Här är vi!
Nu är vi här :)
Resan gick ok,fick stanna & andas frisk luft
ett par gånger när lillan mådde illa.
Vi kom fram vi 16-tiden och har se´n dess
tagit det lugnt och kollat omgivningarna,
spelat spel & åkt på en liten utflykt.
Det är skönt att vara här!
På väg,förväntansfull med nya ryggsäcken <3
Tänkte lägga ut bilder ifrån lägenheten också,
men tydligen vill inte min kamera dela med sig några bilder....
Provar imorgon igen.
Nu=läggdags brevid lillsessan nr 1 <3
Resan gick ok,fick stanna & andas frisk luft
ett par gånger när lillan mådde illa.
Vi kom fram vi 16-tiden och har se´n dess
tagit det lugnt och kollat omgivningarna,
spelat spel & åkt på en liten utflykt.
Det är skönt att vara här!
På väg,förväntansfull med nya ryggsäcken <3
Tänkte lägga ut bilder ifrån lägenheten också,
men tydligen vill inte min kamera dela med sig några bilder....
Provar imorgon igen.
Nu=läggdags brevid lillsessan nr 1 <3
Sälen :)
Dåså...då ska vi snart åka!
Bara fixa det sista här hemma.
Hänga tvätt plocka undan,diska,bära ut packning i
bilen,äta lunch och köra valpen till husse på jobbet.
Vi får ta det lugnt & sakta på trippen,
några mil i taget.
Sara har jobbigt med bilåkandet.
Hon blir yr & illamående,vilket hon inte blev
förut.....FÖRE.
(Har kommit på att vår tid delas in i
FÖRE & EFTER filuren.
Jag kommer inte ihåg så mycket FÖRE längre....)
Det ska bli RIKTIGT skönt att komma iväg.
I synnerhet när Sara är såååå förväntansfull!!
Hon har frågat många gånger nu om det finns
sälar i Sälen.
Häromdagen satt hon & funderade ett tag och sa sen:
"Mammaaa....jag är lite liiiten & liiite stor.......
Jag är ju lite LAGOM!"
Just det Sara,du är alldeles LAGOM <3
Fortsätt med det!
Juni 2008,snart två år <3
Bara fixa det sista här hemma.
Hänga tvätt plocka undan,diska,bära ut packning i
bilen,äta lunch och köra valpen till husse på jobbet.
Vi får ta det lugnt & sakta på trippen,
några mil i taget.
Sara har jobbigt med bilåkandet.
Hon blir yr & illamående,vilket hon inte blev
förut.....FÖRE.
(Har kommit på att vår tid delas in i
FÖRE & EFTER filuren.
Jag kommer inte ihåg så mycket FÖRE längre....)
Det ska bli RIKTIGT skönt att komma iväg.
I synnerhet när Sara är såååå förväntansfull!!
Hon har frågat många gånger nu om det finns
sälar i Sälen.
Häromdagen satt hon & funderade ett tag och sa sen:
"Mammaaa....jag är lite liiiten & liiite stor.......
Jag är ju lite LAGOM!"
Just det Sara,du är alldeles LAGOM <3
Fortsätt med det!
Juni 2008,snart två år <3
En...konstig dag
Har försökt få struktur på tillvaron,
fixat och packat idag.
När posten kom blev det "trevliga" överraskningar
till både Sara & mig.
Trevliga med tanke på situationen i livet.
Jag fick en busfin tygkasse från Ung Cancer.
Vann den på facebook häromdagen.
Ska STOLT använda den varje dag!
Fin va??
Saras överraskning slår det mesta.
Hon fick ett STORT paket som jag hämtade på posten.
Det var en ryggsäck från Barncancerföreningen,
fullproppad med saker!
Böcker,pennor,ritblock,kortlek,spel,en mjuk & söt hund,
pyssel OCH två presentkort!!
Gissa om den blev populär :))
Lillan har nu packat ryggsäcken och den följer såklart
med oss till Sälen imorgon!
Favvo-ryggan
Inte nog med alla dessa fina överraskningar-
sent på eftermiddagen fick vi besked om att vi
ska få åka till Almers hus i Varberg en vecka i november!
Helt otroligt och verkligen skönt att få komma bort
och bara koppla av tillsammans.
Ta en titt här får ni se:
http://www.barncancerfonden.se/Stod-Rad/Vistelser/Almers-Hus/
Ändå,eller kanske just därför att jag VET
varför allt det här händer,
känner jag mig rejält illa till mods idag.
En konstig dag.
29/4 2011
Saras andra systrar kom på besök.
Farfar,som nyss hade åkt ifrån oss,
var snäll och skjutsade ner dom till Uppsala.
Det var värt mycket att storasystrarna kom.
Alla tre.
Men också viktigt att inte alla kom samtidigt.
Det mesta var jobbigt för Sara den här tiden.
Kan inte föreställa mig hur det kändes i hennes lilla
kropp & själ......
Hon fick bl.a väldigt mycket kortison,vilket gjorde att
hon hade ett fruktansvärt humör.Otålig & frustrerad.
Vad annat kan man bli av en så stor operation i hjärnan.
Hon sov nästan INGENTING och åt som en HÄST.
Hade ett fruktansvärt sockerbehov som vi fick försöka tygla.
Försök att sätta gränser och säga nej till ett barn som är i
en sån här situation.Ett barn som har varit/är så sjukt.
Ett barn som du vill skämma bort allt vad du orkar,
för DÅ blir nog allt bra!!
Ett barn som du vill ta ner solen,månen & stjärnorna till,
bara hon blir frisk.
Ett barn som dessutom är din egen älskade dotter.
Farfar,som nyss hade åkt ifrån oss,
var snäll och skjutsade ner dom till Uppsala.
Det var värt mycket att storasystrarna kom.
Alla tre.
Men också viktigt att inte alla kom samtidigt.
Det mesta var jobbigt för Sara den här tiden.
Kan inte föreställa mig hur det kändes i hennes lilla
kropp & själ......
Hon fick bl.a väldigt mycket kortison,vilket gjorde att
hon hade ett fruktansvärt humör.Otålig & frustrerad.
Vad annat kan man bli av en så stor operation i hjärnan.
Hon sov nästan INGENTING och åt som en HÄST.
Hade ett fruktansvärt sockerbehov som vi fick försöka tygla.
Försök att sätta gränser och säga nej till ett barn som är i
en sån här situation.Ett barn som har varit/är så sjukt.
Ett barn som du vill skämma bort allt vad du orkar,
för DÅ blir nog allt bra!!
