En...konstig dag
Har försökt få struktur på tillvaron,
fixat och packat idag.
När posten kom blev det "trevliga" överraskningar
till både Sara & mig.
Trevliga med tanke på situationen i livet.
Jag fick en busfin tygkasse från Ung Cancer.
Vann den på facebook häromdagen.
Ska STOLT använda den varje dag!
Fin va??
Saras överraskning slår det mesta.
Hon fick ett STORT paket som jag hämtade på posten.
Det var en ryggsäck från Barncancerföreningen,
fullproppad med saker!
Böcker,pennor,ritblock,kortlek,spel,en mjuk & söt hund,
pyssel OCH två presentkort!!
Gissa om den blev populär :))
Lillan har nu packat ryggsäcken och den följer såklart
med oss till Sälen imorgon!
Favvo-ryggan
Inte nog med alla dessa fina överraskningar-
sent på eftermiddagen fick vi besked om att vi
ska få åka till Almers hus i Varberg en vecka i november!
Helt otroligt och verkligen skönt att få komma bort
och bara koppla av tillsammans.
Ta en titt här får ni se:
http://www.barncancerfonden.se/Stod-Rad/Vistelser/Almers-Hus/
Ändå,eller kanske just därför att jag VET
varför allt det här händer,
känner jag mig rejält illa till mods idag.
En konstig dag.
29/4 2011
Farfar,som nyss hade åkt ifrån oss,
var snäll och skjutsade ner dom till Uppsala.
Det var värt mycket att storasystrarna kom.
Alla tre.
Men också viktigt att inte alla kom samtidigt.
Det mesta var jobbigt för Sara den här tiden.
Kan inte föreställa mig hur det kändes i hennes lilla
kropp & själ......
Hon fick bl.a väldigt mycket kortison,vilket gjorde att
hon hade ett fruktansvärt humör.Otålig & frustrerad.
Vad annat kan man bli av en så stor operation i hjärnan.
Hon sov nästan INGENTING och åt som en HÄST.
Hade ett fruktansvärt sockerbehov som vi fick försöka tygla.
Försök att sätta gränser och säga nej till ett barn som är i
en sån här situation.Ett barn som har varit/är så sjukt.
Ett barn som du vill skämma bort allt vad du orkar,
för DÅ blir nog allt bra!!
Ett barn som du vill ta ner solen,månen & stjärnorna till,
bara hon blir frisk.
Ett barn som dessutom är din egen älskade dotter.
Frisk luft
Sen åkte vi till lekterapin på lasarettet och
träffade bästa Linda-Saras favvo.
På torsdag åker vi till Sälen,Sara & jag.
Hoppas att hon klarar resan bra....
Hon brukar bli yr och må illa efter ett par mil.
Vi får helt enkelt ta det riktigt piano och stanna
många gånger.Det blir bra.
Jag har hyrt en av Barncancerföreningens
lägenheter vid Högfjällshotellet torsd-sönd.
Tänk att det finns såna möjligheter!Guldkorn.
Vi ska andas tokfrisk luft,lillan & jag.
Bara mysa och vara....gå på upptäcktsfärd
med matsäck.....viiiiiiiiiiiila.
Jag tänker berätta mer om vår vistelse i Uppsala,
men väntar en smula.
Det gör ont.
Januari 2011.
Minnen
En helt underbar skola med helt underbara människor!
Det väckte minnen att vara där.
Fina minnen,men också minnen från den dagen
vi fick vetskap om Saras filur.
Jag tog tjänstledigt from augusti förra året för att studera
ett år på folkhögskola.
Ett av dom bästa besluten jag har fattat i hela mitt liv!
Att få möjligheten att göra ett stopp i livet för att andas
och se och göra något annat-det unnar jag vareviga människa!
Jag gjorde det för MIN skull-endast.
Fast jag tror att det på något sätt gynnade hela familjen....
Det var i slutet av vårterminen marken föll undan.
Det svarta kom.
Jävla filur.
"Allt är lugnt,allt är bra"
hade på sin yoga-kurs på Masesgården när jag var
där för några år se´n.
~ ALLT ÄR LUGNT,ALLT ÄR BRA ~
Dom orden sa hon många gånger varje dag när vi
hade avslappning efter ett yogapass.
Om man säger dom orden tillräckligt många gånger,
då blir det väl så??
Vi har haft kalas för Sara idag igen.Kalas nr 3.
Fina vänner & fina familjemedlemmar var här.
Det kändes nästan som vanligt.....
Fast vad är vanligt egentligen?
Nu är det så här & det är vår vardag.
Det är bara att bemästra oron & ångesten.
Bara.Bara att göra det.
~ ALLT ÄR LUGNT,ALLT ÄR BRA ~
Igår & idag
Var moloken som få.
Sara och jag var osams också.
Det är mitt sämsta.
Så svårt att tackla när vi inte är sams.
Särskilt nuförtiden.
Dessutom pratade jag i telefonen halva
dagen med försäkringsbolag,Försäkringskassan,
Skattemyndigheten och Falu Kommun.
Heja mig.
Idag har det varit en betydligt mycket bättre
dag.Jag har stått på loppisen,med sällskap av
Lisa en stund <3
Inte så mycket folk,med drygt 500 spänn mer
till Saras Italienkonto :)
Imorgon ska Sara firas en gång till!
Kan inte få nog av kalas :)
En dag i taget.
Framåt ska vi!
28/4 2011
Inget att fira.....
Ville bara att Sara skulle vara frisk-NUUU!!
Att allt var en mardröm och SNART skulle jag
vakna.....
Lilla fina hjärtat beordrade sin far att köra ner henne
i vagnen till butiken vid entrén.
Hon valde ett rött läppcerat och en kylskåpsmagnet
till sin mamma.Alldeles själv valde hon.
När jag öppnade presenterna så försvann marken
än en gång under mina fötter.
Vackraste barn.
Min födelsedag och Lisa och Annika skulle komma.
Sara längtade och väntade.
På morgonen fick vi veta att vi skulle få BESKED
om hur operationen hade gått.
Alltså hur det såg ut i lillans huvud EFTER operationen.
