Såklart

Är hemma med Sara idag.
Hon varit vaken mycket i natt & imorse mådde hon inte bra.
"Dessutom är jag lessen,mamma...."
"Varför det?",frågar jag.
"Vet inte......tårarna bara finns där i ögonen & vill komma ut....."
 
Såklart.
Tankarna & känslorna måste få komma ut.
Det är bra.
Ju äldre du blir,desto mer förstår du.
Funderingarna snurrar i ditt lilla huvud.
 
Morgontv & frukost i mammans säng hjälper :)
Nu ska jag gå & lägga mig brevid den raraste 6-åring jag vet <3
 

En ny dag

Har klivit upp efter en minst sagt orolig natt.
Själen lever rullan i tankarna & det är svårt att koppla av.
Nu är iallafall en ny dag här :)
 
Äter nu frukost & läste nyss Falu-Kuriren.
En artikel om hockeyspelaren Tobias Holm fastnar på näthinnan.
Han har själv drabbats av en hjärntumör för tre år se´n & vill nu hjälpa barn med cancer
genom att sälja en årskalender.
Jag bestämde mig genast för att ta kontakt med honom och fråga om jag kan vara till hjälp.
En oerhört fin julklapp där alla dom insamlade pengarna går till Barncancerfonden.
 
Läs det här:
"Tobias Holm - hockeyspelare i Borlänge - drabbades av en hjärntumör för tre år sedan och trodde att han skulle dö.

Nu hjälper han på olika sätt cancerdrabbade barn.

Tillsammans med lekterapin på Falu lasarett har han tagit fram en årskalender, som kommer att säljas till förmån för Barncancerfonden och Barncancerföreningen i Dalarna.

Tobias Holm, som spelar hockey i Borlänge, har tagit fram en årskalender för att hjälpa barn med cancer. På kalenderns bilder finns cancerdrabbade barn och ett antal idrottsprofiler från Dalarna. Pengarna som kalendern drar in gå till Barncancerfonden och Barncancerföreningen i Dalarna.

Hockeyspelaren Tobias Holm, med Borlänge som nuvarande klubbadress, drabbades för tre år sedan av en hjärntumör. Nu vill han hjälpa barn med cancer. Med hjälp av en framtagen årskalender ska 150 000 kronor dras in till Barncancerfonden. Lars Nilsson på Faluföretaget Strålins har varit med och sett till att göra kalendern möjlig.
– Idén om att hjälpa fler cancerdrabbade barn dök upp i höstas, och resultatet blev den här årskalendern. Det är många som ställt upp och hjälpt till på ett fantastiskt sätt, säger Tobias Holm engagerat.

Bakom sig har han en lång hockeykarriär med spel i klubbar som Kumla, Västerås, Leksand, Oskarshamn, Aalborg, Lindlöven, Kallinge/Ronneby och nu Borlänge.

Men säsongen 2008/09 provade han lyckan i Nordamerika och spel i ECHL med Wheeling Nailers, farmarlag till NHL-laget Pittsburgh Penguins.

Den 28 februari 2009 kom hans liv att förändras.

I matchen mot Trenton Devils åkte Tobias på en våldsam tackling och fördes till sjukhus för vidare undersökning.

Läkarna kunde snabbt konstatera att han åkt på en kraftig hjärnskakning, men röntgen visade också på en annan förändring.

En hjärntumör...

– En månad senare låg jag på operationsbordet. I 13 timmar höll läkarna på. Jag hade inte känt av tumören på något sätt innan, så det var tur i oturen att jag gav mig på fel kille i det andra laget. Tumören visade sig vara godartad, läkarna fick bort den, och jag har inte behövt genomgå någon cellgiftsbehandling. Däremot går jag på fyra kontroller per år, där jag undersöks med hjälp av magnetröntgen, men läkarna har inte hittat något mer, säger Tobias Holm.

På olika sätt har Tobias de senaste åren träffat på barn med cancer. Först var det en vän som hörde av sig vars 14-åriga son hade träffats av cancer.

– Jag besökte grabben och han visade upp en sådan glädje att bara träffa mig den första gången. Jag besökte honom flera gånger under sjukdomsperioden och kände att det gav mig väldigt mycket, säger Tobias.

I höstas var han även med i tv-programmet "Sofias änglar" där han träffade en 9-årig kille som drabbats av cancer.

