Maskinhallen
Jag har kommit på varifrån största delen av min oro
och kräksångest kommer-
jag är rädd för att livet ska svika mig.
RÄDD FÖR ATT LIVET SKA SVIKA MIG.
Konstig mening som har en STOR mening
och betydelse i mitt liv.
Vet inte om ni förstår......
Det handlar faktiskt inte om att måla F-n på
väggen.Det handlar om att jag är skiträdd för framtiden.
Utan att ta ut nå´t i förskott.
Bambi-benen slutar liksom inte att darra...
Så var jag där,hos min Sara.I maskinhallen.
NEUROLOGISKA INTENSIVVÅRDSAVDELNINGEN.
För er som sluppit vara där,kan jag berätta att
där jobbar världens mest kompetenta personal.
Dom övervakar sina patienter till 100%,SAMTIDIGT som
dom har tid med dom anhöriga.
Trasiga mammor,pappor,syskon & släktingar.
Bästa & värsta stället jag nå´nsin varit på.
Ändå var det VÅR trygghet,där & då.
Min Mimmi var där,Saras farfar kom dit,
senare också min plastsyster Gabriella
och Saras farmor.Dom byttes av med att bo på anhörighotellet,
så vi hade någon utifrån att prata med.
Guldkorn i kaoset,allihop.
Vi hade en ring av släkt och vänner runt oss
och ändå var vi så jävla utlämnade.
Sara fick inte gå ur sängen första dygnet på NIVA.
Det tyckte hon inte om.Hon hade ju ingen huvudvärk
längre-"Då kan vi ju åka hem,mamma??"
Hon blev så fullpumpad av kortison för att tumören skulle
svälla av & trycket i huvudet sjönk då litegrann.
Förmodligen började huvudvärken släppa av den anledningen.
Mitt i allt så bekom det henne inte särskilt att hon hade slangar
här & där som hon snubblade på & en droppställning att släpa runt på.
Hon fann sig & anpassade sig bums.
Undrar hur länge sessan har känt av filuren?
Undrar hur länge sessan har haft filuren?
Samtidigt-TACK alla högre makter för att hon kunde uttrycka
och berätta att hon verkligen HADE huvudvärk!
Att vara på NIVA gjorde en snudd på sinnessjuk.
Alla apparater & ljud......
Peter bodde där med Sara i 8 dygn & sov sammanlagt kanske tre timmar.
Fullt ljus dygnet runt.Rejäla lysrör.
Apparater som övervakade Sara drev en till vansinne.
Varför tjuter det nu??
Varför blinkar det där??
Till slut hade vi lärt oss varenda signal & vad dom betydde.
Det hjälpte föga.Oron åt oss.
Jag fick prata med en läkare nästan direkt när jag kom på lördagen.
Hon hette Sara....
Mitt i alla anklagelser mot mig själv
(VARFÖR har jag/vi inte förstått tidigare??),
så upplyser hon helt krasst & torrt på läkarvis:
"Du kan sluta anklaga dig själv,Anna.
Se det så här istället-om ni INTE hade åkt till lasarettet i Falun
när ni gjorde det,
då hade Sara kanske inte fått så snabb hjälp och
då hade inte hon levt många dygn till."
STOPP.STOPP.STOPP.
Va fan sa hon???????
Dom där orden la jag genast låååångt ner i mitt undermedvetna.
Kunde inte ta in det då.Har plockat upp orden under resans gång.
Det gör ont.Vill inte.Men ändå-så förfäääärligt tacksam.
Dubbla känslor....såna har jag.Prick hela tiden.
Sara väntade på operation från fredagen till onsdagen veckan därpå.
Först var operationen planerad till måndagen.
BRA,bort med filuren NU!
Ingen operation på måndagen.
Sen blev det tisdagen.
BRAAAA,uuuut med skiten!
Ingen operation på tisdagen.
Helvetes väntan.
Mitt i alltihop så var det BRA att man väntade några dygn,
så att tumören kunde svälla av.
BRA att vänta???Dubbla känslor.
Läget var livshotande och ändå svårt att förstå.
Jag ville därifrån,men ändå inte.Dubbla känslor.
Det blev operation på onsdagen den 20/4.
TJUGONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
En galen dag.
Lämnade den lilla sessan vid operationssalen vid 8 på morgonen.
Det var förjävligt.Helt och hållet förjävligt.
Har svårt att skriva och beskriva nu.
Här är hon,prinsessan Sara,kvällen före operationen.
Segertecknet är givet!
