Ännu en årsdag
20:e april.
Idag är det 10 år sedan vår Sara
opererades i nästan tio timmar med hjälp
av två av Sveriges bästa hjärnkirurger på
Akademiska sjukhuset i Uppsala
Några dagar innan hade hon fått
diagnosen livshotande hjärntumör.
Jag har valt att döpa den 20/4 till
Saras fådelsedag.
Det blev dagen då hon
fick livet tillbaka 🙏
Den första bilden är tagen i slutet
av april 2011.
Bilderna därefter är tagna vid samma
tid några av åren däremellan.
Den sista bilden är pinfärsk,
tagen för bara några dagar sedan.
Igår firade vi minsann ordentligt
tillsammans med mormor och Lisa 🥂❣
Grattis på fådelsedagen du
älskade, kloka, underbara Sara ❤
15/4
10 år har gått.
TIO ÅR.
15/4 2011.
Dagen som rasande fort
kastade omkull vår världsbild.
Dagen som visade sig bli den
mest chockartade ever.
Dagen som genom en stor käftsmäll
smiskade in skörhet, vilsenhet,
förtvivlan och maktlöshet i oss.
Dagen då begreppet "att tappa fotfästet" fick
sin sanna innebörd.
Det skulle också visa sig bli den
dag som för alltid förändrade vår
bild av livet.
Samtidigt blev den dagen då vår krigarprinsessa lärde oss att aldrig någonsin förlora hoppet.
Jag minns så starkt när Sara låg på NIVA, Akademiska, och med den tunna rösten sa till sin pappa och mig:
"Man ska aldrig, ALDRIG ge upp!"
Här är vi nu.
Livet har skakat om oss på
många sätt och ser annorlunda ut idag.
På ett sätt är vi fortfarande bräckliga,
på andra sätt stärkta av tidens rand.
Det viktigaste i allt är att vi har vår kloka,
godhjärtade Sara hos oss.
Hon är en stark individ som vet
vad som är rätt och fel, har de klokaste
tankarna och är full av kärlek.
Trots att hon varje dag kämpar med hjärntrötthet och annat, så har hon plats för empati och är mån om alla andra.
Välgörande tårar rullar varma idag,
tacksamheten kommer aldrig nå en gräns.
Bilden togs sommaren 2011.
Den kommer alltid att vara en av dom starkaste bilder jag bär inom mig.
Hon dansar med skuggan av sig själv.
Vi älskar dig så mycket,
världens bästa Sara ❤
Hey
I sista sekunden.
23/9.
Min blogg firar 13-årsjubileum.
Känns som 1300 år med allt som har hänt
under den här tiden .....
&
Det händer så förbannat mycket,
men samtidigt ingenting.
Jag är genuint lycklig över det mesta.
Ändå är den där,känslan av otillräcklighet.
Känslan av att inte kunna finnas där till fullo för dom i min närhet som inte mår bra.
Att inte kunna omfamna & lugna så att det hjälper på riktigt.
Tanken slår mig att otillräckligheten även gäller mig själv....
Jag finns inte där för själva mig heller.
Så oerhört jävla jättedumt.
Så dumt att sträva efter lugn,ro & självinsikt,men ändå inte nå ända fram.
Man lär så länge man lever,säjs det.
Börjar lära mig att den här tiden på året är tung som bly.
Tankarna är lättsamma & snälla & tunga & jobbiga.
Samtidiga & därmed samverkande.
Kryper ner,begrundar & ser på mina &.
Konstaterar raskt att & kan vara början på nåt nytt.
& så vidare.
More than words
Skriv inläggstext
Farvälkommen
Farväl 2016.
Du blev det året som jag fullkomligt rusade in i med fanan högt som fan.Jag skulle ta dig med storm.Nu,NU skulle allt falla på plats & lugnet lägga sig.Jag skulle finna mig själv.Landa.Vara rädd om mig.Äta bra,motionera,sova färdigt.Inte sätta mig själv i sista hand.Sluta vara självdestruktiv i mina tankar.Jag skulle rulla ihop ångesten till en liten papyrusrulle & skjutsa iväg den till nåt place där solen aldrig vistats.
Jag hade intentioner om att äntligen tokumgås med mina vänner,som jag så länge försummat på grund av bristande ork.Min oro för min yngsta,starka,modiga & redan nu så livserfarna dotter,den oron skulle bylsas in i bomull & bli fadd.Min oro för min äldsta,begåvade,kloka,vackra & trygga äldsta dotter som jag inte på långa vägar har räckt till för,den oron skulle komprimeras & bli mindre.
Jag skulle bli trygg,tacksam & gladare i livet.
En bättre mamma.
Det blir sällan som man har tänkt sig.
2016,du blev i tuffaste laget på många plan.
Den ena törnen avlöstes av den andra.Samtidigt lärde du mig ännu mer om vad som är viktigt i livet.
Du lärde mig att aldrig,aldrig ta något eller någon förgiven.
Du lärde mig också att mitt sätt att vara nyfiken, naiv & tro på andra människor kanske behöver bromsas ibland....
Med hjälp av 2016 har jag ändå blivit starkare.
För tanken när jag stod där i startgropen med fanan högt för precis ett år sedan var ju att komma nånstans med mitt inre.
Gudarna ska veta att det är precis det jag har gjort.