Ett barn som du vill ta ner solen,månen & stjärnorna till,
bara hon blir frisk.
Ett barn som dessutom är din egen älskade dotter.
Frisk luft
Sara har packat halva dagen idag.
Sen åkte vi till lekterapin på lasarettet och
träffade bästa Linda-Saras favvo.
På torsdag åker vi till Sälen,Sara & jag.
Hoppas att hon klarar resan bra....
Hon brukar bli yr och må illa efter ett par mil.
Vi får helt enkelt ta det riktigt piano och stanna
många gånger.Det blir bra.
Jag har hyrt en av Barncancerföreningens
lägenheter vid Högfjällshotellet torsd-sönd.
Tänk att det finns såna möjligheter!Guldkorn.
Vi ska andas tokfrisk luft,lillan & jag.
Bara mysa och vara....gå på upptäcktsfärd
med matsäck.....viiiiiiiiiiiila.
Jag tänker berätta mer om vår vistelse i Uppsala,
men väntar en smula.
Det gör ont.
Januari 2011.
Sen åkte vi till lekterapin på lasarettet och
träffade bästa Linda-Saras favvo.
På torsdag åker vi till Sälen,Sara & jag.
Hoppas att hon klarar resan bra....
Hon brukar bli yr och må illa efter ett par mil.
Vi får helt enkelt ta det riktigt piano och stanna
många gånger.Det blir bra.
Jag har hyrt en av Barncancerföreningens
lägenheter vid Högfjällshotellet torsd-sönd.
Tänk att det finns såna möjligheter!Guldkorn.
Vi ska andas tokfrisk luft,lillan & jag.
Bara mysa och vara....gå på upptäcktsfärd
med matsäck.....viiiiiiiiiiiila.
Jag tänker berätta mer om vår vistelse i Uppsala,
men väntar en smula.
Det gör ont.
Januari 2011.
Minnen
Sara & jag har varit på besök i "min" skola idag.
En helt underbar skola med helt underbara människor!
Det väckte minnen att vara där.
Fina minnen,men också minnen från den dagen
vi fick vetskap om Saras filur.
Jag tog tjänstledigt from augusti förra året för att studera
ett år på folkhögskola.
Ett av dom bästa besluten jag har fattat i hela mitt liv!
Att få möjligheten att göra ett stopp i livet för att andas
och se och göra något annat-det unnar jag vareviga människa!
Jag gjorde det för MIN skull-endast.
Fast jag tror att det på något sätt gynnade hela familjen....
Det var i slutet av vårterminen marken föll undan.
Det svarta kom.
Jävla filur.
En helt underbar skola med helt underbara människor!
Det väckte minnen att vara där.
Fina minnen,men också minnen från den dagen
vi fick vetskap om Saras filur.
Jag tog tjänstledigt from augusti förra året för att studera
ett år på folkhögskola.
Ett av dom bästa besluten jag har fattat i hela mitt liv!
Att få möjligheten att göra ett stopp i livet för att andas
och se och göra något annat-det unnar jag vareviga människa!
Jag gjorde det för MIN skull-endast.
Fast jag tror att det på något sätt gynnade hela familjen....
Det var i slutet av vårterminen marken föll undan.
Det svarta kom.
Jävla filur.
"Allt är lugnt,allt är bra"
Tänker ofta på ett mantra som Malin Berghagen
hade på sin yoga-kurs på Masesgården när jag var
där för några år se´n.
~ ALLT ÄR LUGNT,ALLT ÄR BRA ~
Dom orden sa hon många gånger varje dag när vi
hade avslappning efter ett yogapass.
Om man säger dom orden tillräckligt många gånger,
då blir det väl så??
Vi har haft kalas för Sara idag igen.Kalas nr 3.
Fina vänner & fina familjemedlemmar var här.
Det kändes nästan som vanligt.....
Fast vad är vanligt egentligen?
Nu är det så här & det är vår vardag.
Det är bara att bemästra oron & ångesten.
Bara.Bara att göra det.
~ ALLT ÄR LUGNT,ALLT ÄR BRA ~
hade på sin yoga-kurs på Masesgården när jag var
där för några år se´n.
~ ALLT ÄR LUGNT,ALLT ÄR BRA ~
Dom orden sa hon många gånger varje dag när vi
hade avslappning efter ett yogapass.
Om man säger dom orden tillräckligt många gånger,
då blir det väl så??
Vi har haft kalas för Sara idag igen.Kalas nr 3.
Fina vänner & fina familjemedlemmar var här.
Det kändes nästan som vanligt.....
Fast vad är vanligt egentligen?
Nu är det så här & det är vår vardag.
Det är bara att bemästra oron & ångesten.
Bara.Bara att göra det.
~ ALLT ÄR LUGNT,ALLT ÄR BRA ~
Igår & idag
Igår var det en dryg dag.
Var moloken som få.
Sara och jag var osams också.
Det är mitt sämsta.
Så svårt att tackla när vi inte är sams.
Särskilt nuförtiden.
Dessutom pratade jag i telefonen halva
dagen med försäkringsbolag,Försäkringskassan,
Skattemyndigheten och Falu Kommun.
Heja mig.
Idag har det varit en betydligt mycket bättre
dag.Jag har stått på loppisen,med sällskap av
Lisa en stund <3
Inte så mycket folk,med drygt 500 spänn mer
till Saras Italienkonto :)
Imorgon ska Sara firas en gång till!
Kan inte få nog av kalas :)
En dag i taget.
Framåt ska vi!
Var moloken som få.
Sara och jag var osams också.
Det är mitt sämsta.
Så svårt att tackla när vi inte är sams.
Särskilt nuförtiden.
Dessutom pratade jag i telefonen halva
dagen med försäkringsbolag,Försäkringskassan,
Skattemyndigheten och Falu Kommun.
Heja mig.
Idag har det varit en betydligt mycket bättre
dag.Jag har stått på loppisen,med sällskap av
Lisa en stund <3
Inte så mycket folk,med drygt 500 spänn mer
till Saras Italienkonto :)
Imorgon ska Sara firas en gång till!
Kan inte få nog av kalas :)
En dag i taget.
Framåt ska vi!
28/4 2011
Det var min födelsedag.
Inget att fira.....
Ville bara att Sara skulle vara frisk-NUUU!!
Att allt var en mardröm och SNART skulle jag
vakna.....
Lilla fina hjärtat beordrade sin far att köra ner henne
i vagnen till butiken vid entrén.
Hon valde ett rött läppcerat och en kylskåpsmagnet
till sin mamma.Alldeles själv valde hon.
När jag öppnade presenterna så försvann marken
än en gång under mina fötter.
