år på lördag ♥(På bilden är hon 2.)
SJU år.Om ni bara visste hur tacksam jag är.
En onsdag
Försöker göra om & göra rätt. Allt vad jag orkar. 
Inte okej
Jag måste ta tag i mitt liv igen. Det verkar som att jag har glömt bort mig själv mitt i alltihop. Vet inte hur, men nåt måste ske.Den inneboende stressen över måsten & den överhängande ångesten som flåsar mig i nacken är INTE okej. Idag började mina två kärleksungar i skolan. Den ena i ettan och den andra i nian.Den yngre förmågan var väldigt förväntansfull, medan den äldre inte fullt så begeistrad. Deras mor är dock övertygad om att det kommer att gå bra för dom båda två! Igår var vi tre på stan och köpte lite kläder och myste med fika. ♥ Guldkorn ♥
Idag
Jag har en väldigt fin vän, som gång på gång visar hur mycket hon känner & vet om mig. Vi hörs inte av så ofta. Alldeles för sällan faktiskt. Idag var det dock en sån dag (igen) när jag verkligen behövde henne. Prick då fanns hon där. Min allra bästa vän. Tack för att du finns i mitt liv ♥
Head over heels
Dom flesta verkar tycka att det är skönt att komma tillbaka till "vardagen" igen. Måhända är jag konstig som inte håller med? Jag är inne i en slags "downperiod".Tycker att det mesta är ganska drygt....Har dessutom jäkligt kort stubin. Mao ingen bra kombination. Det hela lyftes inte direkt till skyarna av att det i fredags anlände en kallelse till Akademiska för Saras del."Bara" en kontroll & , som lilla mamma sa; Det är BRA att dom har koll på Sara! SJÄLVKLART!!!Jag vet. Men f-n oxå, det river ändå upp.Minnen.Känslor.Uppochner.Nerochupp.Så.Då har jag luftat själen igen. TACK för att ni lyssnar. Dagens bästa kom nu på kvällskvisten.Sara räknade dagar till hon fyller år och kom fram till att det är nio stycken kvar. Hon funderade en stund och sen kom det:" Mamma, jag MÅSTE duscha innan jag fyller år!Så jag luktar gott och så där.":)Risken finns att det blir en dusch eller två innan 7-årsdagen ♥
