För två veckor sedan började jag ta upp mitt promenerande igen. Botten var nästan nådd, både själsligt och kroppsligt.Rädslan för att falla igen var påtaglig. Det "svarta hålet" fanns hela tiden brevid mig, redo att omfamna. Dock var (& är) jag själv den enda som kan göra nå't åt det. Jag har varit envis och bara vilat en dag på dessa veckor. Äsch, promenader är väl inget,kanske ni tänker.Gym & annat är bättre. Fast joo, för min del är promenaderna ibland den enda drivkraft jag har. Att ha orken att dra iväg ut & ANDAS.Blåsa ur skallen & själen riktigt ordentligt. In med nytt friskt bara.Nya tankar, ny energi. Imorse gick jag 1,2 mil.Det låter längre än 12 kilometer ;)Jag är lite mallig för att jag faktiskt orkar igen & hoppas samtidigt att jag fortsätter att orka.Att dessutom få vandra i den här miljön, gör det inte sämre. Det väcker underbara minnen ♥
