Bli och förbli
Många undrar säkert varför jag skriver och öppnar hela min själ på det sätt som jag gör.
Några kanske tom tycker att jag "lämnar ut" min familj & blottar hela mitt inre
Jag kan berätta att mitt bloggande om Saras och vår resa före och efter filuren många gånger har varit en livlina för mig.
Det har varit ett sätt för mig att bearbeta den fruktansvärda vanmakt som Peter och jag drabbades av.
Mitt sätt att få bort en del av frustrationen,om så för ett ögonblick.
Jag har fått kontakt med många fina människor som följer min blogg och har berättat om sina livsöden.
Sånt stärker och hjälper.
Att stå i min ensamhet på Willys och botanisera i fruktdisken,då någon vilt främmande person knackar mig på axeln och säger :"Hej!Vet du,jag följer din blogg och jag vill bara berätta att jag tänker på er.Ni är så starka!!"...
Att få uppmuntrande kommentarer i bloggen eller ett vykort i postlådan.....
Allt detta värmer så oerhört!!
TACK!!
Jag är GLAD för att personalen på NIVA i Uppsala uppmanade oss som föräldrar att skriva ner så mycket vi orkade och orkar om hur Sara och vi mådde då/mår nu.
Då tyckte jag att det var rena vansinnet att skriva,men efterhand så ändrades tankarna.
Här är mina första blogginlägg efter filuren,trevande och så oerhört rädd:
http://lisaosarasmamma.blogg.se/2011/july/
När jag ser läser och ser tillbaka,så begriper jag att mitt bloggande är ett steg i min bearbetning på ett sätt som jag tror är bra.
Vår "nya" vardag går sakta framåt och jag vill tro att ALLT ska bli och förbli bra.
Några kanske tom tycker att jag "lämnar ut" min familj & blottar hela mitt inre
Jag kan berätta att mitt bloggande om Saras och vår resa före och efter filuren många gånger har varit en livlina för mig.
Det har varit ett sätt för mig att bearbeta den fruktansvärda vanmakt som Peter och jag drabbades av.
Mitt sätt att få bort en del av frustrationen,om så för ett ögonblick.
Jag har fått kontakt med många fina människor som följer min blogg och har berättat om sina livsöden.
Sånt stärker och hjälper.
Att stå i min ensamhet på Willys och botanisera i fruktdisken,då någon vilt främmande person knackar mig på axeln och säger :"Hej!Vet du,jag följer din blogg och jag vill bara berätta att jag tänker på er.Ni är så starka!!"...
Att få uppmuntrande kommentarer i bloggen eller ett vykort i postlådan.....
Allt detta värmer så oerhört!!
TACK!!
Jag är GLAD för att personalen på NIVA i Uppsala uppmanade oss som föräldrar att skriva ner så mycket vi orkade och orkar om hur Sara och vi mådde då/mår nu.
Då tyckte jag att det var rena vansinnet att skriva,men efterhand så ändrades tankarna.
Här är mina första blogginlägg efter filuren,trevande och så oerhört rädd:
http://lisaosarasmamma.blogg.se/2011/july/
När jag ser läser och ser tillbaka,så begriper jag att mitt bloggande är ett steg i min bearbetning på ett sätt som jag tror är bra.
Vår "nya" vardag går sakta framåt och jag vill tro att ALLT ska bli och förbli bra.
Kommentarer
Trackback