Vackraste barn.
Min födelsedag och Lisa och Annika skulle komma.
Sara längtade och väntade.
På morgonen fick vi veta att vi skulle få BESKED
om hur operationen hade gått.
Alltså hur det såg ut i lillans huvud EFTER operationen.
Alla dessa BESKED.
Jag tycker inte om det ordet längre.
Vi fick vänta även den dagen.
Vänta på besked.
Den gången behövde vi "bara" vänta i några timmar,
men dom timmarna var låååånga.
Tänk vad många människor runt omkring oss som tycker
att tiden går så fort.
Det tycker inte jag!Inte sen den 15:e april.
All väntan på BESKED.
När vi blev kallade till en överläkare för att få BESKED
skakade jag i hela kroppen.Kunde inte möta någons blick.
Inte ens min makes.
Som tur var var ju Saras storasyster & dagmamma där,
så dom kunde underhålla Sara under den tid som vi pratade¨
med doktor Christoffer.Sara släppte oss ALDRIG ur sikte annars.
Då menar jag ALDRIG.
Så satt vid då där och fick vårt BESKED.
"Det ser ut som" att tumören är borta radikalt.
"DET SER UT SOM".
Där var dom igen-dom dubbla känslorna.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! &
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!
Om någon tycker att jag analyserade saker INNAN Sara blev sjuk,
då ska ni se & höra mig nu.
Vadå "SER UT SOM"???Är det så??Säkert??Svara!!
"Det finns ju aldrig några garantier i såna här lägen,
men det här är det bästa besked ni kan få nu."
Allvarlig blick,allvarlig ton.Läkar ton.
Jag väntade på ett "MEN".
Varför gjorde jag det??
Det kom ett "MEN".
"Men,vi har upptäckt en cysta mitt inne
i huvudet på Sara.Den BEHÖVER inte vara farlig,
men vi måste hålla koll på den,så att den inte
växer".
Vänta nu,bra eller dåligt??
En ny tumör???
Bra OCH dåligt??
Dubbla känslor.
Analysera.ANNAlysera.
Jag ville bara att ALLT skulle vara bra.
Jag VILL bara att ALLT SKA vara bra.NU.
Allt blir bra.Så är det bestämt!
Inget att fira.....
Ville bara att Sara skulle vara frisk-NUUU!!
Att allt var en mardröm och SNART skulle jag
vakna.....
Lilla fina hjärtat beordrade sin far att köra ner henne
i vagnen till butiken vid entrén.
Hon valde ett rött läppcerat och en kylskåpsmagnet
till sin mamma.Alldeles själv valde hon.
När jag öppnade presenterna så försvann marken
än en gång under mina fötter.
Vackraste barn.
Min födelsedag och Lisa och Annika skulle komma.
Sara längtade och väntade.
På morgonen fick vi veta att vi skulle få BESKED
om hur operationen hade gått.
Alltså hur det såg ut i lillans huvud EFTER operationen.
Alla dessa BESKED.
Jag tycker inte om det ordet längre.
Vi fick vänta även den dagen.
Vänta på besked.
Den gången behövde vi "bara" vänta i några timmar,
men dom timmarna var låååånga.
Tänk vad många människor runt omkring oss som tycker
att tiden går så fort.
Det tycker inte jag!Inte sen den 15:e april.
All väntan på BESKED.
När vi blev kallade till en överläkare för att få BESKED
skakade jag i hela kroppen.Kunde inte möta någons blick.
Inte ens min makes.
Som tur var var ju Saras storasyster & dagmamma där,
så dom kunde underhålla Sara under den tid som vi pratade¨
med doktor Christoffer.Sara släppte oss ALDRIG ur sikte annars.
Då menar jag ALDRIG.
Så satt vid då där och fick vårt BESKED.
"Det ser ut som" att tumören är borta radikalt.
"DET SER UT SOM".
Där var dom igen-dom dubbla känslorna.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!! &
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!
Om någon tycker att jag analyserade saker INNAN Sara blev sjuk,
då ska ni se & höra mig nu.
Vadå "SER UT SOM"???Är det så??Säkert??Svara!!
"Det finns ju aldrig några garantier i såna här lägen,
men det här är det bästa besked ni kan få nu."
Allvarlig blick,allvarlig ton.Läkar ton.
Jag väntade på ett "MEN".
Varför gjorde jag det??
Det kom ett "MEN".
"Men,vi har upptäckt en cysta mitt inne
i huvudet på Sara.Den BEHÖVER inte vara farlig,
men vi måste hålla koll på den,så att den inte
växer".
Vänta nu,bra eller dåligt??
En ny tumör???
Bra OCH dåligt??
Dubbla känslor.
Analysera.ANNAlysera.
Jag ville bara att ALLT skulle vara bra.
Jag VILL bara att ALLT SKA vara bra.NU.
Allt blir bra.Så är det bestämt!
Fortsätter....
Vi trodde i vår enfald att det skulle börja kännas LITE
bra i själen efter operationen.Bara LITE iallafall.
Chocken och efterskalvet av "käftsmällen" som vi fick den
15:e april fanns kvar och minskade inte märkbart.
Det var svårt att förstå vad som hände.
Varför varför varför varför????????????
Vi försökte vara positiva och hålla humöret uppe.
Åtminstone en av oss.En i taget.
Tror det var så vi överlevde.
Den ena höll den andra ovanför vattenytan.
Jag återkommer ofta i tankarna till att det var så
tryggt att ha någon av våra anhöriga med oss hela tiden.
Någon "utifrån" som stöttade och lyssnade till all gråt &
frustration.
Påsken passerade sakta i vår isolerade värld.
Jag bodde på ett anhörighotell nära sjukhuset.
Ibland byttes vi av så att Peter fick komma dit och "vila".
Fast det gick inte att sova nästan nå´nting där heller.
Min syster Fiffi & hennes Micke kom & hälsade på.
Vi tog en promenad ner till Fyrisån.
Sara tog sina första steg ute på nästan två veckor.
<3 Första tappra stegen med bästisen Micke <3
Den här bilden är så stark för mig att jag bara storgråter nu.
Den berör mig alldeles oerhört,för jag minns exakt känslorna som jag
hade då.
Dubbla känslor-där är dom igen.
Glad,ledsen,orolig,frustrerad,förlamande trött och RÄDD.
<3 Blåser såpbubblor med moster Fiffi <3
Tankarna,känslorna....hela jag fanns hos Sara.
Dygnet runt och mer därtill.
Den 28/4 fyllde jag år.
Åtta dagar hade gått sedan operationen.
