lisaosarasmamma

Kanske för att stanna, vi får se.

Har under den senaste tiden fått så pass många  ingivelser & tecken på att jag borde börja skriva igen, så jag gör ett försök. 

Ni som känner mig vet att jag aldrig låter bli att prata om mina känslor när det väl gäller. 

Nu gäller det. 

Livet är.....rufsigt för närvarande. 

Jag har kunnat påverka en del själv, 

men långt ifrån så mycket som jag skulle vilja. 

Det blåser rätt friskt i själen, både på gott & ont.

På kort tid har jag förändrats mycket. 

Stöpts om.

Börjat tänka & agera annorlunda. 

Jag har mött vänner &  människor som har fått mig att se på mig själv på ett annat sätt.

Inser att det verkligen är dags att ta hand om mig nu.

Det är trots allt mig själv jag ska umgås med hela livet....

Under dom senaste åren har jag inte haft tid att må bra. 

Inte vågat släppa sargen.

Oron & skräcken över att helvetet skulle & ska komma tillbaka tog överhanden. 

Det är självklart att det blir så.

Oro blandat med en alldeles överväldigande tacksamhet för livet självt. 

Många gånger har jag sett ner på mig själv. 

Tänkt att jag inte "borde" vara ledsen & ha ångest. 

Att jag istället skulle ha varit sprudlande glad.

Inte förstått VARFÖR jag inte har tagit mig upp till ytan.Det är ju trots allt där syret finns. 

Kampen för att finnas & orka har varit det enda som existerade.

Kippandet efter syre kom i andra hand. 

Jag fanns & finns, men orken var & är det klent med.

Det har nu gått 3 & 1/2 år sen bomben

slog ner i våra liv.

En bomb som förde med sig så många skräckupplevelser & samtidigt ännu fler glädjetårar & vrål av lycka. 

Den förde också med sig förändringar

i både själ & tankar. 

Just nu är livet....rufsigt, som sagt. 

Min förhoppning är självklart att jag & vi landar i en lugnare tillvaro till slut.