Fortsätter skriva imorgon.
och kräksångest kommer-
jag är rädd för att livet ska svika mig.
RÄDD FÖR ATT LIVET SKA SVIKA MIG.
Konstig mening som har en STOR mening
och betydelse i mitt liv.
Vet inte om ni förstår......
Det handlar faktiskt inte om att måla F-n på
väggen.Det handlar om att jag är skiträdd för framtiden.
Utan att ta ut nå´t i förskott.
Bambi-benen slutar liksom inte att darra...
Så var jag där,hos min Sara.I maskinhallen.
NEUROLOGISKA INTENSIVVÅRDSAVDELNINGEN.
För er som sluppit vara där,kan jag berätta att
där jobbar världens mest kompetenta personal.
Dom övervakar sina patienter till 100%,SAMTIDIGT som
dom har tid med dom anhöriga.
Trasiga mammor,pappor,syskon & släktingar.
Bästa & värsta stället jag nå´nsin varit på.
Ändå var det VÅR trygghet,där & då.
Min Mimmi var där,Saras farfar kom dit,
senare också min plastsyster Gabriella
och Saras farmor.Dom byttes av med att bo på anhörighotellet,
så vi hade någon utifrån att prata med.
Guldkorn i kaoset,allihop.
Vi hade en ring av släkt och vänner runt oss
och ändå var vi så jävla utlämnade.
Sara fick inte gå ur sängen första dygnet på NIVA.
Det tyckte hon inte om.Hon hade ju ingen huvudvärk
längre-"Då kan vi ju åka hem,mamma??"
Hon blev så fullpumpad av kortison för att tumören skulle
svälla av & trycket i huvudet sjönk då litegrann.
Förmodligen började huvudvärken släppa av den anledningen.
Mitt i allt så bekom det henne inte särskilt att hon hade slangar
här & där som hon snubblade på & en droppställning att släpa runt på.
Hon fann sig & anpassade sig bums.
Undrar hur länge sessan har känt av filuren?
Undrar hur länge sessan har haft filuren?
Samtidigt-TACK alla högre makter för att hon kunde uttrycka
och berätta att hon verkligen HADE huvudvärk!
Att vara på NIVA gjorde en snudd på sinnessjuk.
Alla apparater & ljud......
Peter bodde där med Sara i 8 dygn & sov sammanlagt kanske tre timmar.
Fullt ljus dygnet runt.Rejäla lysrör.
Apparater som övervakade Sara drev en till vansinne.
Varför tjuter det nu??
Varför blinkar det där??
Till slut hade vi lärt oss varenda signal & vad dom betydde.
Det hjälpte föga.Oron åt oss.
Jag fick prata med en läkare nästan direkt när jag kom på lördagen.
Hon hette Sara....
Mitt i alla anklagelser mot mig själv
(VARFÖR har jag/vi inte förstått tidigare??),
så upplyser hon helt krasst & torrt på läkarvis:
"Du kan sluta anklaga dig själv,Anna.
Se det så här istället-om ni INTE hade åkt till lasarettet i Falun
när ni gjorde det,
då hade Sara kanske inte fått så snabb hjälp och
då hade inte hon levt många dygn till."
STOPP.STOPP.STOPP.
Va fan sa hon???????
Dom där orden la jag genast låååångt ner i mitt undermedvetna.
Kunde inte ta in det då.Har plockat upp orden under resans gång.
Det gör ont.Vill inte.Men ändå-så förfäääärligt tacksam.
Dubbla känslor....såna har jag.Prick hela tiden.
Sara väntade på operation från fredagen till onsdagen veckan därpå.
Först var operationen planerad till måndagen.
BRA,bort med filuren NU!
Ingen operation på måndagen.
Sen blev det tisdagen.
BRAAAA,uuuut med skiten!
Ingen operation på tisdagen.
Helvetes väntan.
Mitt i alltihop så var det BRA att man väntade några dygn,
så att tumören kunde svälla av.
BRA att vänta???Dubbla känslor.
Läget var livshotande och ändå svårt att förstå.
Jag ville därifrån,men ändå inte.Dubbla känslor.
Det blev operation på onsdagen den 20/4.
TJUGONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
En galen dag.
Lämnade den lilla sessan vid operationssalen vid 8 på morgonen.
Det var förjävligt.Helt och hållet förjävligt.
Har svårt att skriva och beskriva nu.
Här är hon,prinsessan Sara,kvällen före operationen.
Segertecknet är givet!
Fortsätter skriva imorgon.
Kommentarer
Trackback