Min älskade stortjej Lisa & Saras (& tidigare även Lisas)
dagmamma Annika kom på besök.
Jag hittade ett papper i Saras "Uppsala-pärm" häromdagen.
Jag hade tänkt att skriva varje dag,men det blev bara några
få gånger.
"Torsdagen den 28/4 kl.03.20.
Älskade fina Sara,
vi sitter i sängen du & jag.Du kan inte sova.
Nyss åt du kräm,mjölk & cornflakes.
Det är svårt att sova när man är på sjukhus:
Många tankar flyger runt i huvudet.
Du är ledsen nu för att du väntar på Lisa och Annika som
kommer imorgon.
Det är jobbigt att vänta!!
Du är så duktig och tapper,vi älskar dig mest i HELA världen!!"
Äntligen kom Lisa & Annika!
Vi gick ner på stan en liten stund,men tålamodet höll
inte så länge....
Sara var glad,ledsen & väldigt frustrerad-samtidigt.
Det enda som lugnade henne var att vara i "Vita rummet"
på lekterapin.Vi fick en egen nyckel dit,så vi kunde komma
och gå som Sara ville.
<3 Mina två älskade ungar i Vita rummet <3
Skriver mer i kväll....
bra i själen efter operationen.Bara LITE iallafall.
Chocken och efterskalvet av "käftsmällen" som vi fick den
15:e april fanns kvar och minskade inte märkbart.
Det var svårt att förstå vad som hände.
Varför varför varför varför????????????
Vi försökte vara positiva och hålla humöret uppe.
Åtminstone en av oss.En i taget.
Tror det var så vi överlevde.
Den ena höll den andra ovanför vattenytan.
Jag återkommer ofta i tankarna till att det var så
tryggt att ha någon av våra anhöriga med oss hela tiden.
Någon "utifrån" som stöttade och lyssnade till all gråt &
frustration.
Påsken passerade sakta i vår isolerade värld.
Jag bodde på ett anhörighotell nära sjukhuset.
Ibland byttes vi av så att Peter fick komma dit och "vila".
Fast det gick inte att sova nästan nå´nting där heller.
Min syster Fiffi & hennes Micke kom & hälsade på.
Vi tog en promenad ner till Fyrisån.
Sara tog sina första steg ute på nästan två veckor.
<3 Första tappra stegen med bästisen Micke <3
Den här bilden är så stark för mig att jag bara storgråter nu.
Den berör mig alldeles oerhört,för jag minns exakt känslorna som jag
hade då.
Dubbla känslor-där är dom igen.
Glad,ledsen,orolig,frustrerad,förlamande trött och RÄDD.
<3 Blåser såpbubblor med moster Fiffi <3
Tankarna,känslorna....hela jag fanns hos Sara.
Dygnet runt och mer därtill.
Den 28/4 fyllde jag år.
Åtta dagar hade gått sedan operationen.
Min älskade stortjej Lisa & Saras (& tidigare även Lisas)
dagmamma Annika kom på besök.
Jag hittade ett papper i Saras "Uppsala-pärm" häromdagen.
Jag hade tänkt att skriva varje dag,men det blev bara några
få gånger.
"Torsdagen den 28/4 kl.03.20.
Älskade fina Sara,
vi sitter i sängen du & jag.Du kan inte sova.
Nyss åt du kräm,mjölk & cornflakes.
Det är svårt att sova när man är på sjukhus:
Många tankar flyger runt i huvudet.
Du är ledsen nu för att du väntar på Lisa och Annika som
kommer imorgon.
Det är jobbigt att vänta!!
Du är så duktig och tapper,vi älskar dig mest i HELA världen!!"
Äntligen kom Lisa & Annika!
Vi gick ner på stan en liten stund,men tålamodet höll
inte så länge....
Sara var glad,ledsen & väldigt frustrerad-samtidigt.
Det enda som lugnade henne var att vara i "Vita rummet"
på lekterapin.Vi fick en egen nyckel dit,så vi kunde komma
och gå som Sara ville.
<3 Mina två älskade ungar i Vita rummet <3
Skriver mer i kväll....
TACK!!
Tusen tack till alla Er som har varit med och på
olika sätt uppmärksammat & firat vår Sara idag!!
Hon har haft en toppendag,femåringen,
men var helt slut efter halva dagen.
Det tar på krafterna att fylla år ;)
Än en gång-TACK fina familj & vänner <3
olika sätt uppmärksammat & firat vår Sara idag!!
Hon har haft en toppendag,femåringen,
men var helt slut efter halva dagen.
Det tar på krafterna att fylla år ;)
Än en gång-TACK fina familj & vänner <3
24/8 2006
Går tillbaka i tiden.....sisådär fem år ganska precis.
För fem år sen idag var jag pirrig & nervös.
Kanske lika pirrig som lilla Sara var innan hon somnade idag :)
Hon var planerad,lillsessan...och ack så välkommen!!
Graviditeten blev ju inte riktigt som jag hade "planerat".
Om man nu kan planera sånt.....
Jag hade tänkt att jag skulle gå på mammayoga,massage varje
vecka osv,osv.
I vecka 21 fick jag en blödning,en ganska stor dessutom.
Åkte in till Falu lasarett BUMS.
Efter många om & men & konsultationer,så blev det ambulans
till Akademiska i Uppsala.
Fick stanna där en vecka & skickades sen hem med oro i bagaget.
Moderkakan hade "halkat ner".
"LIGG STILLA I SÄNGEN" hette det.
Sagt och gjort.
En vecka senare,natten till skolavslutningen,var det dags igen.
Nu var det en större blödning och ambulansen hämtade mig här hemma
för vidare transport till Uppsala IGEN.
Jag vet varför jag känner mig trygg på Akademiska.
Hem igen efter ca en vecka och då om möjligt strängare order.
Jag låg stilla i sängen & tittade i taket hela sommaren 2006.
Från början på juni till den 22:a augusti.
Det var det värt!!!
Den 22:a augusti var första gången jag tog en LITEN promenad
den sommaren.
Jag följde med Lisa över gatan till skolan.
Det var första skoldagen den terminen.
En MYCKET kort promenad för att så smått börja få lite kondis
inför bebisens födelse.
Natten mellan den 22:a & 23:e gick vattnet!!
Jag var i vecka 34 och ville INTE ALLS att bebisen skulle komma.
Inte än!
Vi åkte upp till BB för koll & dom skickade hem oss för att vänta
på värkarna.Det kom inga värkar.
Stannade hemma den 23:e & fick veta att dagen efter kl.8
skulle jag tillbaka och föda barn.