Klippta vingar kan läka,om än på ett smärtsamt vis.
Välkommen 2017.
Jag har inte för avsikt att vare sig rusa in i dig eller ha några som helst förväntningar på dig.
Just nu känns allt blankt.
Tomt.
Neutralt.
Jag har förhoppningar förstås,men tänker hålla mig laidback.
Bara hänga med,se på,begrunda & inte vara rädd.
Slutligen vill jag ge all min kärlek till er som faktiskt frivilligt har valt att vara mig nära på olika sätt & fortfarande är kvar ❤
Gott Nytt År.
Beröring
Tankar & känslor som berör.
Som förändrar & river runt.
Virvlande glädje & hopp har blandats med djupdykning i själens allra mörkaste inre.
Jag är tillbaka här.
Tänker att jag k a n s k e ska börja skriva av mig igen.
Nittonde december tjugohundrafemton
Tittar till bloggen för första gången på länge.
Min förr så förbaskat viktiga livlina.
Tror att jag ska börja skriva av mig igen....
Spirit
Just precis ♡
Tystnaden
Befinner mig i mitt andra hem.
Den lilla sover lugnt, den stora är kvar hos plastpappan ♡ Har tänt min finaste änglavingslykta,dricker te & lyssnar på tystnaden.Tankarna virvlar,som vanligt.
Idag är dom snälla, tankarna.
Dom studsar ihållande runt i skallen.
Runt, runt,viskandes att det är rätt klokt ändå att ibland gå mot strömmen för att lätta upp livet.Inte bry sig om hur det "ska" vara eller vad andra säger....
Att inte stå kvar & trampa i det mossiga & förgångna utan göra något radikalt för att få må bättre.Att vi gjorde rätt där & då för att få andas.Livet var alldeles för tufft & hade så varit på många sätt.
Framtiden känns inte skrämmande längre.
Allt blir bra.
7/9 2015
Bit ihop & skutta igång.
Man är sig själv närmast?
Det är ett bra tag sedan jag skrev nåt här i bloggen.Nästan 5 månader sedan.
Jag ögnade just igenom några av mina senaste inlägg & inser raskt att det är här jag vräker ur mig mitt innersta.Återigen-vidden av att kunna skriva av mig är så oerhört värdefull.
Borde göra det oftare.
Ser också att tankarna kring bloggandet är oförändrade sen många år tillbaka :
http://www.dt.se/allmant/dalarna/livet-efter-en-stor-mork-flack
Mycket har hänt under den senaste tiden.
Vi har haft en bra sommar tillsammans.
Rest mycket & träffat både vänner från förr & vunnit nya vänner,förhoppningsvis för livet.
Själen känns oftast ganska stabil.
Däremellan finns det dagar då den drar iväg likt den värsta berg&dalbana jag kan föreställa mig.
En sån som jag egentligen aldrig i helskotta skulle kunna tänka mig att åka.
Idag är det en sån dag.
En dag med fullt påslag av ALLA känslor.
Det river & rufsar.
Glädje & sorg.
Skratt & gråt.
En dag då jag helst skulle vilja stå utanför mig själv.Hålla om mig & stryka mig över håret.
Viska :"Allt blir bra.Jag lovar."
Man är sig själv närmast,men ibland känns det tvärtom.
Det är skönt att skriva av sig.
15/4 2015
FYRA
Sitter i min ensamhet & total tystnad.
Tittar in i ljuset som brinner i lyktan som Sara gav mig i julklapp.Hon har gjort den alldeles själv....
Den tänkta lugna kvällstestunden sköljs snabbt över av en våg av känslor.En översköljande kraftfull våg som äntligen slår omkull mig.
Jag har väntat på den.En längre tid faktiskt.Har känt att den har varit på väg att torna upp sig till max,laddad för att ta med mig i virvlarna.Med alla mål & medel har jag försökt spjärna emot.Sysselsatt mig med annat.Spelat svår att nå.Ändå fullt medveten om att den var på väg.
Nu är du alltså här igen.Jag tänker inte välkomna dig,men heller inte mota bort dig.
Ta med mig & låt det ske.
Imorgon är det fyra år sedan beskedet kom.Återigen,jag minns det som igår.Tankarna.Känslorna av vanmakt.Paniken.Fotfästet som försvann & som aldrig riktigt har kommit tillbaka.
Vågen bär mig igenom fyra år.Den tar ner mig & får mig att se tillbaka på det hemska.Den bär mig upp,högt upp,& får mig att se det vackra & lyckliga.Tacksamheten.
Familj & vänner som fanns nära.
Den får mig att se hur mycket som hänt på förhållandevis kort tid.
Att det inte är konstigt att man förändras.Att själen går sin egen väg.
Här är jag & vi nu.
Mitt i allt har livet burit oss till en sidoväg.
En väg som inte var tänkt från början....
Varma tårar strömmar över mig,samtidigt som jag följer vågens virvlar.
Jag är så oerhört tacksam för livet.
11/4 2015
Tumlar runt tankar & känslor.
Ser tillbaka.
Blickar framåt.
Uppsala.
Befinner mig i en stad som för oss & mig är förknippad med så mycken oro under många år.
Jag väljer att plocka fram det positiva.
Det läkande.
Ikväll ska vi på en efterlängtad konsert.
Värmer mig med en favoritbild så länge ♡