Alla dessa BESKED.
Jag tycker inte om det ordet längre.
Vi fick vänta även den dagen.
Vänta på besked.
Den gången behövde vi "bara" vänta i några timmar,
men dom timmarna var låååånga.
Tänk vad många människor runt omkring oss som tycker
att tiden går så fort.
Det tycker inte jag!Inte sen den 15:e april.
All väntan på BESKED.
När vi blev kallade till en överläkare för att få BESKED
skakade jag i hela kroppen.Kunde inte möta någons blick.
Inte ens min makes.
Som tur var var ju Saras storasyster & dagmamma där,
så dom kunde underhålla Sara under den tid som vi pratade¨
med doktor Christoffer.Sara släppte oss ALDRIG ur sikte annars.
Då menar jag ALDRIG.
Så satt vid då där och fick vårt BESKED.
"Det ser ut som" att tumören är borta radikalt.
"DET SER UT SOM".
Där var dom igen-dom dubbla känslorna.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! &
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!
Om någon tycker att jag analyserade saker INNAN Sara blev sjuk,
då ska ni se & höra mig nu.
Vadå "SER UT SOM"???Är det så??Säkert??Svara!!
"Det finns ju aldrig några garantier i såna här lägen,
men det här är det bästa besked ni kan få nu."
Allvarlig blick,allvarlig ton.Läkar ton.
Jag väntade på ett "MEN".
Varför gjorde jag det??
Det kom ett "MEN".
"Men,vi har upptäckt en cysta mitt inne
i huvudet på Sara.Den BEHÖVER inte vara farlig,
men vi måste hålla koll på den,så att den inte
växer".
Vänta nu,bra eller dåligt??
En ny tumör???
Bra OCH dåligt??
Dubbla känslor.
Analysera.ANNAlysera.
Jag ville bara att ALLT skulle vara bra.
Jag VILL bara att ALLT SKA vara bra.NU.
Allt blir bra.Så är det bestämt!
Fortsätter....
bra i själen efter operationen.Bara LITE iallafall.
Chocken och efterskalvet av "käftsmällen" som vi fick den
15:e april fanns kvar och minskade inte märkbart.
Det var svårt att förstå vad som hände.
Varför varför varför varför????????????
Vi försökte vara positiva och hålla humöret uppe.
Åtminstone en av oss.En i taget.
Tror det var så vi överlevde.
Den ena höll den andra ovanför vattenytan.
Jag återkommer ofta i tankarna till att det var så
tryggt att ha någon av våra anhöriga med oss hela tiden.
Någon "utifrån" som stöttade och lyssnade till all gråt &
frustration.
Påsken passerade sakta i vår isolerade värld.
Jag bodde på ett anhörighotell nära sjukhuset.
Ibland byttes vi av så att Peter fick komma dit och "vila".
Fast det gick inte att sova nästan nå´nting där heller.
Min syster Fiffi & hennes Micke kom & hälsade på.
Vi tog en promenad ner till Fyrisån.
Sara tog sina första steg ute på nästan två veckor.
<3 Första tappra stegen med bästisen Micke <3
Den här bilden är så stark för mig att jag bara storgråter nu.
Den berör mig alldeles oerhört,för jag minns exakt känslorna som jag
hade då.
Dubbla känslor-där är dom igen.
Glad,ledsen,orolig,frustrerad,förlamande trött och RÄDD.
<3 Blåser såpbubblor med moster Fiffi <3
Tankarna,känslorna....hela jag fanns hos Sara.
Dygnet runt och mer därtill.
Den 28/4 fyllde jag år.
Åtta dagar hade gått sedan operationen.
Min älskade stortjej Lisa & Saras (& tidigare även Lisas)
dagmamma Annika kom på besök.
Jag hittade ett papper i Saras "Uppsala-pärm" häromdagen.
Jag hade tänkt att skriva varje dag,men det blev bara några
få gånger.
"Torsdagen den 28/4 kl.03.20.
Älskade fina Sara,
vi sitter i sängen du & jag.Du kan inte sova.
Nyss åt du kräm,mjölk & cornflakes.
Det är svårt att sova när man är på sjukhus:
Många tankar flyger runt i huvudet.
Du är ledsen nu för att du väntar på Lisa och Annika som
kommer imorgon.
Det är jobbigt att vänta!!
Du är så duktig och tapper,vi älskar dig mest i HELA världen!!"
Äntligen kom Lisa & Annika!
Vi gick ner på stan en liten stund,men tålamodet höll
inte så länge....
Sara var glad,ledsen & väldigt frustrerad-samtidigt.
Det enda som lugnade henne var att vara i "Vita rummet"
på lekterapin.Vi fick en egen nyckel dit,så vi kunde komma
och gå som Sara ville.
<3 Mina två älskade ungar i Vita rummet <3
Skriver mer i kväll....
TACK!!
olika sätt uppmärksammat & firat vår Sara idag!!
Hon har haft en toppendag,femåringen,
men var helt slut efter halva dagen.
Det tar på krafterna att fylla år ;)
Än en gång-TACK fina familj & vänner <3
24/8 2006
För fem år sen idag var jag pirrig & nervös.
Kanske lika pirrig som lilla Sara var innan hon somnade idag :)
Hon var planerad,lillsessan...och ack så välkommen!!
Graviditeten blev ju inte riktigt som jag hade "planerat".
Om man nu kan planera sånt.....
Jag hade tänkt att jag skulle gå på mammayoga,massage varje
vecka osv,osv.
I vecka 21 fick jag en blödning,en ganska stor dessutom.
Åkte in till Falu lasarett BUMS.
Efter många om & men & konsultationer,så blev det ambulans
till Akademiska i Uppsala.
Fick stanna där en vecka & skickades sen hem med oro i bagaget.
Moderkakan hade "halkat ner".
"LIGG STILLA I SÄNGEN" hette det.
Sagt och gjort.
En vecka senare,natten till skolavslutningen,var det dags igen.
Nu var det en större blödning och ambulansen hämtade mig här hemma
för vidare transport till Uppsala IGEN.