Det kändes på tok för tidigt.
Konstig känsla.
Minns ju hur det var när Lisa skulle komma:
det var värkar det!!
Jag vankade i korridoren på BB den dagen.
Hade inte särskilt jobbigt faktiskt.
Blev igångsatt på morgonen,men först efter lunch kom värkarna igång
ordentligt.
Det blev en ljuvlig förlossning.
Peter,jag & två barnmorskor.
Cd-spelaren gick i bakgrunden.
Jag minns vilken låt hon är född till,lillan.
Mitt i alltihop så var jag övertygad om att det skulle vara
något "fel" på bebisen.
Jag hade lunginflammation & mycoplasma i början av graviditeten.
Mådde pest i flera månader & hostade sönder två revben på kuppen.
Trodde det skulle vara nå´t "fel" och ändå var jag så lugn.
Klockan 17.54 den 24/8 2006 kom hon,
prinsessan Sara.
Så älskad och så välkommen!
Helt perfekt,såklart!!
Inga "fel" överhuvudtaget.
Såklart.
För andra gången i mitt liv var jag så lycklig!
Så lycklig och så ovetande.
Alla tankar som rusar igenom huvudet på en mamma.
Mitt barn-INGET ont ska få hända dig......
För fem år sen idag var jag pirrig & nervös.
Kanske lika pirrig som lilla Sara var innan hon somnade idag :)
Hon var planerad,lillsessan...och ack så välkommen!!
Graviditeten blev ju inte riktigt som jag hade "planerat".
Om man nu kan planera sånt.....
Jag hade tänkt att jag skulle gå på mammayoga,massage varje
vecka osv,osv.
I vecka 21 fick jag en blödning,en ganska stor dessutom.
Åkte in till Falu lasarett BUMS.
Efter många om & men & konsultationer,så blev det ambulans
till Akademiska i Uppsala.
Fick stanna där en vecka & skickades sen hem med oro i bagaget.
Moderkakan hade "halkat ner".
"LIGG STILLA I SÄNGEN" hette det.
Sagt och gjort.
En vecka senare,natten till skolavslutningen,var det dags igen.
Nu var det en större blödning och ambulansen hämtade mig här hemma
för vidare transport till Uppsala IGEN.
Jag vet varför jag känner mig trygg på Akademiska.
Hem igen efter ca en vecka och då om möjligt strängare order.
Jag låg stilla i sängen & tittade i taket hela sommaren 2006.
Från början på juni till den 22:a augusti.
Det var det värt!!!
Den 22:a augusti var första gången jag tog en LITEN promenad
den sommaren.
Jag följde med Lisa över gatan till skolan.
Det var första skoldagen den terminen.
En MYCKET kort promenad för att så smått börja få lite kondis
inför bebisens födelse.
Natten mellan den 22:a & 23:e gick vattnet!!
Jag var i vecka 34 och ville INTE ALLS att bebisen skulle komma.
Inte än!
Vi åkte upp till BB för koll & dom skickade hem oss för att vänta
på värkarna.Det kom inga värkar.
Stannade hemma den 23:e & fick veta att dagen efter kl.8
skulle jag tillbaka och föda barn.
Det kändes på tok för tidigt.
Konstig känsla.
Minns ju hur det var när Lisa skulle komma:
det var värkar det!!
Jag vankade i korridoren på BB den dagen.
Hade inte särskilt jobbigt faktiskt.
Blev igångsatt på morgonen,men först efter lunch kom värkarna igång
ordentligt.
Det blev en ljuvlig förlossning.
Peter,jag & två barnmorskor.
Cd-spelaren gick i bakgrunden.
Jag minns vilken låt hon är född till,lillan.
Mitt i alltihop så var jag övertygad om att det skulle vara
något "fel" på bebisen.
Jag hade lunginflammation & mycoplasma i början av graviditeten.
Mådde pest i flera månader & hostade sönder två revben på kuppen.
Trodde det skulle vara nå´t "fel" och ändå var jag så lugn.
Klockan 17.54 den 24/8 2006 kom hon,
prinsessan Sara.
Så älskad och så välkommen!
Helt perfekt,såklart!!
Inga "fel" överhuvudtaget.
Såklart.
För andra gången i mitt liv var jag så lycklig!
Så lycklig och så ovetande.
Alla tankar som rusar igenom huvudet på en mamma.
Mitt barn-INGET ont ska få hända dig......
Påskafton tvåtusenelva
Efter åtta dygn på NIVA flyttades Sara till avdelning 95B.
"För visat mod & tapperhet".Ja,det ska gudarna veta.
Vid det här laget mådde hon inte alls bra,kärlekssessan.
Hon fick väldigt höga doser med kortison & blev både arg & frustrerad.
Dessutom åt hon dygnet runt och sov i princip ingenting.
Helvete vad ont det gjorde i mig.
Trots att operationen var genomförd & faktiskt hade gått bra.....
Oron åt upp hela min existens.
Hur ska det bli nu då???
Att dessutom leva & bo i sjukhusmiljö dygnet runt gjorde inte saken muntrare.
Här flyttas Sara med sitt pick & pack.
Lisa och Sara hade målat en massa påskkort
hemma INNAN vi fick vetskap om filuren.
Sara var ytterst besviken för att hon inte fick påska med storasyster...
När vi kom in på avd 95 var Sara livrädd.
Massor med nya ansikten.
Alla hade vita rockar och dom flesta visste redan vad Sara hette.
Hon ville tillbaka till NIVA.
Inte hem,utan till NIVA.
Det ville vi också.
Konstigt.Men där var vår trygghet.
När vi visades runt på barnavdelningen så kom två sköterskor
fram till Sara med ett påskägg.
Hon blev ännu mer rädd.....
Vår tidigare så sociala lilla tjej var nu skräckslagen.
"Vilka är det där & vad ska dom göra med mig??"
Sara & påskägget.
Vi försökte bo in oss i vårt nya "hem".
Tanken var ju att det skulle kännas bättre nu när vi kommit ifrån NIVA.
Men icke...helvetet fanns kvar & delar av det har satt sina spår i oss
för livet.Förbannade oro och ångest!
Jag märker att mitt skrivande river upp en hel del känslor igen.
Det känns som att det behövs,trots allt.
Det gör gräsligt ont.
Lite försiktigt pysslande på påskdagen.
"För visat mod & tapperhet".Ja,det ska gudarna veta.
Vid det här laget mådde hon inte alls bra,kärlekssessan.
Hon fick väldigt höga doser med kortison & blev både arg & frustrerad.
Dessutom åt hon dygnet runt och sov i princip ingenting.
