Mar. 05, 2014
Tänker ALDRIG vare sig svälja eller dölja mina känslor. Aldrig!Vaknade av ångest. Hanterbar, men dock ÅNGEST.Jag som mådde så bra?Inser att vi börjar gå mot den tiden på året då känslorna börjar riva i mig.Nu är det TRE år sedan.Tre år sedan den lilla började klaga på blixtar i huvudet.Tre år sedan helvetet anlände.Känslorna & måeendet blir mer....inbäddade för varje år. Samtidigt kryper dess rötter djupare in i själen. Gräver sig in.Jag VET att jag ska leva i nuet, gudarna ska veta att jag gör ALLT för att anamma det.Men ändå. Ibland blir dom vidriga tankarna starkare.Jag låter dom finnas, men inte ta över.Även om oron finns där. Dygnet runt. Livet ser så annorlunda ut nu.Vi har präglats & förändrats på olika sätt.Jag vill inte kalla det vi har gått igenom för livserfarenhet. Jag väljer att kalla det ett helvete på jorden.Mina tankar finns hos alla dom familjer som är i den situation vi befann oss i då.Som fortfarande på olika sätt befinner sig där.Det fanns ingen....värld. Jag är mitt i all ångest fylld av en hjärtinnerlig TACKSAMHET för mina älskade barn & livet.