Jag vet varför jag känner mig trygg på Akademiska.
Hem igen efter ca en vecka och då om möjligt strängare order.
Jag låg stilla i sängen & tittade i taket hela sommaren 2006.
Från början på juni till den 22:a augusti.
Det var det värt!!!
Den 22:a augusti var första gången jag tog en LITEN promenad
den sommaren.
Jag följde med Lisa över gatan till skolan.
Det var första skoldagen den terminen.
En MYCKET kort promenad för att så smått börja få lite kondis
inför bebisens födelse.
Natten mellan den 22:a & 23:e gick vattnet!!
Jag var i vecka 34 och ville INTE ALLS att bebisen skulle komma.
Inte än!
Vi åkte upp till BB för koll & dom skickade hem oss för att vänta
på värkarna.Det kom inga värkar.
Stannade hemma den 23:e & fick veta att dagen efter kl.8
skulle jag tillbaka och föda barn.
Det kändes på tok för tidigt.
Konstig känsla.
Minns ju hur det var när Lisa skulle komma:
det var värkar det!!
Jag vankade i korridoren på BB den dagen.
Hade inte särskilt jobbigt faktiskt.
Blev igångsatt på morgonen,men först efter lunch kom värkarna igång
ordentligt.
Det blev en ljuvlig förlossning.
Peter,jag & två barnmorskor.
Cd-spelaren gick i bakgrunden.
Jag minns vilken låt hon är född till,lillan.
Mitt i alltihop så var jag övertygad om att det skulle vara
något "fel" på bebisen.
Jag hade lunginflammation & mycoplasma i början av graviditeten.
Mådde pest i flera månader & hostade sönder två revben på kuppen.
Trodde det skulle vara nå´t "fel" och ändå var jag så lugn.
Klockan 17.54 den 24/8 2006 kom hon,
prinsessan Sara.
Så älskad och så välkommen!
Helt perfekt,såklart!!
Inga "fel" överhuvudtaget.
Såklart.
För andra gången i mitt liv var jag så lycklig!
Så lycklig och så ovetande.
Alla tankar som rusar igenom huvudet på en mamma.
Mitt barn-INGET ont ska få hända dig......
Påskafton tvåtusenelva
"För visat mod & tapperhet".Ja,det ska gudarna veta.
Vid det här laget mådde hon inte alls bra,kärlekssessan.
Hon fick väldigt höga doser med kortison & blev både arg & frustrerad.
Dessutom åt hon dygnet runt och sov i princip ingenting.
Helvete vad ont det gjorde i mig.
Trots att operationen var genomförd & faktiskt hade gått bra.....
Oron åt upp hela min existens.
Hur ska det bli nu då???
Att dessutom leva & bo i sjukhusmiljö dygnet runt gjorde inte saken muntrare.
Här flyttas Sara med sitt pick & pack.
Lisa och Sara hade målat en massa påskkort
hemma INNAN vi fick vetskap om filuren.
Sara var ytterst besviken för att hon inte fick påska med storasyster...
När vi kom in på avd 95 var Sara livrädd.
Massor med nya ansikten.
Alla hade vita rockar och dom flesta visste redan vad Sara hette.
Hon ville tillbaka till NIVA.
Inte hem,utan till NIVA.
Det ville vi också.
Konstigt.Men där var vår trygghet.
När vi visades runt på barnavdelningen så kom två sköterskor
fram till Sara med ett påskägg.
Hon blev ännu mer rädd.....
Vår tidigare så sociala lilla tjej var nu skräckslagen.
"Vilka är det där & vad ska dom göra med mig??"
Sara & påskägget.
Vi försökte bo in oss i vårt nya "hem".
Tanken var ju att det skulle kännas bättre nu när vi kommit ifrån NIVA.
Men icke...helvetet fanns kvar & delar av det har satt sina spår i oss
för livet.Förbannade oro och ångest!
Jag märker att mitt skrivande river upp en hel del känslor igen.
Det känns som att det behövs,trots allt.
Det gör gräsligt ont.
Lite försiktigt pysslande på påskdagen.
Älskade ungar
<3 Älskade ungar,ni är det bästa jag har <3
Dagvill
Sitter här med toning i håret.
Har liksom glömt bort att titta mig i spegeln på
ett par månader känns det som.
Idag passerade jag faktiskt en spegel &
plötsligt fick jag syn på nå´n som tydligen var jag.
Eller mer HAR VARIT jag,
men nu är någon annan.
Jag vet sällan vad det är för dag nuförtiden.
Det skiter jag blankt i.
Idag vet jag med hjälp av Sara att det är SÖNDAG.
"Nu är det bara TRE dagar kvar till min födelsedag,mamma!!"
Hon vet minsann att hon fyller år på onsdag.
FEM år.Det är märkvärdigt!!
Igår kväll när jag låg brevid Sara i sängen innan hon skulle sova,
så frågade jag vad hon önskar sig.
"......Njaaa...det enda jag önskar mig iiigentligen
är långt hår."
Hon har alltså funderat en del över sitt hår.
Mer & mer för varje dag.
Jag har varit på stan idag för att köpa 5-årspresenter.
Det är svårt.
Vill liksom köpa månen,solen,lycka.....
Köpa hela Italien till lilltjejen!
Det mesta blir tafatt.
JAG VILL ATT ALLT SKA KÄNNAS BRA NU.
Tappraste älsklingen <3
Att kämpa på & anpassa sig efter vad andra säger & gör så
som Sara har gjort före,under och efter operationen är beundransvärt.
Så många obehagliga,kämpiga och otäcka saker......
Det märktes direkt efter operationen att hon slutade att lita på oss.
Hon litade inte på alla snälla tanter & farbröder på NIVA som varit
så snälla dom första dygnen hon var där.
Det värsta var dock att hon slutade lita på sin
MAMMA & PAPPA......
Vi som hade LOVAT henne att allt skulle bli bra när doktorn
hade opererat bort filuren!!
Jag har googlat (ja,jag VET att det är dumt!) och läst om
vuxna som har gått igenom liknande operationer.
Tiden efter ingreppet är tydligen FÖRJÄVLIG för många.