Helvete vad ont det gjorde i mig.
Trots att operationen var genomförd & faktiskt hade gått bra.....
Oron åt upp hela min existens.
Hur ska det bli nu då???
Att dessutom leva & bo i sjukhusmiljö dygnet runt gjorde inte saken muntrare.
Här flyttas Sara med sitt pick & pack.
Lisa och Sara hade målat en massa påskkort
hemma INNAN vi fick vetskap om filuren.
Sara var ytterst besviken för att hon inte fick påska med storasyster...
När vi kom in på avd 95 var Sara livrädd.
Massor med nya ansikten.
Alla hade vita rockar och dom flesta visste redan vad Sara hette.
Hon ville tillbaka till NIVA.
Inte hem,utan till NIVA.
Det ville vi också.
Konstigt.Men där var vår trygghet.
När vi visades runt på barnavdelningen så kom två sköterskor
fram till Sara med ett påskägg.
Hon blev ännu mer rädd.....
Vår tidigare så sociala lilla tjej var nu skräckslagen.
"Vilka är det där & vad ska dom göra med mig??"
Sara & påskägget.
Vi försökte bo in oss i vårt nya "hem".
Tanken var ju att det skulle kännas bättre nu när vi kommit ifrån NIVA.
Men icke...helvetet fanns kvar & delar av det har satt sina spår i oss
för livet.Förbannade oro och ångest!
Jag märker att mitt skrivande river upp en hel del känslor igen.
Det känns som att det behövs,trots allt.
Det gör gräsligt ont.
Lite försiktigt pysslande på påskdagen.
Älskade ungar
<3 Älskade ungar,ni är det bästa jag har <3
Dagvill
Sitter här med toning i håret.
Har liksom glömt bort att titta mig i spegeln på
ett par månader känns det som.
Idag passerade jag faktiskt en spegel &
plötsligt fick jag syn på nå´n som tydligen var jag.
Eller mer HAR VARIT jag,
men nu är någon annan.
Jag vet sällan vad det är för dag nuförtiden.
Det skiter jag blankt i.
Idag vet jag med hjälp av Sara att det är SÖNDAG.
"Nu är det bara TRE dagar kvar till min födelsedag,mamma!!"
Hon vet minsann att hon fyller år på onsdag.
FEM år.Det är märkvärdigt!!
Igår kväll när jag låg brevid Sara i sängen innan hon skulle sova,
så frågade jag vad hon önskar sig.
"......Njaaa...det enda jag önskar mig iiigentligen
är långt hår."
Hon har alltså funderat en del över sitt hår.
Mer & mer för varje dag.
Jag har varit på stan idag för att köpa 5-årspresenter.
Det är svårt.
Vill liksom köpa månen,solen,lycka.....
Köpa hela Italien till lilltjejen!
Det mesta blir tafatt.
JAG VILL ATT ALLT SKA KÄNNAS BRA NU.
Tappraste älsklingen <3
Att kämpa på & anpassa sig efter vad andra säger & gör så
som Sara har gjort före,under och efter operationen är beundransvärt.
Så många obehagliga,kämpiga och otäcka saker......
Det märktes direkt efter operationen att hon slutade att lita på oss.
Hon litade inte på alla snälla tanter & farbröder på NIVA som varit
så snälla dom första dygnen hon var där.
Det värsta var dock att hon slutade lita på sin
MAMMA & PAPPA......
Vi som hade LOVAT henne att allt skulle bli bra när doktorn
hade opererat bort filuren!!
Jag har googlat (ja,jag VET att det är dumt!) och läst om
vuxna som har gått igenom liknande operationer.
Tiden efter ingreppet är tydligen FÖRJÄVLIG för många.
Sara var ARG,lessen & frustrerad.
Det går ju inte att föreställa sig hur det kändes i hennes
lilla kropp.
Mitt i allt så kunde jag inte hjälpa henne ett dyft.
Och jag som är hennes MAMMA!!!!!!
Den känslan förföljer mig & kommer så göra.
JAG KAN INTE HJÄLPA MITT EGET BARN.
Bara förlita mig till......vadå????
Hon blev en bebis igen.
En bebis som jag knappt tordes röra.
Mitt eget barn som jag var rädd att göra illa.Ännu mer.
Sara låg kvar på NIVA i några dygn till.
Hon såg det som sitt hem.Sin trygghet.
Det gjorde vi också.
Vi konstaterade att vi inte saknade ett dyft därhemma,
förutom våra stora barn förstås <3
Inget annat är viktigt längre.
Vadå materiella ting??Vadå kläder??
VADÅ HUS & HEM???
Det enda som är,var och förblir viktigt är att
Saraliten får vara FRISK!!
Tjugonde april tvåtusenelva
Vi följde med ända till sista slussen in till operationssalen.
Jag glömmer det ALDRIG.
Lilla lilla Sara,drogad och ändå ganska....ok.
Hon visste om att nu,nu skulle den hemska filuren bort!!
Hon visste också att hon skulle få sova under tiden.
Men ändå....hon var rädd och sökte trygghet hos mor & far med blicken.
Jag vet inte hur mycket trygghet jag kunde förmedla då.
Känslan går inte att beskriva.
Att lämna någon man älskar högst av allt,sin FYRAÅRIGA dotter,
och få vara med när operationssköterskorna hjälper henne av med
nattskjortan och på med gröna särken.......över på operationsbritsen.
Nej,det går inte att beskriva.
Jag vet inte vad jag sa åt Sara när jag gick,men jag vet att jag skrek av
frustration när jag kom ut i korridoren.
Peter var kvar hos Sara några minuter längre än jag.
Sen kom han också ut.
Allt var ett töcken.Hela jävla dagen var ett töcken.
Där gick vi runt runt RUUUUUNT i Uppsala,medan vi inte ville annat
än att vara hos Sara.
Personalen på NIVA sa att vi MÅSTE gå därifrån,annars skulle vi bli tokiga(re).
Farfar Stig & min plastsyster Gabriella vallade oss i stan.
Det var snudd på makabert att sitta på en restaurang och äta lunch
den här dagen.Vi pratade & pratade om ALLT.Bäst att prata oavbrutet,
tystnaden var otäck.
Vi gick till Domkyrkan & bara satt.Satt & grät.
Timmarna gick & gick & gick.
Till slut hade tio timmar gått.
TIO TIMMAR i galenskap.
Då ringde dom från NIVA & sa:
"Nu kan ni komma,Sara är här igen!!"
Tror tamejfasen att vi flög till sjukhuset från stan!
Vi var där på några minuter.Och sen........
