Friday

God morgon? 

Trött som få.
Måste försöka lära mig att sova igen....
Det har gått så långt att jag nästan ger fasen i att gå & lägga mig, 
eftersom jag vet att jag ändå inte kommer att somna.
Inte särskilt intelligent, jag vet.
I natt tog jag med mig min gamla,nästintill bortglömda, spikmatta som sällis i bingen. 
Tror banne mig att jag ska ta det för vana i hopp om förändring....

Går nu en ny & förhoppningsvis 
givande dag till mötes.


Just breathe


Peace

Är övertygad om att det här kommer att bli en 
bra dag.
Har just serverat min lilla 
sjukling frukost på säng, eldar i vedspisen & har det rätt gött med min tebalja.
Nånstans inom mig finns känslan av ett slags lugn.Tar hand om lugnet & nöjer mig med att det finns här & nu.

.


Clean up

Vaknar trött & trökig efter på tok för lite sömn, som vanligt. 
Munterheten tar plötsligt över, 
då jag faktiskt ser SOLEN.
Blotta åsynen av den gör mig på bättre humör :)
Är iofs hemma med en liten tokförkyld prinsessa, 
så vi får nöja oss med att titta på det vackra solskenet genom fönstret.

Idag har jag planer på att fortsätta rensningen bland prylar & i själen.
Vi får se om jag lyckas....




Sinnesro

Jag är tillbaka. 
Kanske för att stanna, vi får se.
Har under den senaste tiden fått så pass många  ingivelser & tecken på att jag borde börja skriva igen, så jag gör ett försök. 

Ni som känner mig vet att jag aldrig låter bli att prata om mina känslor när det väl gäller. 
Nu gäller det. 

Livet är.....rufsigt för närvarande. 
Jag har kunnat påverka en del själv, 
men långt ifrån så mycket som jag skulle vilja. 
Det blåser rätt friskt i själen, både på gott & ont.
På kort tid har jag förändrats mycket. 
Stöpts om.
Börjat tänka & agera annorlunda. 
Jag har mött vänner &  människor som har fått mig att se på mig själv på ett annat sätt.
Inser att det verkligen är dags att ta hand om mig nu.
Det är trots allt mig själv jag ska umgås med hela livet....

Under dom senaste åren har jag inte haft tid att må bra. 
Inte vågat släppa sargen.
Oron & skräcken över att helvetet skulle & ska komma tillbaka tog överhanden. 
Det är självklart att det blir så.
Oro blandat med en alldeles överväldigande tacksamhet för livet självt. 

Många gånger har jag sett ner på mig själv. 
Tänkt att jag inte "borde" vara ledsen & ha ångest. 
Att jag istället skulle ha varit sprudlande glad.
Inte förstått VARFÖR jag inte har tagit mig upp till ytan.Det är ju trots allt där syret finns. 
Kampen för att finnas & orka har varit det enda som existerade.
Kippandet efter syre kom i andra hand. 
Jag fanns & finns, men orken var & är det klent med.

Det har nu gått 3 & 1/2 år sen bomben
slog ner i våra liv.
En bomb som förde med sig så många skräckupplevelser & samtidigt ännu fler glädjetårar & vrål av lycka. 
Den förde också med sig förändringar
i både själ & tankar. 

Just nu är livet....rufsigt, som sagt. 
Min förhoppning är självklart att jag & vi landar i en lugnare tillvaro till slut.


RSS 2.0