Sara var ARG,lessen & frustrerad.
Det går ju inte att föreställa sig hur det kändes i hennes
lilla kropp.
Mitt i allt så kunde jag inte hjälpa henne ett dyft.
Och jag som är hennes MAMMA!!!!!!
Den känslan förföljer mig & kommer så göra.
JAG KAN INTE HJÄLPA MITT EGET BARN.
Bara förlita mig till......vadå????
Hon blev en bebis igen.
En bebis som jag knappt tordes röra.
Mitt eget barn som jag var rädd att göra illa.Ännu mer.
Sara låg kvar på NIVA i några dygn till.
Hon såg det som sitt hem.Sin trygghet.
Det gjorde vi också.
Vi konstaterade att vi inte saknade ett dyft därhemma,
förutom våra stora barn förstås <3
Inget annat är viktigt längre.
Vadå materiella ting??Vadå kläder??
VADÅ HUS & HEM???
Det enda som är,var och förblir viktigt är att
Saraliten får vara FRISK!!
Tjugonde april tvåtusenelva
Jag glömmer det ALDRIG.
Lilla lilla Sara,drogad och ändå ganska....ok.
Hon visste om att nu,nu skulle den hemska filuren bort!!
Hon visste också att hon skulle få sova under tiden.
Men ändå....hon var rädd och sökte trygghet hos mor & far med blicken.
Jag vet inte hur mycket trygghet jag kunde förmedla då.
Känslan går inte att beskriva.
Att lämna någon man älskar högst av allt,sin FYRAÅRIGA dotter,
och få vara med när operationssköterskorna hjälper henne av med
nattskjortan och på med gröna särken.......över på operationsbritsen.
Nej,det går inte att beskriva.
Jag vet inte vad jag sa åt Sara när jag gick,men jag vet att jag skrek av
frustration när jag kom ut i korridoren.
Peter var kvar hos Sara några minuter längre än jag.
Sen kom han också ut.
Allt var ett töcken.Hela jävla dagen var ett töcken.
Där gick vi runt runt RUUUUUNT i Uppsala,medan vi inte ville annat
än att vara hos Sara.
Personalen på NIVA sa att vi MÅSTE gå därifrån,annars skulle vi bli tokiga(re).
Farfar Stig & min plastsyster Gabriella vallade oss i stan.
Det var snudd på makabert att sitta på en restaurang och äta lunch
den här dagen.Vi pratade & pratade om ALLT.Bäst att prata oavbrutet,
tystnaden var otäck.
Vi gick till Domkyrkan & bara satt.Satt & grät.
Timmarna gick & gick & gick.
Till slut hade tio timmar gått.
TIO TIMMAR i galenskap.
Då ringde dom från NIVA & sa:
"Nu kan ni komma,Sara är här igen!!"
Tror tamejfasen att vi flög till sjukhuset från stan!
Vi var där på några minuter.Och sen........
Dom sa att vi skulle vara förberedda på hur Sara skulle se ut & vara.
Försök med det ni.
När jag såg vår lilla fågelunge för första gången efter operationen,
då vek sig knäna på mig & en snäll sköterska fångade upp mig i fallet.
Hon ledde mig åt andra hållet en stund & tyckte tydligen att jag skulle andas.
Andas-jag???Varför det??Huvudsaken var ju att Sara andades!!
Vi fick ett kuvert med Saras hår som dom hade rakat bort.
"Sara Forsell,2 flätor" står det på kuvertet.
Jag önskar ingen att få gå igenom en sån dag som vi gjorde då.
Onsdagen den tjugonde april tvåtusenelva.
Sara,du är så modig och stark!!!
Dagens Sara
Nyss hördes en liten röst från badrummet:
"Mammaaaa,jag kommer ihåg första dagen det var sommar
den här sommaren.Jag NJUTDE av livet!!"
<3 En pinfärsk prinsessa<3
Maskinhallen
och kräksångest kommer-
jag är rädd för att livet ska svika mig.
RÄDD FÖR ATT LIVET SKA SVIKA MIG.
Konstig mening som har en STOR mening
och betydelse i mitt liv.
Vet inte om ni förstår......
Det handlar faktiskt inte om att måla F-n på
väggen.Det handlar om att jag är skiträdd för framtiden.
Utan att ta ut nå´t i förskott.
Bambi-benen slutar liksom inte att darra...
Så var jag där,hos min Sara.I maskinhallen.
NEUROLOGISKA INTENSIVVÅRDSAVDELNINGEN.
För er som sluppit vara där,kan jag berätta att
där jobbar världens mest kompetenta personal.
Dom övervakar sina patienter till 100%,SAMTIDIGT som
dom har tid med dom anhöriga.
Trasiga mammor,pappor,syskon & släktingar.
Bästa & värsta stället jag nå´nsin varit på.
Ändå var det VÅR trygghet,där & då.
Min Mimmi var där,Saras farfar kom dit,
senare också min plastsyster Gabriella
och Saras farmor.Dom byttes av med att bo på anhörighotellet,
så vi hade någon utifrån att prata med.
Guldkorn i kaoset,allihop.
Vi hade en ring av släkt och vänner runt oss
och ändå var vi så jävla utlämnade.
Sara fick inte gå ur sängen första dygnet på NIVA.
Det tyckte hon inte om.Hon hade ju ingen huvudvärk
längre-"Då kan vi ju åka hem,mamma??"
Hon blev så fullpumpad av kortison för att tumören skulle
svälla av & trycket i huvudet sjönk då litegrann.
Förmodligen började huvudvärken släppa av den anledningen.
Mitt i allt så bekom det henne inte särskilt att hon hade slangar
här & där som hon snubblade på & en droppställning att släpa runt på.
Hon fann sig & anpassade sig bums.
Undrar hur länge sessan har känt av filuren?
Undrar hur länge sessan har haft filuren?
Samtidigt-TACK alla högre makter för att hon kunde uttrycka
och berätta att hon verkligen HADE huvudvärk!
Att vara på NIVA gjorde en snudd på sinnessjuk.
Alla apparater & ljud......
