&

Det händer så förbannat mycket,

men samtidigt ingenting.
Jag är genuint lycklig över det mesta. 
Ändå är den där,känslan av otillräcklighet.
Känslan av att inte kunna finnas där till fullo för dom i min närhet som inte mår bra.
Att inte kunna omfamna & lugna så att det hjälper på riktigt.
Tanken slår mig att otillräckligheten även gäller mig själv....
Jag finns inte där för själva mig heller. 
Så oerhört jävla jättedumt.
Så dumt att sträva efter lugn,ro & självinsikt,men ändå inte nå ända fram.
Man lär så länge man lever,säjs det.

Börjar lära mig att den här tiden på året är tung som bly.
Tankarna är lättsamma & snälla & tunga & jobbiga.
Samtidiga & därmed samverkande.

Kryper ner,begrundar & ser på mina &.
Konstaterar raskt att & kan vara början på nåt nytt.
& så vidare.


More than words

Skriv inläggstext 


Farvälkommen


Farväl 2016.
Du blev det året som jag fullkomligt rusade in i med fanan högt som fan.Jag skulle ta dig med storm.Nu,NU skulle allt falla på plats & lugnet lägga sig.Jag skulle finna mig själv.Landa.Vara rädd om mig.Äta bra,motionera,sova färdigt.Inte sätta mig själv i sista hand.Sluta vara självdestruktiv i mina tankar.Jag skulle rulla ihop ångesten till en liten papyrusrulle & skjutsa iväg den till nåt place där solen aldrig vistats.
Jag hade intentioner om att äntligen tokumgås med mina vänner,som jag så länge försummat på grund av bristande ork.Min oro för min yngsta,starka,modiga & redan nu så livserfarna dotter,den oron skulle bylsas in i bomull & bli fadd.Min oro för min äldsta,begåvade,kloka,vackra & trygga äldsta dotter som jag inte på långa vägar har räckt till för,den oron skulle komprimeras & bli mindre.
Jag skulle bli trygg,tacksam & gladare i livet.
En bättre mamma.
Det blir sällan som man har tänkt sig.
2016,du blev i tuffaste laget på många plan.
Den ena törnen avlöstes av den andra.Samtidigt lärde du mig ännu mer om vad som är viktigt i livet.
Du lärde mig att aldrig,aldrig ta något eller någon förgiven. 
Du lärde mig också att mitt sätt att vara nyfiken, naiv & tro på andra människor kanske behöver bromsas ibland....
Med hjälp av 2016 har jag ändå blivit starkare.
För tanken när jag stod där i startgropen med fanan högt för precis ett år sedan var ju att komma nånstans med mitt inre.
Gudarna ska veta att det är precis det jag har gjort.
Klippta vingar kan läka,om än på ett smärtsamt vis.

Välkommen 2017.
Jag har inte för avsikt att vare sig rusa in i dig eller ha några som helst förväntningar på dig.
Just nu känns allt blankt.
Tomt.
Neutralt.
Jag har förhoppningar förstås,men tänker hålla mig laidback.
Bara hänga med,se på,begrunda & inte vara rädd.

Slutligen vill jag ge all min kärlek till er som faktiskt frivilligt har valt att vara mig nära på olika sätt & fortfarande är kvar ❤

Gott Nytt År.


Beröring

Tankar & känslor som berör.

Som förändrar & river runt.
Virvlande glädje & hopp har blandats med djupdykning i själens allra mörkaste inre.

Jag är tillbaka här.
Tänker att jag k a n s k e ska börja skriva av mig igen.



Man är sig själv närmast?

 
 
 
 
 
 
Det är ett bra tag sedan jag skrev nåt här i bloggen.Nästan 5 månader sedan.
Jag ögnade just igenom några av mina senaste inlägg & inser raskt att det är här jag vräker ur mig mitt innersta.Återigen-vidden av att kunna skriva av mig är så oerhört värdefull.
Borde göra det oftare.
Ser också att tankarna kring bloggandet är oförändrade sen många år tillbaka : 
http://www.dt.se/allmant/dalarna/livet-efter-en-stor-mork-flack 
 
Mycket har hänt under den senaste tiden.
Vi har haft en bra sommar tillsammans.
Rest mycket & träffat både vänner från förr & vunnit nya vänner,förhoppningsvis för livet.
 
