Time out
trots att det många gånger har varit min livlina.
Kommer att vara upptagen med att hitta ett SUPERLIM.
Tiden går fort och samtidigt så sakta.
Idag är det ELVA månader sen Sara opererades.
Den värsta och bästa dagen.
Då pågick tio timmars jävla tortyr för en mor & far som var i spillror.
En tortyr som har funnits med oss på ett eller annat vis sen den 15/4 2011.
Då gjorde två av Sveriges skickligaste kirurger sitt absolut bästa för Sara.
Vi är dom EVIGT tacksamma!!!!
Hon har hämtat sig bra,vårt lillhjärta <3
Själva släpar jag och maken efter,vilket tydligen är vanligt för föräldrar i såna här situationer.
Situationer som vare sig barn eller föräldrar skulle behöva befinna sig i.
Kommer på mig med att ibland ha samma känslor som då.....när vi gick
i korridorerna på Akademiska och fattade noll.
Slits mellan oerhörd tacksamhet och vansinnig rädsla för framtiden.
Jag förväntade mig att jag skulle må bättre nu,
men det finns knappast en mall att gå efter.
Det är svårt att landa.
Förbannat svårt.
Konstigt att "rätta sig in i ledet" i vår nya vardag.
Det ska bli "som vanligt" igen.
Efter filuren.
Hur ska dom som finns runt oss förstå hur det är när vi knappt gör det själva?
Jag VET att det måste vara så här,
ändå hatar jag den förbannade ovissheten och dess nära släkting ORON.
Har insett att dom har flyttat in hos oss-utan att ens fråga först.
Min tid kommer alltså gå åt att hitta nå´n form av lim.
Ett lim som kan hjälpa till att laga ett och annat......en och annan själ....
...relationen till varandra.....
All energi har gått åt till att finnas för Sara och självklart också att räcka till för Lisa.
Jag har helt tappat mig själv och måste hitta mig igen,
om än i en ny skepnad.
Vill få energin tillbaka att vara jag,mamma och fru i en bussig kombination.
Bli och förbli
Några kanske tom tycker att jag "lämnar ut" min familj & blottar hela mitt inre
Jag kan berätta att mitt bloggande om Saras och vår resa före och efter filuren många gånger har varit en livlina för mig.
Det har varit ett sätt för mig att bearbeta den fruktansvärda vanmakt som Peter och jag drabbades av.
Mitt sätt att få bort en del av frustrationen,om så för ett ögonblick.
Jag har fått kontakt med många fina människor som följer min blogg och har berättat om sina livsöden.
Sånt stärker och hjälper.
Att stå i min ensamhet på Willys och botanisera i fruktdisken,då någon vilt främmande person knackar mig på axeln och säger :"Hej!Vet du,jag följer din blogg och jag vill bara berätta att jag tänker på er.Ni är så starka!!"...
Att få uppmuntrande kommentarer i bloggen eller ett vykort i postlådan.....
Allt detta värmer så oerhört!!
TACK!!
Jag är GLAD för att personalen på NIVA i Uppsala uppmanade oss som föräldrar att skriva ner så mycket vi orkade och orkar om hur Sara och vi mådde då/mår nu.
Då tyckte jag att det var rena vansinnet att skriva,men efterhand så ändrades tankarna.
Här är mina första blogginlägg efter filuren,trevande och så oerhört rädd:
http://lisaosarasmamma.blogg.se/2011/july/
När jag ser läser och ser tillbaka,så begriper jag att mitt bloggande är ett steg i min bearbetning på ett sätt som jag tror är bra.
Vår "nya" vardag går sakta framåt och jag vill tro att ALLT ska bli och förbli bra.
Om......
"Om jag fick leva mitt liv igen........
Jag skulle slappna av och ta det lugnt.
Jag skulle vara tokigare än jag varit i det här livet.
Jag skulle ta färre saker på allvar.
Jag skulle ta fler chanser.
Jag skulle bestiga fler berg och simma i fler floder.