Peter bodde där med Sara i 8 dygn & sov sammanlagt kanske tre timmar.
Fullt ljus dygnet runt.Rejäla lysrör.
Apparater som övervakade Sara drev en till vansinne.
Varför tjuter det nu??
Varför blinkar det där??
Till slut hade vi lärt oss varenda signal & vad dom betydde.
Det hjälpte föga.Oron åt oss.
Jag fick prata med en läkare nästan direkt när jag kom på lördagen.
Hon hette Sara....
Mitt i alla anklagelser mot mig själv
(VARFÖR har jag/vi inte förstått tidigare??),
så upplyser hon helt krasst & torrt på läkarvis:
"Du kan sluta anklaga dig själv,Anna.
Se det så här istället-om ni INTE hade åkt till lasarettet i Falun
när ni gjorde det,
då hade Sara kanske inte fått så snabb hjälp och
då hade inte hon levt många dygn till."
STOPP.STOPP.STOPP.
Va fan sa hon???????
Dom där orden la jag genast låååångt ner i mitt undermedvetna.
Kunde inte ta in det då.Har plockat upp orden under resans gång.
Det gör ont.Vill inte.Men ändå-så förfäääärligt tacksam.
Dubbla känslor....såna har jag.Prick hela tiden.
Sara väntade på operation från fredagen till onsdagen veckan därpå.
Först var operationen planerad till måndagen.
BRA,bort med filuren NU!
Ingen operation på måndagen.
Sen blev det tisdagen.
BRAAAA,uuuut med skiten!
Ingen operation på tisdagen.
Helvetes väntan.
Mitt i alltihop så var det BRA att man väntade några dygn,
så att tumören kunde svälla av.
BRA att vänta???Dubbla känslor.
Läget var livshotande och ändå svårt att förstå.
Jag ville därifrån,men ändå inte.Dubbla känslor.
Det blev operation på onsdagen den 20/4.
TJUGONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
En galen dag.
Lämnade den lilla sessan vid operationssalen vid 8 på morgonen.
Det var förjävligt.Helt och hållet förjävligt.
Har svårt att skriva och beskriva nu.
Här är hon,prinsessan Sara,kvällen före operationen.
Segertecknet är givet!
Fortsätter skriva imorgon.
Inspirerande vänner <3
Efter ett långt velande har jag nu bestämt mig.
Jag tar ihop mig och tar en massa pick & pack &
hyr ett bord på loppisen vid Rusta på lördag.
Alla ni inspirerande & stöttande vänner får mig att göra det.
Jag har så vansinnigt mycket kläder,skor & annat som kanske
kan glädja någon annan för en billig penning.
Dessutom ska vartenda öre gå till Sara-kontot!
Ni har sporrat mig.TACK!
Saras filur......
Måste fortsätta skriva.
Sara och fina pappan åkte alltså till Uppsala i flygande fläng.
Det bjöds på Plopp i ambulansen,till Saras stooora förtjusning!
Jävla skitmamman togs omedelbart om hand av Sussi,syster Fiffi &
hennes sambo Micke.
Det fanns ingen mark att gå på...ingen luft att andas.....
VA FAAAAAEN ÄR DET FRÅGAN OM?????
Vet inte hur jag kom ut ur lasarettets lokaler,
vet inte hur benen kunde bära mig.
Sussi baxade in mig i sin bil-
"Vill du åka hem Anna??"
NEJNEJNEJNEJ...eller..vadå "hem"???
Jag vill bara till min ljuvliga sessa!NU!!
Nej,jag vill ha HEM min ljuvliga sessa-NUUUUU!!
Vart ska jag,vad vill jag,vem är jag???????
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP,Mamma!
SVARTSVARTSVARTSVARTSVARTSVART SVARTARE ÄN SVARTAST.
Hur gör man?Vadå hem?
Vi åkte till Saras underbara dagmamma Annika.
Bästa finaste Annika MÅSTE FÅ VETA!NUU!
Hon ingår i vår familj.Hon & Anders.
Dom måste få veta bums.
Jag vet inte vad jag sa,hur jag sa,vad dom sa.
Jag vet att Annika tände ljus.Det var lugnt & tyst.
Jag vet också att det var först där & då som jag KANSKE
började förstå.Litegrann.Att det var sant.
Min älskade lillsessa HAR EN HJÄRNTUMÖR.
HELVETE!
Hur gör man nu????
Gör man nå´t nu???
Vi satt hos Annika & Anders LÄNGE.Vet inte hur länge,
men det var rätt att vara där då.
Sussi frågade mig igen om jag ville hem.
Vadå hem??Aldrig mera hem.Aldrig.
Vi åkte till min fina syster Fiffi & hennes Micke.
Det kändes som att det var mitt i natten.
Det kanske var det.Skitsamma.
Anna & Per kom också hem till Fiffi.
Det var viktigt att ha dom männniskorna runt mig,
just där och då.
Jag drack whisky-i medicinskt syfte.
Det hjälpte inte.
Vid det här laget hade Sara & pappan kommit fram till
NIVA i Uppsala.
Min andra fina syster,Mimmi,mötte upp dom där.
Hon var egentligen på väg till Vadstena för att stötta vår mamma
i hennes livskris,men vände och åkte till Uppsala istället.
Allrakäraste syster.
Natten var hemsk.
Sussi följde med mig hem och höll mig i handen HELA natten.
Jag slumrade till i en kvart eller så.
Vaknade och tänkte att det kunde väl ändå inte vara möjligt??
Min Sara är väl inte sjuk??NEJ,NIX,NOP!
En mardröm är vad det är-inget annat.
Sanningen kom till mig,bit för bit.
Jävla sanning.
Peter sms:ade mitt i natten:
"Sara sover gott.Resan gick bra och hon var på strålande humör.
Ingen huvudvärk.Jag ringer imorgon,måste sova lite.
ÄLSKAR DIG.Hoppas du får sova gumman.Kram."
Vill inte tro det.Sara är INTE sjuk.
Lördag morgon.Måste få struktur.
Vem matar katter,vem tömmer kylen,vem hämtar posten??
Jag behöver inte fundera,allt är löst & många ställer upp.