– Det var då som idén väcktes om att kunna göra mer och hjälpa fler barn. Jag träffade på Maria Käll, som jobbar på Leksands IF:s marknadssida, och vi spånade idéer fram och tillbaks. Jag kom sedan i kontakt med Lars Nilsson på Strålins och beslutade oss därefter för att göra en årskalender. Min gode vän Anders Eriksson lovade att ställa upp som fotograf. Mats Hilldén på Falu lasaretts lekterapi stöttade också idén, säger Tobias Holm.

För några veckor sedan bjöds sju cancerdrabbade barn med till Leksand, för att se matchen mellan Leksand och Asplöven. Ejendals erbjöd två loger för barnen att vara i, och företaget Mat vid Siljan såg till att det bjöds på mat i form av pannkaka, hamburgare och annan mat som barn älskar.

I pressrummet togs sedan de bilder som nu återfinns i årskalendern. Förutom Tobias själv finns också andra idrottsprofiler med som Sanna Kallur, Magnus Svensson, Rikard Tynell, Daniel Tynell, Johan Ryno, Jennie Persson, Claes Björling, Stefan Olsson, Pelle Prestberg, Jens Bergenström och Gabriel Karlsson.

– Kalendern är tryckt i 1 500 exemplar och kostar 100 kronor. Alla pengar går tillbaka till barnen. Strålins har stått för en stor del av tryckkostnaden och sedan har fyra andra företag sett till att sponsra kalendern. Inledningsvis kommer jag att sälja den själv, säger Tobias Holm."


Hej

Hej känslor & själ.
 
Jag tycker sannerligen att ni river & drar i mig i överkant.
Hur vore det om maken & jag finge frid ett tag??
Att kunna vara "som vanligt",tänka på "vanliga" saker....
Jag tjatar om att få "bara vara".
Hur vore det??
 
 
Idag var vi på Specialistmottagningen på lasarettet med lilla hjärtat.
Hon undersöktes & sen pratade vi om hennes huvudvärk som är så förbaskat envis.
Den är inte som förut,säger Sara.Då var det STORA blixtar.
För att göra en lång historia kort,så ansåg farbror doktorn att MR som var planerad till
april nästa år ska tidigareläggas.Inom några veckor ska det så ske igen.
Det är bra.
Men ändå känner man sig....förföljd.
 
Samma vidriga känslor av oro blandas med en slags....stillhet.
Bra att "det" än en gång blir gjort.
Mantrat inom mig låter "ALLT BLIR BRA".
 
Allt ÄR bra.
Så det så.
 
Vår lilla stortjej börjar förstå vidden av saker & ting.
Hon säger att hon är rädd.
Vill inte.
"VILL INTE att dom tittar i mitt huvud nå´n mer gång!"
Försöker förklara att det är....bra att dom gör det.
Försöker trösta & finnas.
 
Den ena foten har halkat ner i diket igen.
Den andra är på väg efter.
Precis som förr.
Spänningen sitter i nacken,ryggen,magen...
 
Men NIX,här ska inte ramlas ner!
Inte falla av oron!
 
Fångar dagen,kvällen & natten.
Fångar helt enkelt hela dygnet.
 
                   
 
                                                                 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                                                                   
 
 
 
 
 
 

Svar?

Saras klagan över huvudvärk var & varannan dag tar musten ur oss.
Imorgon ska vi till Specialistmottagningen med henne & hoppas få nå´n form av svar.
 
Våra egna & andras teorier får vackert hålla sig undan från & med nu.
Vi vill veta.
Det är svårt att få vardagen att flyta på när det är "så här".

Grazie

Sitter & tänker.....för ovanlighetens skull....
Smuttar på lite glögg & lyssnar när mannen sågar & står i.
Renoveringen av vardagsrummet är i full gång.
 
GRAZIE.....TACK......GRAZIE......TACK!!!!!!
 
Vad låter vackrast?
Jag tror faktiskt att jag föredrar GRAZIE.
TACK på italienska.
 
Idag har det hänt än en gång!
Kära vänner har bidragit med en slant till Saras insamling.
Kära vänner som vi faktiskt bara har träffat EN gång,
på den för oss vackraste platsen på jorden,
Castiglione della Pescaia.
 