Jag skulle äta mer glass och mindre potatis.
Jag kanske skulle ha fler verkliga problem, men färre inbillade.
För jag är en av dem som lever förnuftigt och klokt timme efter timme, dag efter dag. Visst har jag haft mina ögonblick, men om jag fick leva om igen, skulle jag ha fler.
Jag skulle faktiskt försöka att inte ha annat än ögonblick, det ena efter det andra, istället för att planera så många år i förväg, varje dag.
Jag är en av de människor som aldrig åker någonstans utan att ta med termometer, varmvattenflaska, regnrock och fallskärm.
Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag resa med mindre packning.
Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren och fortsätta till senare på hösten.
Jag skulle dansa mer.
Jag skulle åka fler karuseller."
Skrivet av en dam vid namn Nadine Stair,85 år ung.
(Fast det skulle lika gärna ha kunnat varit skrivet av Anna Forsell,snart 42 år...gammal)
Imorgon ska jag försöka återskapa en del av min och vår forna vardag.
Den vardag som jag och vi fanns i för nästan exakt 11 månader sen,
innan det "small".......
Jag ska börja jobba så smått igen och Sara ska vara hos världens bästa dagmamma.
Sara <3
En (som vanligt) mycket glad & laddad flicka på Barnens Skidspel i söndags:
11/3 2012
Idag är det Barnens Skidspel här i Falun.
Min förhoppning är att glädjen kommer att vara precis lika stor som vid förra årets lopp!
Så här såg det ut då:
Vecka nio
Fri från måsten.
Vila från tankar och oro.
Två fina döttrar som trivdes och hade skoj,
en mor och far som kände lugnet.
Lycka hos lillsessan som åkte slalom för första gången i sitt liv.
Hon ÄLSKAR det!
Ett kärt återseende när vi kom hem:
Maken och jag konstaterar att vi fortfarande befinner oss i det som har varit.
Förmodligen för att.....fungera.
Att finnas nära och ge all vår kraft och energi till Sara.
Det är först nu när vi ser att livet går framåt för lillan,
som vi vågar komma efter.
Vågar komma ikapp,om än så sakteliga.
Nyss hörde jag en liten röst från tv-soffan:
"Mammaaaaa.....är det bra?"
"Öööööhh...vadå BRA,vännen?"
"Jag menar om allt är bra med DIG,mamma?"
Du lilla rara,alltid så omtänksamma människa!!
Dom varma känslorna sköljer över hela mammakroppen och
tårarna stiger av lycka-IGEN.
"Jaaaa allt är bra med mig,Sara!"
Time goes on
Jag har inte orkat läsa vad jag tidigare har skrivit,
men nu kikar jag lite då & då.
Vi hade just fått reda på att en sjukdom hade drabbat en person i
vår familj-utomlands dessutom.
Chocken & rädslan låg tung över oss alla.
Det kändes som en repris av vad som hände pappa.
Vi fick aldrig hem honom från Italien......,fick aldrig träffa honom mer.
Vi fick hem K efter några veckor på sjukhus i ett annat land.
Nu kämpar han dagligen mot sin sjukdom.
Är fånge i sin egen kropp.
Inget kommer någonsin att bli som förut.
Mitt i chocken över vad som hänt började maken och jag att reagera
för att Sara fick återkommande "blixtar" i huvudet.
Mycket hände på kort tid.....
4/3 2011:
"Jag är tillbaka,om än för en kort stund....
Fick syn på att det är snudd på ETT ÅR se´n jag bloggade senast.Så kan det vara.
Mycket har hänt se´n dess & mycket händer dessutom precis just nu.När jag är mogen att skriva om det så gör jag det.Kanske."
20/3 2011:
"Är hos söta Mor.Försöker stötta & peppa.Funderar just nu ikring den gamla klyschan "livet är skört" och kommer raskt fram till att det är det.Livet."
Mmmm,livet ÄR skört.
Återkommer med bilder från några dagars rekreation med familjen.