Dom sa att vi skulle vara förberedda på hur Sara skulle se ut & vara.
Försök med det ni.
När jag såg vår lilla fågelunge för första gången efter operationen,
då vek sig knäna på mig & en snäll sköterska fångade upp mig i fallet.
Hon ledde mig åt andra hållet en stund & tyckte tydligen att jag skulle andas.
Andas-jag???Varför det??Huvudsaken var ju att Sara andades!!
Vi fick ett kuvert med Saras hår som dom hade rakat bort.
"Sara Forsell,2 flätor" står det på kuvertet.
Jag önskar ingen att få gå igenom en sån dag som vi gjorde då.
Onsdagen den tjugonde april tvåtusenelva.
Sara,du är så modig och stark!!!
Jag glömmer det ALDRIG.
Lilla lilla Sara,drogad och ändå ganska....ok.
Hon visste om att nu,nu skulle den hemska filuren bort!!
Hon visste också att hon skulle få sova under tiden.
Men ändå....hon var rädd och sökte trygghet hos mor & far med blicken.
Jag vet inte hur mycket trygghet jag kunde förmedla då.
Känslan går inte att beskriva.
Att lämna någon man älskar högst av allt,sin FYRAÅRIGA dotter,
och få vara med när operationssköterskorna hjälper henne av med
nattskjortan och på med gröna särken.......över på operationsbritsen.
Nej,det går inte att beskriva.
Jag vet inte vad jag sa åt Sara när jag gick,men jag vet att jag skrek av
frustration när jag kom ut i korridoren.
Peter var kvar hos Sara några minuter längre än jag.
Sen kom han också ut.
Allt var ett töcken.Hela jävla dagen var ett töcken.
Där gick vi runt runt RUUUUUNT i Uppsala,medan vi inte ville annat
än att vara hos Sara.
Personalen på NIVA sa att vi MÅSTE gå därifrån,annars skulle vi bli tokiga(re).
Farfar Stig & min plastsyster Gabriella vallade oss i stan.
Det var snudd på makabert att sitta på en restaurang och äta lunch
den här dagen.Vi pratade & pratade om ALLT.Bäst att prata oavbrutet,
tystnaden var otäck.
Vi gick till Domkyrkan & bara satt.Satt & grät.
Timmarna gick & gick & gick.
Till slut hade tio timmar gått.
TIO TIMMAR i galenskap.
Då ringde dom från NIVA & sa:
"Nu kan ni komma,Sara är här igen!!"
Tror tamejfasen att vi flög till sjukhuset från stan!
Vi var där på några minuter.Och sen........
Dom sa att vi skulle vara förberedda på hur Sara skulle se ut & vara.
Försök med det ni.
När jag såg vår lilla fågelunge för första gången efter operationen,
då vek sig knäna på mig & en snäll sköterska fångade upp mig i fallet.
Hon ledde mig åt andra hållet en stund & tyckte tydligen att jag skulle andas.
Andas-jag???Varför det??Huvudsaken var ju att Sara andades!!
Vi fick ett kuvert med Saras hår som dom hade rakat bort.
"Sara Forsell,2 flätor" står det på kuvertet.
Jag önskar ingen att få gå igenom en sån dag som vi gjorde då.
Onsdagen den tjugonde april tvåtusenelva.
Sara,du är så modig och stark!!!
Dagens Sara
Måste bara dela med mig!
Nyss hördes en liten röst från badrummet:
"Mammaaaa,jag kommer ihåg första dagen det var sommar
den här sommaren.Jag NJUTDE av livet!!"
<3 En pinfärsk prinsessa<3
Nyss hördes en liten röst från badrummet:
"Mammaaaa,jag kommer ihåg första dagen det var sommar
den här sommaren.Jag NJUTDE av livet!!"
<3 En pinfärsk prinsessa<3
Maskinhallen
Jag har kommit på varifrån största delen av min oro
och kräksångest kommer-
jag är rädd för att livet ska svika mig.
RÄDD FÖR ATT LIVET SKA SVIKA MIG.
Konstig mening som har en STOR mening
och betydelse i mitt liv.
Vet inte om ni förstår......
Det handlar faktiskt inte om att måla F-n på
väggen.Det handlar om att jag är skiträdd för framtiden.
Utan att ta ut nå´t i förskott.
Bambi-benen slutar liksom inte att darra...
Så var jag där,hos min Sara.I maskinhallen.
NEUROLOGISKA INTENSIVVÅRDSAVDELNINGEN.
För er som sluppit vara där,kan jag berätta att
där jobbar världens mest kompetenta personal.
Dom övervakar sina patienter till 100%,SAMTIDIGT som
dom har tid med dom anhöriga.
Trasiga mammor,pappor,syskon & släktingar.
Bästa & värsta stället jag nå´nsin varit på.
Ändå var det VÅR trygghet,där & då.
Min Mimmi var där,Saras farfar kom dit,
senare också min plastsyster Gabriella
och Saras farmor.Dom byttes av med att bo på anhörighotellet,
så vi hade någon utifrån att prata med.
Guldkorn i kaoset,allihop.
Vi hade en ring av släkt och vänner runt oss
och ändå var vi så jävla utlämnade.
Sara fick inte gå ur sängen första dygnet på NIVA.
Det tyckte hon inte om.Hon hade ju ingen huvudvärk
längre-"Då kan vi ju åka hem,mamma??"
Hon blev så fullpumpad av kortison för att tumören skulle
svälla av & trycket i huvudet sjönk då litegrann.
Förmodligen började huvudvärken släppa av den anledningen.
Mitt i allt så bekom det henne inte särskilt att hon hade slangar
här & där som hon snubblade på & en droppställning att släpa runt på.
Hon fann sig & anpassade sig bums.
Undrar hur länge sessan har känt av filuren?
Undrar hur länge sessan har haft filuren?
Samtidigt-TACK alla högre makter för att hon kunde uttrycka
och berätta att hon verkligen HADE huvudvärk!
Att vara på NIVA gjorde en snudd på sinnessjuk.
Alla apparater & ljud......
Peter bodde där med Sara i 8 dygn & sov sammanlagt kanske tre timmar.
Fullt ljus dygnet runt.Rejäla lysrör.
Apparater som övervakade Sara drev en till vansinne.
Varför tjuter det nu??
Varför blinkar det där??
Till slut hade vi lärt oss varenda signal & vad dom betydde.
Det hjälpte föga.Oron åt oss.
Jag fick prata med en läkare nästan direkt när jag kom på lördagen.
Hon hette Sara....