Jag har sagt det förut & jag säger det igen:
VÅR TACKSAMHET FINNER INGA GRÄNSER!!!!!
 
Alla Ni som hjälper oss att komma metrar,kilometrar & mil närmare Italien-
GRAZIE!!!!
 
Det är svårt att med ord förmedla hur fint det känns......Hjärtat svämmar över!!
Samtidigt är det oerhört svårt att ta emot dessa bidrag.
Man blir,som Sara säger när hon blir rörd,"gladledsen".
Gladledsen.....ja,precis så känns det.
Tårar av tacksamhet,men också av känslomässigt stormande.
Att så många bryr sig om.
Önskar att jag & vi kunde återgälda Er på nå´t vis....
 
Utan Er alla skulle vi inte kunna komma iväg.
Vi vågar drömma nu.
Vågar tänka på allt Sara & vi kommer att få uppleva.
Vågar tänka att allt ÄR bra.
Att ALLT KOMMER ATT FÖRBLI BRA!
 
Sara & mamman vid Fontana di Trevi i Rom,september 2010.
 
 

 


Fars dag

Så är helgen över.
Den här veckan har gått oerhört fort.....
 
Jag försöker fokusera på alla bra saker som händer,
alla rara människor som finns nära.
Oros- & irritationsmoment  får vackert hålla sig undan.
 
I fredagskväll hade vi "säsongspremiär" i vår fina bodega med min rara mor,
min syster Sofie & hennes Micke.Vi hade busmysigt!
Igår tog vi det lugnt & gjorde inte många knop i höstmörkret.
På kvällen var jag bortbjuden på middag.
Ännu ett guldkorn att spara.
 
Fars dag har firats med kort & paket till den fina pappan.
Sara har gjort ett kort i skolan.
Det överlämnades mycket högtidligt i morse.
 
Är trött & slut av för många tankar nu.
Imorgon är en annan dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Våga vägra

Tänk..mitt förra inlägg var så....lugnt & rofyllt.
Senare den dagen,förra måndagen,fick Sara ont i sitt lilla huvud vid flera tillfällen.
Hon berättade hur det kändes.
Om "blixtarna" som kommer.
"Inte på samma sätt som när filuren fanns,dom känns på ett annat vis."
På kvällen fick hon så ont,så att hon blev rädd & grät.
 
MAN      K  A  S  T  A  S      TILLBAKA.
 
Slängs iväg likt en trasa.
Tillbaka till en tillvaro där oron härskar.
Mitt i allt ska man finna nå´t slags....lugn.
Det är svårt.
Jag hämtade Alvedon,kramade,tröstade & stoppade ner den lilla i sängen en stund.
 
När huvudvärken kommer,kommer också mor & fars oro med besked.
Allt stannar upp.
Vill inte halka ner ens med ena foten i diket igen.
Vill vara uppe på vägen,inte rasa.
 
Sara blev också orolig.
Orolig för att behöva åka till sjukhuset.
Orolig för att inte vår Sälen resa skulle bli av.
 
Pappan ringde till Andreas,Saras doktor,för att berätta.
Minsta halmstrå av stöd emottages hjärtligt i dessa situationer.
Vi vill ha ett svar VARFÖR dessa attacker av huvudvärk återkommer.
Inga svar finns,bara teorier.....
Men stödet från en läkare gör att udden av oron trubbas av.
Det är viktigt.
 
Jag vet att mannen är precis lika orolig som jag,
men kanske har svårare att klä allt i ord.
Senare den kvällen,när Sara hade somnat,höll han om mig hårt & länge.
Det kom en liiiten röst ur en stor man:
"Vi måste stötta varandra,älskling."
För att på nå´t sätt övertyga sig själv.
För att berätta att hans själ också kastas tillbaka till salarna & korridorerna på Akademiska ibland.
För att han också vill våga vägra oron......
 
Att stötta varandra är svårt.
Föräldrar kommer efter i såna här kriser.
Barnen trampar framåt,men vi halkar ner från livets väg ibland.
Det svåra är att ta sig upp igen.
Det kan vi intyga.
 
Andreas tyckte absolut att vi skulle åka till Sälen ändå.
Ny kraft & energi infann sig & vi kom iväg till slut.
Vi fick en lugn & stillsam minisemester Sara,mamma & jag.
Och huvudvärken höll sig borta.
 
Våga vägra oron.
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0