<3
14/11 2013
Älskade lilla Sara,
jag är ganska säker på att,när du är stor nog,kommer att läsa vad din mamma har skrivit .....
I denna blogg har jag vänt ut & in på mig själv,
ända från det att vi kom hem från Uppsala efter att ha fått det helvetiska beskedet.
Den långdragna operationen som räddade livet på dig.
Tiden före & efter filuren.
Alla lyckliga stunder,som mellan varven har utbytts mot ren skräck.
All omtumlande glädje som plötsligt har vänts till oro,
när pappa & jag har märkt att du har mått dåligt.
Oro över din yrsel,ditt illamående osv,osv.
Du kommer att läsa om hur mycket jag beundrar ditt mod & din självsäkerhet.
Om din styrka inför varje lasarettsbesök,
varje magnetröntgen.
Samtidigt som mor & far slängs tillbaka till den 15:e april 2011,
så skuttar du med huvudet högt framåt i livet.
Du har behov av att prata om det som har hänt & händer.
Tiden på Akademiska & på lasarettet här hemma ventilerar du ofta.
Kloka ord blandas med kloka funderingar.
Du kommer förmodligen också att läsa mellan raderna & förstå hur liten din mamma känner sig.
Frustrationen som ligger som en korsett av metall runt kroppen & dras åt mer & mer.
När man förlorar kontrollen över allt & inte vare sig kan hjälpa sitt älskade barn eller påverka "situationen".
Att inte kunna "hjälpa" mer.
Att lämna över sitt barn i andras händer & försöka lita på att allt blir bra......
Älskade lilla Sara,
min största lycka i livet var-såklart-när din storasyster & du kom till världen!
Att få äran att vara mor till två så underbara sessor är en ynnest.
Idag får pappa & jag vara med om samma översvallande lycka som när du kom till världen.
Samma lycka,fast på ett annat sätt.
Få ord kan beskriva den översvallande känslan som sköljer över själen.
Denna gång har vi väntat på besked i 15 dagar.
En farbror doktor som jobbar på Uppsala Akademiska sjukhus ringde & pratade med din pappa idag.
(Tur att det var just till pappa dom ringde.
Jag var på jobbet & hade nog inte haft alltför lätt att ta ett sånt samtal där.)
Han berättade att dom nu har gått igen dina röntgenbilder.
Dom hittade inga spår av tillväxt-allt ser bra ut!
ALLT SER BRA UT!!!!!!!!!!!!!!!
Såklart.
Självklart.
När vi berättade det för dig,så såg jag hur lättad du blev.
Vi kramades länge alla tre.
Efter ett tag sa du:
"Jahapp,som vanligt.Det visste jag väl."
Precis så ska det vara,nu & för alltid.
Älskade lilla Sara-
ALLT ÄR BRA.
Nu kan vi andas igen.
Nov. 12, 2013
