&
Det händer så förbannat mycket,
men samtidigt ingenting.
Jag är genuint lycklig över det mesta.
Ändå är den där,känslan av otillräcklighet.
Känslan av att inte kunna finnas där till fullo för dom i min närhet som inte mår bra.
Att inte kunna omfamna & lugna så att det hjälper på riktigt.
Tanken slår mig att otillräckligheten även gäller mig själv....
Jag finns inte där för själva mig heller.
Så oerhört jävla jättedumt.
Så dumt att sträva efter lugn,ro & självinsikt,men ändå inte nå ända fram.
Man lär så länge man lever,säjs det.
Börjar lära mig att den här tiden på året är tung som bly.
Tankarna är lättsamma & snälla & tunga & jobbiga.
Samtidiga & därmed samverkande.
Kryper ner,begrundar & ser på mina &.
Konstaterar raskt att & kan vara början på nåt nytt.
& så vidare.
