Mod & tapperhet
Det här blev en lång dags färd mot natt.
Både pappan och jag konstaterar än en gång att vi har förärats
en av dom mest tappra töserna i världen.
Vi kom till 34:an vid 8 i morse,blev inskrivna och fick ett rum.
Sara var glad och kvittrade,som vanligt.
Pappan och jag var inte fullt så kvittrande,men ändå vid gott mod
eftersom lillan pushar oss med sin styrka och tapperhet.
Sköterskan Ulla bestämde att Sara fick prova att vara utan lugnande
medicin inför isättningen av kanylen.
Idag var det nämligen viktig att hon var pigg och med i matchen,
med tanke på att TOMTEN skulle komma till avdelningen!!
Lyckan blev stor då självaste tomtefar stegade fram till Sara med ett paket :)
Efter paketöppningen var det dags för att Sara att få ett "flygplan" i armen.
Sällan har jag sett en sån stark och modig liten jänta.
Hon pep inte ens....ingen gråt...ingen klagan....och det utan lugnande.
När så kanylen satt på plats,så såg jag att färgen försvann med raketfart
från ansiktet på henne och hon sa "Jag vill kräkas!"
Pappa la ner henne på en brits och la upp benen på några kuddar.
Mamma fläktade och baddade ansiktet.....
Det blev för mycket för små ögon att titta på när nålen kom på plats.
Efter en stund var hon dock på benen igen och väntan på att få komma
upp till röntgen fortsatte.
Vi fick komma upp kl.11.30 efter en del förseningar.
Än en gång visade Sara sitt mod och positiva tänkande.
Ingen rädsla,ingen klagan.
Hon blev inburen till röntgen av pappa,som också var med när hon sövdes.
Jag stod utanför och tittade på.
Därefter fick vi lämna henne och....vänta.
Trots att vi redan visste att vi inte skulle få något besked idag,
så är det jobbigt att vara i den där miljön.
Jobbigt att se på när ens lilla sessa sövs och sen lämna henne.
Det var ju där och då,för 8 månader sen,som vi fick beskedet som slog vår
tillvaro i spillror.
FLASHBACK.
Hela tiden flashbacks.
Sammanfattningsvis har allt gått bra idag.
Vi har självklart oroat oss,kroppen och själen
är HELT slut på oss båda.
Förmodligen...eller alldeles säkert,för att det är NU den börjar-VÄNTAN.
VÄNTAN som gör oss knasiga.
VÄNTAN som drar energin ur oss.
VÄNTAN som naturligtvis och självklart ska ge oss beskedet
att vår Sara är frisk.
Inget annat.
Kära högre makter,låt vår väntan bli kort.
Både pappan och jag konstaterar än en gång att vi har förärats
en av dom mest tappra töserna i världen.
Vi kom till 34:an vid 8 i morse,blev inskrivna och fick ett rum.
Sara var glad och kvittrade,som vanligt.
Pappan och jag var inte fullt så kvittrande,men ändå vid gott mod
eftersom lillan pushar oss med sin styrka och tapperhet.
Sköterskan Ulla bestämde att Sara fick prova att vara utan lugnande
medicin inför isättningen av kanylen.
Idag var det nämligen viktig att hon var pigg och med i matchen,
med tanke på att TOMTEN skulle komma till avdelningen!!
Lyckan blev stor då självaste tomtefar stegade fram till Sara med ett paket :)
Efter paketöppningen var det dags för att Sara att få ett "flygplan" i armen.
Sällan har jag sett en sån stark och modig liten jänta.
Hon pep inte ens....ingen gråt...ingen klagan....och det utan lugnande.
När så kanylen satt på plats,så såg jag att färgen försvann med raketfart
från ansiktet på henne och hon sa "Jag vill kräkas!"
Pappa la ner henne på en brits och la upp benen på några kuddar.
Mamma fläktade och baddade ansiktet.....
Det blev för mycket för små ögon att titta på när nålen kom på plats.
Efter en stund var hon dock på benen igen och väntan på att få komma
upp till röntgen fortsatte.
Vi fick komma upp kl.11.30 efter en del förseningar.
Än en gång visade Sara sitt mod och positiva tänkande.
Ingen rädsla,ingen klagan.
Hon blev inburen till röntgen av pappa,som också var med när hon sövdes.
Jag stod utanför och tittade på.
Därefter fick vi lämna henne och....vänta.
Trots att vi redan visste att vi inte skulle få något besked idag,
så är det jobbigt att vara i den där miljön.
Jobbigt att se på när ens lilla sessa sövs och sen lämna henne.
Det var ju där och då,för 8 månader sen,som vi fick beskedet som slog vår
tillvaro i spillror.
FLASHBACK.
Hela tiden flashbacks.
Sammanfattningsvis har allt gått bra idag.
Vi har självklart oroat oss,kroppen och själen
är HELT slut på oss båda.
Förmodligen...eller alldeles säkert,för att det är NU den börjar-VÄNTAN.
VÄNTAN som gör oss knasiga.
VÄNTAN som drar energin ur oss.
VÄNTAN som naturligtvis och självklart ska ge oss beskedet
att vår Sara är frisk.
Inget annat.
Kära högre makter,låt vår väntan bli kort.
Kommentarer
Postat av: Lina
Trackback