Ändå funderar jag.Om jag funderar på allt annat så kanske jag
slipper tänka på verkligheten.Den verklighet jag inte vill att vi
ska vara i.Framförallt inte Sara.
Försöker packa.Det går inte.
Försöker duscha.Kommer inte till skott.
Försöker andas.Det går SÅDÄR.
Sussi åkte hem en kort sväng & jag lovade att vara klar när hon
kom tillbaka.Det var knivigt att bli klar.
Telefonen ringde HELA TIDEN.
Ryktet hade spridit sig.
Lisa kom hem mitt i allt.
Min älskade fina stortjej Lisa <3
Jag hade redan ringt och berättat för henne & hennes pappa,
så hon visste.Älsklingsungen.
Hon var orolig & lessen & jag var till klen tröst,jag vet.
Det var ändå så underbart att se henne!!
Äntligen hade jag packat,men vad??
Skitsamma.
Ville bara åka,men ändå inte.
Om jag stannade hemma så hade det kanske inte hänt??
Då FANNS det inte!?!?!?Konstiga tankar.
Vi kom iväg till slut.
Snällaste Sussi körde mig till Uppsala.
Det var en j-a tur.Hade inte kunnat köra ensam.
Sussi körde fort tror jag.Hon är ambulansförare och van
vägen till Akademiska......
Plötsligt var vi framme.Hjälp!
Jag ville till Sara,men bara för att hämta henne så vi kunde
åka hem igen.
Hem och mysa i mammas säng och läsa sagor.
VILL INTE HA NÅ´N VERKLIGHET.
Vi var framme hos Sara på NIVA.
NEUROLOGISKA INTENSIVVÅRDSAVDELNINGEN.
Där låg min Sara,uppkopplad på en massa slangar.
Massor av maskiner pep och tjöt.
En maskinhall.
Saras filur-fortsättning
Märkte att tangentbordet blev tokblött av tårar
när jag skrev mitt förra inlägg.
Så åkte dom då iväg......på kvällen fredagen den 15:e april 2011.
Jag glömmer det ALDRIG.
Sara var tvungen att sitta upp i bilstolen fastspänd på båren.
Trycket var så högt i hjärnan att hon inte fick ligga ner.
Bilden är tagen av min kompis Sussi.
Hon följde med ut och
vinkade vid ambulansen.
Jag kunde inte.
Jävla skitmamma.
Saras filur
i våra liv.Jag känner att jag är skyldig Sara att sätta det på pränt...
OCH mig själv...OCH alla Er som har följt oss på denna resa.
Jag vet med mig att jag aldrig skulle skriva ner detta på papper.
Det får bli här,på min blogg.En blogg som en gång i tiden bara skapades
på kul.Bara för att.
Nu känns den viktig i mitt liv.Ett sätt att ventilera mig på.
Här kommer nu berättelsen om Sara och hennes j-a filur:
Vår lillsessa Sara Laila Birgitta Forsell,som hon själv väljer att presentera sig,
hade i april i år LITE huvudvärk.Jag poängterar LITE huvudvärk.
Till och från,korta stunder.Inget illamående,ingen klagan hos dagmamman,
ingen feber,inget synbortfall,ingen yrsel.....
Inget som vare sig Saras pappa eller jag la
så stor vikt vid i början.Det var dumt av oss.
Anklagelserna kommer att följa oss livet ut.
Denna huvudvärk kom alltså till och från i max två veckor.
När lillan började säga "Oj mamma,nu kom det en blixt i huvudet",
så tänkte jag genast att hon kanske har ärvt min migrän....
Dessa funderingar gjorde att vi ringde vårdcentralen och fick en
tid där samma dag-onsdagen den 13/4.
Kl.11.00 för att vara exakt.
Läkaren som undersökte sessan såg inget konstigt,
men var vänlig nog att skriva en remiss till Barnkliniken
för vidare kontroll där.
"Ni får vänta 2-3 veckor innan ni blir kallade,men det är ingen fara
med Sara nu.Det är inget akut eller allvarligt."
INGET AKUT ELLER ALLVARLIGT.
Vi klandrar inte den läkaren,men hans ord ringde länge i öronen.
När vi hade varit på vårdcentralen och fått höra dessa lugnande ord,
åkte vi till nyöppnade MAX här i Falun.Sara skulle få hamburgare!
Väl därinne så började hon gråta och ville ut-NUUUUU!!!
Hon reagerade starkt på både ljus & ljud därinne.
Jag minns det så väl och kände mig illa till mods på nå´t vis.
Natten till torsdagen den 14/4 kom Sara in till vår säng och betedde
sig konstigt.Hon gnällde och hade upp huvudet och sa "AAAJ" i sömnen
ett par gånger,sen sov hon lugnt som den sessa hon är.
Både Peter och jag reagerade och blev oroliga,det var NÅGOT som
inte stämde.Instinkt.
På torsdag morgon ringde jag hem från min praktik och bad att maken
skulle åka in till Barnklininken och kolla Sara BUMS!"Ge dig inte & kom
INTE hem med en flaska Alvedon" muttrade jag.Han svarade att lillan
sov så sött och lugnt.Trots detta kom vi överens om att dom skulle åka in
och dom hamnade då på akuten.
Efter en lååååång väntan fick Sara träffa en farbror doktor som tog allt på allvar.
TACK GODE GUD FÖR DET!!!
Farbror doktorn tyckte att Sara skulle läggas in på observation över natten.
Så blev det.Sara själv var pigg och förväntansfull-hon skulle få sova på
SJUKHUSET med pappa!!
Fredagen den 15/4 på eftermiddagen gjordes en magnetröntgen av ett litet
huvud tillhörande vår fyraåriga dotter.Bara det faktum att sitta på uppvaket
och titta på den lilla dockan var ofattbart.Då visste vi INGENTING.
Oron fanns där,som den gör så fort ens barn är minsta lilla krassliga,men
den var förstärkt av något annat....ÄCKELÅNGEST.
För att övervinna oron och ångesten så övertygade jag mig själv om
att så fort Saraliten hade vaknat,så skulle vi åka HEM.