Själen känns oftast ganska stabil.
Däremellan finns det dagar då den drar iväg likt den värsta berg&dalbana jag kan föreställa mig.
En sån som jag egentligen aldrig i helskotta skulle kunna tänka mig att åka.
Idag är det en sån dag.
En dag med fullt påslag av ALLA känslor.
Det river & rufsar.
Glädje & sorg.
Skratt & gråt.
En dag då jag helst skulle vilja stå utanför mig själv.Hålla om mig & stryka mig över håret.
Viska :"Allt blir bra.Jag lovar."
Man är sig själv närmast,men ibland känns det tvärtom.
 
Det är skönt att skriva av sig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tankar

Seglar in i bloggen igen.
Minns hur mycket den har hjälpt mig.
Hur jag med ord har kunnat vräka ur mig.Känslor, tankar, frustration.
Sorg, glädje & förhoppning.
Går tillbaka i tiden, läser & begrundar....
Inser & förstår än en gång hur mycket en livskris förändrar.

TRE







Tre år har gått.
TRE ÅR.

Bearbetningen har
gått varm idag.
Själen & tankarna
har jobbat hårt....

Jag inledde dagen med en lång promenad för att försöka reflektera.Gick i motvind åt ena hållet, för att sen få hjälp av stormen på vägen tillbaka.
Symboliskt.

Nog känns det.
Den 15:e april.
Vid den här tiden för tre år sen satt jag omgiven av fina vänner hemma hos en av mina rara systrar.
Några timmar tidigare hade bomben briserat.
Sara & pappan hade nu anlänt med brådskande ambulans till Akademiska.
Jag kan ännu förnimma känslan av skräck.Panik.Inget syre.Fullständig tomhet, men samtidigt full av rumlande tankar.

Här ovanför kan ni läsa mina tidigare inlägg den 15/4 2012 & 2013.

Det är en speciell dag idag & den kommer alltid att så förbli.
Sara vet vilken dag det är & har med begrundan i rösten pratat om det....Om känslor & minnena som hon har. Solklara sådana.

Den här teckningen såg jag väggen i Saras skola i morse.
Ett guldkorn som
gjorde dagen lättare ♥









Days filled with with joy, days filled with sorrow

Det finns bättre & sämre dagar.
Den här dagen tillhör inte en av dom bättre.
Faktum är att jag önskar att den kunde ta & packa sig iväg pronto.

Igår mådde Sara väldigt dåligt.
Blev snabbt väldigt yr & illamående & kräktes.Det hela började när vi var på en fantastisk musikal....
Hon klarar uppenbarligen inte av höga ljud, folkmassor,många intryck samtidigt.Vi tycker att hon har backat i mycket just nu.Tyvärr.Hon klarar inte av att åka bil så bra heller.
Dags att tänka om & begränsa igen.

Snart är det dags för återbesök på Akademiska.Bra & välbehövligt.Det behövs proffs att luta sig mot i det här.
Orkar inte ensam.

Allt det här i kombination med den här tiden på året
(den 15/4 är det TRE år sedan) & mitt eget mående är tungt.

År 2014 har jag genomgått nån slags....omstrukturering av mitt eget liv.
Kroppsligt & själsligt.
Jag har kommit till insikt med mycket & samtidigt förändrats märkbart som person.
Inser att jag behöver ta hand om mig själv mitt i allt.
Nu.
Inte sen.
Jag behöver kort sagt vara en egen individ.
Kan låta enkelt, men för mig är det likt att bestiga ett berg.
Har mött flera människor på kort tid, som nu givit mig både styrka & insikt.

Imorgon är en annan dag.




Status quo....på nå't vis.

Ibland dröjer det länge mellan mina skriverier här på bloggen.

Nu är jag här igen.
Jag inser raskt att läget är ganska status quo sen jag skrev senast....

Det händer iofs mycket i skallen på mig hela tiden.
Jag erkänner det.
Känslorna för den här tiden på året kvarstår dock.
Minnena gör sig påminda.
Den svarta spiralen som drog mig & oss rakt ner i det svarta för snart 3 år sedan.
Ovissheten.
Helvetet.

En stor del av mig fick sig en rejäl törn då.
En törn som visat sig förändra mitt inre en väldig massa.
Samma törn har samtidigt gjort mig till en mer tålig person.
En starkare person...men på bekostnad av vad?

Måhända tycker några av er att jag mal om detta....
Till er vill jag bara säga att
malandet är mitt sätt att bearbeta.
Mitt sätt att försöka förstå & samtidigt gå ett steg framåt.
Om än ett pyttesteg.
För framåt ska den här
pajade mamman.

Här är dom,mina älskade prinsessor.
Dom som jag går igenom eld & vatten för.
Sessorna som ger
mina dagar ett värde.

