En milstolpe
Sara kunde cykla innan hon "fick" filuren. Sen blev det annat.Börja om från början. Balansen var inte att lita på. Förra året började hon träna igen, men det gick inget vidare. Den här sommaren har det nästan gått ännu sämre med träningen, då frustrationen har varit total. Hon blev yr när hon försökte. Varje gång vi har föreslagit en cykeltur, så har hon blivit arg & ledsen över att inte kunna. Ledsen över att inte våga. Inte lita på varken sig själv eller balansen. Vi bestämde oss för att inte prata om cyklingen mer.I förrgår hörde jag Sara prata med sig själv ute i trädgården. "Nu MÅSTE jag kunna det här.Jag MÅSTE våga! "Plötsligt cyklar hon iväg en liiiten bit på gräsmattan. Igår provade hon igen och kom iväg lite längre! Tillräckligt långt för att våga försöka cykla på vägen. Sagt & gjort-hon hoppar upp på cykeln och VÅGAR. Drar rakryggad iväg med bra balans & CYKLAR! !ÄNTLIGEN! Lyckan var och är total :)"Åååå va härligt för mig,mamma!Och va härligt för dig & pappa, som slipper få ont i ryggen när ni var tvungna att hålla i mig!"I morse cyklade vår 7-åring till skolan för första gången♥Det är STORT. Större än vad man kan tro. En milstolpe värd hur mycket som helst för en lilltjej som vill vara som alla andra. Att pappan gjorde henne sällskap cyklandes till skolan gjorde inte saken sämre. 
Kommentarer
Svar:
Och kramar tillbaka såklart <3
Lisa & Saras mamma
Trackback