Jag hade ju lovat henne pannkaka.Punkt.
Jag kommer aldrig att glömma när vi kom ner till salen på Barnkliniken,
fast beslutna att åka hem med vår dotter.Inget annat.
En läkare och en sköterska kom in i rummet.
Dörren stängdes-inifrån.Dom tog fram varsin stol och satte sig ner.
Sara och jag satt i hennes säng,pappan på en stol brevid oss.
Jag tittade på läkaren.Hon sa först ingenting.
~ Det var DÅ jag förstod.~
Sen sa hon:"Vi har hittat en FÖRÄNDRING i Saras huvud.
På röntgenbilderna ser man en STOR mörk fläck."
"Det är en hjärntumör,va??",halvskrek jag i nå´n ful skrällig falsett.
"Ja Anna, det är en hjärntumör.En stor."
SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART
Vad hände???Någon tog ut Sara ur rummet,någon kom med en kräkspåse,
Peter var på väg att ge läkaren en käftsmäll,jag skrek,han skrek,jag kräktes,
han sprang ut,en präst kom,Peter kom tillbaka,vi grät,vi grät och skrek igen.
Min fina vän Sussi kom.....jag vet inte.....vad...som...hände........
Plötsligt kom sköterskan och sa att Sara måste till Uppsala,dom är bra där.
Vi skulle få åka med en sjuktransport,alla tre......ta det lugnt.....hem och packa först.
Galet,galet,galet i huvudet.Min älskade jäntunge,vårt lilla sockergryn.
VAD SKA HÄNDA???Hjälp,snälla,hjälp!!!!!
Tankarna for runt i skallen.......Ringde mamma,systrar......Hjälp!!!!
Sköterskan kom in igen.Hon hade pratat med Uppsala igen-
det var bråttom.
VADÅ BRÅTTOM????VARFÖR????
Det blir ambulans istället,väldigt snart!
EN förälder får åka med.Inte båda.
Bråttom bråttom....
Pappan skyndar hem och river åt sig lite kläder åt sig och Sara.
Finaste vackraste TAPPRASTE Sara.
Pappa förklarade för Sara innan ambulansen kom att hon hade en "FILUR"
i huvudet.Det var den som hade gjort så att hon fick huvudvärk ibland.
"Och nu ska vi åka till ett ställe där det finns många doktorer som kan hjälpa
dig att ta bort filuren."
"Åkej,va bra",sa lillan som tyckte det skulle bli spännade att få åka ambulans.
Del två i denna berättelse kommer snarast.Känner att jag måste hämta krafter för
att orka skriva mer.Men jag tror det är bra...att bearbeta..om & om igen.
Andas
Barncancerföreningen äger två lägenheter vid Högfjällshotellet.
Vi åker en weekend,torsdag-söndag i början av september.
Bara lilltrollet och jag <3
Hon vill redan börja packa,trollungen :)
Det ska bli skönt att få andas frisk fjälluft & bara vara.....
Vita rummet på lekterapin i Uppsala.Det här var det enda stället där
Sara fann liiite lugn & frid & kunde koppla av.Ljuvligt ställe!
Anteckna,någon??
jag sitter förnärvarande här med en ansiktsmask i fejjan
som tydligen ska "STRAMA UPP OCH FÖRBÄTTRA".
Upp till bevis.
~FÖRBÄTTRA~
Fast gärna STRAMA UPP också.
Hela människan på en gång.
Bloggpaus,surströmming & sånt
Blommor från maken på bröllopsdagen,5/8.
"TID ATT LEVA IGEN" har han skrivit........
Ja...det ÄR tid att leva igen-men hur GÖR man??
Känner mig (& ser ut som) en urlakad sur disktrasa.
En sån där som man har torkat upp rödvin eller blåbär med.
Full av skit liksom.
Har haft en bloggpaus över helgen.
Vet inte varför....jag behöver ju skriva av mig.På´t igen.
Igår följde jag med min rara mor,syster & Micke till skogs.
Det plockades svamp minsann :)
Jag var i valet & kvalet länge,då detta envisa pannknackande
inte verkar ge sig av.
Efter idogt övervägande,massivt smaskande av migränmedicin
OCH ett låååångt samtal med en mammasjuk Sara,
så hakade jag på till skogs.
Det var skönt på riktigt att få andas skogsluft & bara spankulera
omkring i mossan.
Kryddan på moset blev sen att komma hem till syrran & hejdlöst
få smaska SURSTRÖMMING.Fy fallera va gott!!
TID ATT LEVA IGEN-ett tappert försök.
Mamma har åkt hem idag.Trist som attan.
Hon är VÄLDIGT söt,min mamma.
Fredag
För er som gärna vill anteckna-
valpen sov bra i natt!!
Jag är fortfarande slut som artist,
men letar nya krafter som en galning.
Den här dagen har varit bra.
En bra fredag helt enkelt!
GULDKORN
Batteriladdare någon?
Undrar stillsamt om man kan ladda batterierna någonstans...??
Vet ETT ställe där jag faktiskt har lyckats komma ner i varv & börja om
en gång för ett par år sedan.Säger bara Masesgården.
MASESGÅRDEN-vilket place!
Nåja...vad är en bal på slottet.....
Det är verkligen inte aktuellt att åka dit nu för min del.
Guben har tagit med sig min äldsta dotter till sin stuga idag.
Hon fick det i 13-årspresent av sin plastfar:en fisketripp på
några dygn.Bara dom två.Nice!!
Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv.
Tur att finaste Mamma är här :)
Hon mår inte så bra själv & är faktiskt HÄR för att ladda SINA
batterier.....
Kan man göra det här,undrar vän av ordning??
Själv har jag då sällan lyckats med det konststycket.
TRÖTT TRÖTT TRÖTT TRÖTT TRÖTT & vill verkligen gräva ner mig,
om än för ett ögonblick.
Ikväll ska Sara,Mamma & jag se på Ernst.Saras favvoprogram <:o)
För övrigt undrar jag om valpen tänker sova inatt.....
<3KÄRLEKSMORMOR<3
Bearbetar....