Jag älskar Er så att
det snudd på gör ont ♥♥







Mar. 05, 2014

Tänker ALDRIG vare sig svälja eller dölja mina känslor.
Aldrig!
Vaknade av ångest.
Hanterbar, men dock ÅNGEST.
Jag som mådde så bra?
Inser att vi börjar gå mot den tiden på året då känslorna börjar riva i mig.
Nu är det TRE år sedan.
Tre år sedan den lilla började klaga på blixtar i huvudet.
Tre år sedan helvetet anlände.
Känslorna & måeendet blir mer....inbäddade för varje år.
Samtidigt kryper dess rötter djupare in i själen.
Gräver sig in.
Jag VET att jag ska leva i nuet, gudarna ska veta att jag gör ALLT för att anamma det.
Men ändå.
Ibland blir dom vidriga tankarna starkare.Jag låter dom finnas, men inte ta över.
Även om oron finns där.
Dygnet runt.
Livet ser så annorlunda ut nu.Vi har präglats & förändrats på olika sätt.
Jag vill inte kalla det vi har gått igenom för livserfarenhet.
Jag väljer att kalla det ett helvete på jorden.
Mina tankar finns hos alla dom familjer som är i den situation vi befann oss i då.Som fortfarande på olika sätt befinner sig där.
Det fanns ingen....värld.
Jag är mitt i all ångest fylld av en hjärtinnerlig TACKSAMHET för mina älskade barn & livet.



Jan. 21, 2014

Från att ha balanserat & ibland hängt med en hand i en spindeltråd, känns underlaget nu stabilare än på länge.Mer som att gå på en något svajig, men ändå fast förankrad tagliatelle.Hela foten landar platt,liksom.Går från klarhet till klarhet på många plan & "hittar" mig själv. Visst är jag mamma & fru,fast det viktigaste är väl ändå att jag är jag på nå't vis?Idag är det "Kramens dag", det kommer jag anamma allt vad jag kan :)

Jan. 08, 2014

Kan inte delas nog många gånger....




Ickeömsande skinn

Det nya året har börjat bra med 6 dagars välbehövlig ledighet för min del. Vi har lyckats vända på dygnen ordentligt, vilket har resulterat i att Sara har svårt att somna på kvällarna.Hon sover i gengäld fram till 11/12-snåret på dagarna....Det verkar för övrigt som att sömnen har börjat bli mycket mer stabil för lillsessan.Jag minns faktiskt inte om hon någonsin har sovit så lugnt & tryggt hela nätter som hon gör nu.....Underbart :)För min egen del är det lite si och så med sömnen. Jag har lärt mig att det inte är lätt att bli av med flera års tankar & oro.Däremot har jag lättare för att acceptera nu.Eller....kanske mer acceptera det jag inte kan göra något åt, medan jag sannerligen inte accepterar sånt jag tycker är fel & kan påverka. Förr i världen stod jag nog mer på avstånd eller lämnade konflikter fastän jag tyckte det var fel.Nu har jag fått nå'n slags tjockt ickeömsande skinn på näsan, vilket gör att jag kan säga "STOPP-det där är INTE okej!!"(En kortare stubin i såna ärenden har jag också skaffat mig.)
Nu ska Sara & jag ta tag i dagen. Det är hennes sista lediga dag & hon låtsas vara skoltrött allt vad hon orkar.Fast det skiner igenom rätt rejält att hon längtar till både skola & kompisar :)Happy tisdag på er!

★ Tack 2013 ★







































































































































































































25/12 2013

Allt som önskas-
god mat & dryck tillsammans dom närmaste, en fin & fridfull jul tillsammans
med mina juveler.

Lucky me <3







13/12-13

Förbereder Luciafika för lilla mor & inser att jag är ordentligt förtjust i juletiden, trots allt.

Jag har haft äran att få vara med Sara i skolan en stund idag.
Fick bla bevittna ett fint Luciatåg <3

Nu ska jag hämta lillan.
Saffranskakan är just tagen ur ugnen & Lucian som följt mig sen jag var liten står på bordet.





<3

Står i köket & pysslar.
Bakar, skållar mandel & ska snart byta gardiner....
Ett kärt besvär.

Mannen är ute på sjön för att fånga sin frid.
Förhoppningsvis också en fisk eller två :)

Plötsligt grips jag av en översköljande lycka.
Tårarna rinner med skön värme över kinderna & jag känner ett djupt lugn.
Ingen tillstymmelse till oro bor i min kropp just nu.Det räcker långt.
Tankarna flyger för ett ögonblick iväg till det som har varit, men kommer lika snabbt tillbaka till det som ÄR.
Tänker på alla föräldrar till barn som är sjuka.Ovissheten, oron & den gnagande frustrationen över att inte kunna hjälpa.
Vilket rent helvete det är.
Tänker också på hur lätt det är att ta livet & varandra för givna.
Hur många det är som också gör det.
Jag & vi har varit där själva.....

