Uppsala 30/4 2011
Jag är tillbaka i Uppsala igen-i tankarna tack & lov.
Det var den 30/4.SISTA APRIL.
En synnerligen och sannerligen speciell dag
att uppleva i Uppsala.
Det säger ALLA som har varit där då.
Vi sket fullständigt i vilken dag det var.
Ingen dag var viktig.
Eller....förresten ALLA dagar var viktiga,
men datumen flöt ihop.
Jag minns just den 30/4 för att det var DÅ på
morgonkvisten,efter ronden,som vi fick höra nå´t
HELT otippat!
"Idag ska Sara få PERMIS.
Ni ska få "låna" henne över helgen.
Ta med henne till hotellet.
Gå korta promenader,ta det lugnt och tänk på-
UNDVIK FOLKSAMLINGAR!"
VA??VADÅ?LÅNA SARA??
MITT BARN?JAAAAAA!!!
ELLER,NEEEEEEEJ!!!!!
INTE KAN VÄL VI TA ANSVAR FÖR HENNE??
Vi är ju bara hennes....föräldrar....
Orden SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING fick på
nå´t sätt en ny innebörd.
Vad/hur skulle vi göra?
Alldeles ensamma??
Ingen röd knapp att trycka på??
Hjälp??
Men ändå-vi skulle försöka vara en "vanlig" familj igen.
Mamma,pappa & ett alldeles fantastiskt barn!
Det hade bara gått TIO dagar se´n operationen.
Otroligt!!
Såååå,då packade vi ihop smått & gott,fick med oss en
kasse med mediciner och gick se´n iväg ner
mot sta´n på Bambi-darrande ben.
Hann nätt & jämt närma oss hotellet när vi förstod att det där
med att undvika folksamlingar skulle gå åt pipan.
Det GÅR INTE att undvika folksamlingar i Uppsala
den sista april.
Isåfall skulle vi ha isolerat oss på hotellrummet och
det var helt otänkbart.
Sara var rädd för det "nya" livet,fruktansvärt hungrig & sugen,
vansinnigt otålig och dessutom hade hon ju ONT.
Vi gjorde det bästa av situationen (hoppas jag).
Tog smååå promenader,FÖRSÖKTE gå där det var så lite
folk som möjligt och var på hotellet i den utsträckning det gick.
Vi fick "låna" vårt barn under premisserna att vi infann oss på sjukhuset
vid en viss tid varje dag.
Sara tyckte INTE om att gå tillbaka dit.....
Vi fick locka henne med mat.
Det funkade.
Pga kortisonsuget gick hon upp 6 kilo på ca två veckor.
Från 19 till 25 kilo.
Det är mycket när man är 4 år.
Gråter igen....och igen...och igen....och.....
Det ÄR bra att bearbeta,jag vet,
men det är väldigt jobbigt också.
Jag var livrädd.
I flera månader var jag LIVRÄDD.
Det har inte gått över.
Det var den 30/4.SISTA APRIL.
En synnerligen och sannerligen speciell dag
att uppleva i Uppsala.
Det säger ALLA som har varit där då.
Vi sket fullständigt i vilken dag det var.
Ingen dag var viktig.
Eller....förresten ALLA dagar var viktiga,
men datumen flöt ihop.
Jag minns just den 30/4 för att det var DÅ på
morgonkvisten,efter ronden,som vi fick höra nå´t
HELT otippat!
"Idag ska Sara få PERMIS.
Ni ska få "låna" henne över helgen.
Ta med henne till hotellet.
Gå korta promenader,ta det lugnt och tänk på-
UNDVIK FOLKSAMLINGAR!"
VA??VADÅ?LÅNA SARA??
MITT BARN?JAAAAAA!!!
ELLER,NEEEEEEEJ!!!!!
INTE KAN VÄL VI TA ANSVAR FÖR HENNE??
Vi är ju bara hennes....föräldrar....
Orden SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING fick på
nå´t sätt en ny innebörd.
Vad/hur skulle vi göra?
Alldeles ensamma??
Ingen röd knapp att trycka på??
Hjälp??
Men ändå-vi skulle försöka vara en "vanlig" familj igen.
Mamma,pappa & ett alldeles fantastiskt barn!
Det hade bara gått TIO dagar se´n operationen.
Otroligt!!
Såååå,då packade vi ihop smått & gott,fick med oss en
kasse med mediciner och gick se´n iväg ner
mot sta´n på Bambi-darrande ben.
Hann nätt & jämt närma oss hotellet när vi förstod att det där
med att undvika folksamlingar skulle gå åt pipan.
Det GÅR INTE att undvika folksamlingar i Uppsala
den sista april.
Isåfall skulle vi ha isolerat oss på hotellrummet och
det var helt otänkbart.
Sara var rädd för det "nya" livet,fruktansvärt hungrig & sugen,
vansinnigt otålig och dessutom hade hon ju ONT.
Vi gjorde det bästa av situationen (hoppas jag).
Tog smååå promenader,FÖRSÖKTE gå där det var så lite
folk som möjligt och var på hotellet i den utsträckning det gick.
Vi fick "låna" vårt barn under premisserna att vi infann oss på sjukhuset
vid en viss tid varje dag.
Sara tyckte INTE om att gå tillbaka dit.....
Vi fick locka henne med mat.
Det funkade.
Pga kortisonsuget gick hon upp 6 kilo på ca två veckor.
Från 19 till 25 kilo.
Det är mycket när man är 4 år.
Gråter igen....och igen...och igen....och.....
Det ÄR bra att bearbeta,jag vet,
men det är väldigt jobbigt också.
Jag var livrädd.
I flera månader var jag LIVRÄDD.
Det har inte gått över.
Kommentarer
Trackback