Gång på gång kommer bilderna tillbaka ur minnet.Känslorna,tankarna......
Tänk OM.Men NEJ-nu är vi här.På väg tillbaka!
Oron kommer att förfölja oss dag som natt i framtiden,jag vet.
Men NU är vi HÄR!
Om du visste,älskade hjärtegryn,hur mycket vi älskar DIG <3
När helvetet var som allra värst....vi var i Uppsala & förstod knappt nå´nting.......måste stå
på benen för Saras skull-no matter what.......Det var då den beundransvärda personalen på
NIVA (Neurologiska Intensivvårdsavdelningen) sa åt mig "SKRIV,Anna!Skriv dagbok eller skriv
i en blogg,bara du skriver av dig!Glöm inte att ta bilder på Sara också,även om det känns tufft
att göra det nu.Både Sara & ni behöver läsa & titta på bilder sen,för att BEARBETA."
Bearbetar.....det är det vi gör nu.
När jag är stark nog ska jag skriva & berätta för er som inte vet.
Berätta om Saras filur.
Förlamande trötthet
En sån där sort som bara tar musten ur en & gör en mäkta irriterad
på omgivningen.Vi har ju liksom nött en del på varandra i 3 1/2 månad...
Borde skämmas att jag inte lyckas fånga dagarna på riktigt nu.
Men ändå-vi tar små stapplande steg framåt på darriga ben &
ser betydligt ljusare på tillvaron :)
Nu ska jag krypa ner brevid make & hundvalp <3
<3 MINA ÄLSKADE TROLLUNGAR <3
Konstigt
Varför??
Lyckan kan inte riktigt infinna sig.Bara en förlamande trötthet....
Trodde i min enfald att NU,nu vänder det!BUMS!
Nop,är tröttast i universum & kan INTE slappna av & sova ett endaste dugg.
Konstigt=oron är kvar & mycket passerar nu i revy.
Tankar om framtiden börjar iallafall gro igen.Det är bra!
SEEEEEEEEEEGEEEEEEEER NUMMER ETT :D
Peter har pratat med en överläkare på Akademiska nyss-
INGEN CANCER KVAR I NULÄGET & CYSTAN SER OFÖRÄNDRAD UT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
TACK LIVET,ALLA VÄNNER,GUD & ALLA SOM HAR FUNNITS & FÖRHOPPNINGSVIS FORTSÄTTER
ATT FINNAS NÄRA SARA & OSS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har ingen möjlighet att ringa till Er alla & berätta-TACK SNÄLLA FÖR ATT NI FINNS <3<3
Nästa magnetröntgen blir om 6 månader & oron kommer att följa oss livet ut,
men NU är NU!!!!
Jag kan ANDAS.
Älskar Er alla!
<3 KÄMPEN <3
Fokus
Tvivla INTE.....gråt INTE....fortsätt att andas.
VISUALISERA SARA FRISK!
Tappa inte modet.....andas igen....LE(om än konstgjort) det KAN hjälpa.
Titta på lilljäntan,vackraste lillan,vårt hjärtegryn-
hon är så full av glädje & energi!!
BEHÅLL FOKUS!
Snart är det fredag.
..........
Idag fick jag jordens panikattack inne på Djurmagazinet av alla ställen.
Luften tar slut,någon 250 kilos idiot fullkomligt SÄTTER sig över lungorna på en
och man har inte en chans att andas.Sen stryps cirkulationen till ben & armar,
det sticker ända ut i naglarna.
Mina systrar säger att det är en överlevnadsinstinkt..man spar liksom på syret
genom att begränsa det.
Inte fasen vet jag,men obehagligt är det iallafall.
<3 Min älskade fina Mamma har kommit hit idag <3
Det känns alldeles fantastiskt att få rå om henne,men samtidigt så svårt att inte
kunna stötta henne i det svåra som hon & Kenneth går igenom........
Sara & Lisa är också så glada att Mormor är här.Dom umgås och pratar om livet.
Vet knappt vilken dag det är längre,men jag vet att vi har underbara vänner mitt i allt!
Idag blev vi bjudna på lunch hos familjen Wixner.Guldkorn!
Jag har sparat alla guldkorn i mitt sinne.
Det är dom jag lever på nu.
Vänner <3
Jag vill tacka ALLA fina vänner om & om igen <3
Ni som kommer med varma,nybakta bullar,färdiglagade middagar,nykokt sylt,saft,bjuder hem oss på
lunch/middag......kommer med italienskt mousserande vin.....alla ni som finns där när jag får panik & bara gråter & skriker....ni som är med & stöttar på fb..samlar pengar till Saras Italien....ni som ringer & "bara" vill prata om ingenting....ni som FINNS,även om ni är rädda (det är vi med).......ni som engagerar er i våra stortjejer som inte alltid får ta den plats dom borde få ta....lånar ut en vagn till Sara.....lånar ut TV-spel & filmer så lillan har förströelse.....bara FINNS där för Sara & oss........mm,mm,mm,mm,........................................
............................................TACKTACKTACKTACKTACK!!!!!!!!!!!!!
Jag är glad att ni finns...säger jag FUTTIGT...,men jag tror att ni förstår :))
Den tappra på 2-årsdagen.
Galen tillvaro
Saras läkare Andreas har kommit tillbaka från semestern idag.
Han ringde & vi pratade länge om hur Sara & vi mår.
Jag sa som det har varit & är=FÖRJÄVLIGT.
Vi pratade om att vi INTE fått nå´t besked från Uppsala än &
han LOVADE (?) att vi ska få besked på fredag.Han har pratat med
radiologerna i Uppsala idag.
Han är bra Andreas.Bra på riktigt!
Men ändå....min tillvaro går ut på att prata med Barncancerföreningen,
läkare på barncanceravdelningen,oroa skiten ur mig OSV,OSV.
Hur vore det med en vanlig jävla Svensson-vardag??
Gå tillbaka till jobbet efter semestern,vara trött efter jobbet,
tjafsa om vardagliga saker & bara LEVA & ANDAS?!?!
Vi har iallafall blivit LIIIITE Svensson när vi fick hit Lizzy....
