Time out
trots att det många gånger har varit min livlina.
Kommer att vara upptagen med att hitta ett SUPERLIM.
Tiden går fort och samtidigt så sakta.
Idag är det ELVA månader sen Sara opererades.
Den värsta och bästa dagen.
Då pågick tio timmars jävla tortyr för en mor & far som var i spillror.
En tortyr som har funnits med oss på ett eller annat vis sen den 15/4 2011.
Då gjorde två av Sveriges skickligaste kirurger sitt absolut bästa för Sara.
Vi är dom EVIGT tacksamma!!!!
Hon har hämtat sig bra,vårt lillhjärta <3
Själva släpar jag och maken efter,vilket tydligen är vanligt för föräldrar i såna här situationer.
Situationer som vare sig barn eller föräldrar skulle behöva befinna sig i.
Kommer på mig med att ibland ha samma känslor som då.....när vi gick
i korridorerna på Akademiska och fattade noll.
Slits mellan oerhörd tacksamhet och vansinnig rädsla för framtiden.
Jag förväntade mig att jag skulle må bättre nu,
men det finns knappast en mall att gå efter.
Det är svårt att landa.
Förbannat svårt.
Konstigt att "rätta sig in i ledet" i vår nya vardag.
Det ska bli "som vanligt" igen.
Efter filuren.
Hur ska dom som finns runt oss förstå hur det är när vi knappt gör det själva?
Jag VET att det måste vara så här,
ändå hatar jag den förbannade ovissheten och dess nära släkting ORON.
Har insett att dom har flyttat in hos oss-utan att ens fråga först.
Min tid kommer alltså gå åt att hitta nå´n form av lim.
Ett lim som kan hjälpa till att laga ett och annat......en och annan själ....
...relationen till varandra.....
All energi har gått åt till att finnas för Sara och självklart också att räcka till för Lisa.
Jag har helt tappat mig själv och måste hitta mig igen,
om än i en ny skepnad.
Vill få energin tillbaka att vara jag,mamma och fru i en bussig kombination.
Många varma kramar till dig <3
Det kommer en dag ska du se, när allt har ordnat sig och du kan se framåt med glädje.Ta väl hand om dig nu och gör sånt som känns bra för dagen.
Stor kram/ Svärmor
Kan bara säga att jag VERKLIGEN förstår dig...känslan av ovisshet...oro...vilsenhet...sökandet efter superlimmet som ska "laga" allt...ställa allt till rätta...jag tror tyvärr inte att limmet kan laga allt och återställa allt till sitt exakta ursprung...kanske är det inte meningen...kanske måste man ta en ny väg in i framtiden...kanske hittar man sig själv på vägen...kanske blir det hela något som med tiden kittar ihop familjen och gör den ännu starkare...kanske måste man få ha alla dessa svackor som slår en med en kraft så man tappar anda o mod...vad vet jag...finns inget facit...men tron är stark...tacksamheten är stark...viljan långt där borta är stark...tron o hoppet är det sista som överger en...det svåraste på vägen är nog som du skriver att rätta in sig i vardagsledet med människor runt sig som omöjligt kan förstå alla känslor som rasar innanför skalet på den bitvis tomma mamman...hur ska de förstå...det är nog kanske inte meningen...ingen ska nog förstå detta helvete...den sorg...den tomhet...den konstiga känslan av plötslig förlust av "livet" trots att den akuta faran är över och allt borde återgå till livet som innan. Allt ska ju ha en mening sägs det...inget ont som inte har något gott med sig...allt MÅSTE ha en mening...jag och Malla träffade ju dig o lilla söta Sara...det var ju en riktigt god sak...har många ggr läst din blogg och undrat om det är jag som skriver...jag tror att vi är fler i samma båt...mitt hopp är alla de runt mig som varit med om liknande saker och går vidare...mer eller mindre vingklippta...men vidare går de...en dag i taget...ett steg i taget...ett steg bakåt och två fram...sakta sakta glider man in i någon form av vardag som aldrig mer blir den gamla lik men ändå en ny väg mot ljuset att gå... Glöm aldrig när din känsla av uppgivethet är som starkast...när dina tårar rinner...när du undrar "vem du" är..."vem du" blivit...att vi är fler som delar den känslan med dig Anna...kanske inte exakt lika...men ändå väldigt snarlika...känn den varma kram jag då sänder dig... All kärlek till dig <3 mamma Linda
Anna!
Jag har följt din blogg ett tag!
Vill helt enkelt bara skicka lite styrka&energi här via cybervärlden!
Kram Jennie