Mitt i alla anklagelser mot mig själv
(VARFÖR har jag/vi inte förstått tidigare??),
så upplyser hon helt krasst & torrt på läkarvis:
"Du kan sluta anklaga dig själv,Anna.
Se det så här istället-om ni INTE hade åkt till lasarettet i Falun
när ni gjorde det,
då hade Sara kanske inte fått så snabb hjälp och
då hade inte hon levt många dygn till."
STOPP.STOPP.STOPP.
Va fan sa hon???????
Dom där orden la jag genast låååångt ner i mitt undermedvetna.
Kunde inte ta in det då.Har plockat upp orden under resans gång.
Det gör ont.Vill inte.Men ändå-så förfäääärligt tacksam.
Dubbla känslor....såna har jag.Prick hela tiden.
Sara väntade på operation från fredagen till onsdagen veckan därpå.
Först var operationen planerad till måndagen.
BRA,bort med filuren NU!
Ingen operation på måndagen.
Sen blev det tisdagen.
BRAAAA,uuuut med skiten!
Ingen operation på tisdagen.
Helvetes väntan.
Mitt i alltihop så var det BRA att man väntade några dygn,
så att tumören kunde svälla av.
BRA att vänta???Dubbla känslor.
Läget var livshotande och ändå svårt att förstå.
Jag ville därifrån,men ändå inte.Dubbla känslor.
Det blev operation på onsdagen den 20/4.
TJUGONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
En galen dag.
Lämnade den lilla sessan vid operationssalen vid 8 på morgonen.
Det var förjävligt.Helt och hållet förjävligt.
Har svårt att skriva och beskriva nu.
Här är hon,prinsessan Sara,kvällen före operationen.
Segertecknet är givet!
Fortsätter skriva imorgon.
och kräksångest kommer-
jag är rädd för att livet ska svika mig.
RÄDD FÖR ATT LIVET SKA SVIKA MIG.
Konstig mening som har en STOR mening
och betydelse i mitt liv.
Vet inte om ni förstår......
Det handlar faktiskt inte om att måla F-n på
väggen.Det handlar om att jag är skiträdd för framtiden.
Utan att ta ut nå´t i förskott.
Bambi-benen slutar liksom inte att darra...
Så var jag där,hos min Sara.I maskinhallen.
NEUROLOGISKA INTENSIVVÅRDSAVDELNINGEN.
För er som sluppit vara där,kan jag berätta att
där jobbar världens mest kompetenta personal.
Dom övervakar sina patienter till 100%,SAMTIDIGT som
dom har tid med dom anhöriga.
Trasiga mammor,pappor,syskon & släktingar.
Bästa & värsta stället jag nå´nsin varit på.
Ändå var det VÅR trygghet,där & då.
Min Mimmi var där,Saras farfar kom dit,
senare också min plastsyster Gabriella
och Saras farmor.Dom byttes av med att bo på anhörighotellet,
så vi hade någon utifrån att prata med.
Guldkorn i kaoset,allihop.
Vi hade en ring av släkt och vänner runt oss
och ändå var vi så jävla utlämnade.
Sara fick inte gå ur sängen första dygnet på NIVA.
Det tyckte hon inte om.Hon hade ju ingen huvudvärk
längre-"Då kan vi ju åka hem,mamma??"
Hon blev så fullpumpad av kortison för att tumören skulle
svälla av & trycket i huvudet sjönk då litegrann.
Förmodligen började huvudvärken släppa av den anledningen.
Mitt i allt så bekom det henne inte särskilt att hon hade slangar
här & där som hon snubblade på & en droppställning att släpa runt på.
Hon fann sig & anpassade sig bums.
Undrar hur länge sessan har känt av filuren?
Undrar hur länge sessan har haft filuren?
Samtidigt-TACK alla högre makter för att hon kunde uttrycka
och berätta att hon verkligen HADE huvudvärk!
Att vara på NIVA gjorde en snudd på sinnessjuk.
Alla apparater & ljud......
Peter bodde där med Sara i 8 dygn & sov sammanlagt kanske tre timmar.
Fullt ljus dygnet runt.Rejäla lysrör.
Apparater som övervakade Sara drev en till vansinne.
Varför tjuter det nu??
Varför blinkar det där??
Till slut hade vi lärt oss varenda signal & vad dom betydde.
Det hjälpte föga.Oron åt oss.
Jag fick prata med en läkare nästan direkt när jag kom på lördagen.
Hon hette Sara....
Mitt i alla anklagelser mot mig själv
(VARFÖR har jag/vi inte förstått tidigare??),
så upplyser hon helt krasst & torrt på läkarvis:
"Du kan sluta anklaga dig själv,Anna.
Se det så här istället-om ni INTE hade åkt till lasarettet i Falun
när ni gjorde det,
då hade Sara kanske inte fått så snabb hjälp och
då hade inte hon levt många dygn till."
STOPP.STOPP.STOPP.
Va fan sa hon???????
Dom där orden la jag genast låååångt ner i mitt undermedvetna.
Kunde inte ta in det då.Har plockat upp orden under resans gång.
Det gör ont.Vill inte.Men ändå-så förfäääärligt tacksam.
Dubbla känslor....såna har jag.Prick hela tiden.
Sara väntade på operation från fredagen till onsdagen veckan därpå.
Först var operationen planerad till måndagen.
BRA,bort med filuren NU!
Ingen operation på måndagen.
Sen blev det tisdagen.
BRAAAA,uuuut med skiten!
Ingen operation på tisdagen.
Helvetes väntan.
Mitt i alltihop så var det BRA att man väntade några dygn,
så att tumören kunde svälla av.
BRA att vänta???Dubbla känslor.
Läget var livshotande och ändå svårt att förstå.
Jag ville därifrån,men ändå inte.Dubbla känslor.
Det blev operation på onsdagen den 20/4.
TJUGONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
En galen dag.
Lämnade den lilla sessan vid operationssalen vid 8 på morgonen.
Det var förjävligt.Helt och hållet förjävligt.
Har svårt att skriva och beskriva nu.
Här är hon,prinsessan Sara,kvällen före operationen.
Segertecknet är givet!
Fortsätter skriva imorgon.
Inspirerande vänner <3
Efter ett långt velande har jag nu bestämt mig.
Jag tar ihop mig och tar en massa pick & pack &
hyr ett bord på loppisen vid Rusta på lördag.
Alla ni inspirerande & stöttande vänner får mig att göra det.
Jag har så vansinnigt mycket kläder,skor & annat som kanske
kan glädja någon annan för en billig penning.
Dessutom ska vartenda öre gå till Sara-kontot!
Ni har sporrat mig.TACK!