Med stor glädje & lycka i sinnet pysslar jag vidare en stund till före jobbet & tänker på det jag har framför mig.
Först i ordningen står julbaket med mina älskade ungar imorgon <3









14/11 2013

Älskade lilla Sara,
 
jag är ganska säker på att,när du är stor nog,kommer att läsa vad din mamma har skrivit .....
I denna blogg har jag vänt ut & in på mig själv,
ända från det att vi kom hem från Uppsala efter att ha fått det helvetiska beskedet.
Den långdragna operationen som räddade livet på dig.
Tiden före & efter filuren.
Alla lyckliga stunder,som mellan varven har utbytts mot ren skräck.
All omtumlande glädje som plötsligt har vänts till oro,
när pappa & jag har märkt att du har mått dåligt.
Oro över din yrsel,ditt illamående osv,osv.
 
Du kommer att läsa om hur mycket jag beundrar ditt mod & din självsäkerhet.
Om din styrka inför varje lasarettsbesök,
varje magnetröntgen.
Samtidigt som mor & far slängs tillbaka till den 15:e april 2011,
så skuttar du med huvudet högt framåt i livet.
Du har behov av att prata om det som har hänt & händer.
Tiden på Akademiska & på lasarettet här hemma ventilerar du ofta.
Kloka ord blandas med kloka funderingar.
 
Du kommer förmodligen också att läsa mellan raderna & förstå hur liten din mamma känner sig.
Frustrationen som ligger som en korsett av metall runt kroppen & dras åt mer & mer.
När man förlorar kontrollen över allt & inte vare sig kan hjälpa sitt älskade barn eller påverka "situationen".
Att inte kunna "hjälpa" mer.
Att lämna över sitt barn i andras händer & försöka lita på att allt blir bra......
 
Älskade lilla Sara,
min största lycka i livet var-såklart-när din storasyster & du kom till världen!
Att få äran att vara mor till två så underbara sessor är en ynnest.
 
Idag får pappa & jag vara med om samma översvallande lycka som när du kom till världen.
Samma lycka,fast på ett annat sätt.
Få ord kan beskriva den översvallande känslan som sköljer över själen.
Denna gång har vi väntat på besked i 15 dagar.
 
En farbror doktor som jobbar på Uppsala Akademiska sjukhus ringde & pratade med din pappa idag.
(Tur att det var just till pappa dom ringde.
Jag var på jobbet & hade nog inte haft alltför lätt att ta ett sånt samtal där.)
Han berättade att dom nu har gått igen dina röntgenbilder.
Dom hittade inga spår av tillväxt-allt ser bra ut!
 
ALLT SER BRA UT!!!!!!!!!!!!!!!
Såklart.
Självklart.
 
När vi berättade det för dig,så såg jag hur lättad du blev.
Vi kramades länge alla tre.
Efter ett tag sa du:
"Jahapp,som vanligt.Det visste jag väl."
 
Precis så ska det vara,nu & för alltid.
 
Älskade lilla Sara-
ALLT ÄR BRA.
Nu kan vi andas igen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nov. 12, 2013

Försöker vara munter,
men det är så svårt.

Vi väntar på svar & det är lika förbannat tärande vareviga gång.

Sara har, förutom lite huvudvärk, mått bra dom senaste veckorna.
Jag bestämmer mig för att hålla fast vid det :)
Gläds dessutom åt att Lisa har fått ett jobbigt besök hos en tandkirurg avklarat!

När jag ändå håller på,så väver jag in drömmar om ännu en resa till Italien <3

Sådär-välkommen tisdag!




Oct. 29, 2013

Oro.
Tärande jävla oro.

Sitter och pratar med maken om tankar & känslor inför morgondagen.
Eftersom Sara har mått dåligt, varit yr & kräkts vid några tillfällen, så har hon fått en tid för magnetröntgen redan imorgon.
Egentligen skulle nästa röntgen ske i mars nästa år.

Det är samma känslor & mående varje gång.
Inte är man vidare stursk.
Som en liten jävla sur disktrasa.
Utan styrsel....bara hängig & lealös.
Det är bara att hänga med.
Igen.

Jag förutsätter, lika mycket nu som förr & för all framtid, att inga förändringar hittas.

Imorgon önskar jag mig goda känslor & energier.
Dessutom är det Saras pappas födelsedag.

Tidigare inlägg
RSS 2.0