Fokus?
Tråkigt.
Jag vet att jag tjatar om min oro.
Den finns där dygnet runt och jag blir inte av med den.
Alltså,normalt sett kan ju en liten mamma vara orolig för sina barn
när dom får magsjuka...feber...cyklar omkull....ja,ni vet.
Idag sa Sara att hon hade ont i huvudet.
Jag blir livrädd.
Flashback!
Nej.NEJ!
Funderar ofta....."Ser hon blek ut??"
När hon vaknar på nätterna och skriker.....
....så var det varje natt förut-FÖRE.
Nu när det händer ibland......jag tappar liksom...luften.
Kan inte förklara det.
Svårt att förklara.
Svårt att beskriva.
Dagens ordspråk
Ja...plötsligt...idag...sent på eftermiddagen,
då hände det!
En liiiiiiten,men dock,strimma av ljusning dök upp i mitt sinne.
Lita på att jag tänker hålla mig kvar vid den strimman.
Med näbbar,klor,nävar och hela själen!!
Vet inte vad som hände och tänker heller inte analysera det
faktum att jag "såg ljuset".
Kände mig munter och glad,helt enkelt.
Upplysningsvis var det FEM (5) månader sen jag överhuvudtaget kunde
glädjas helhjärtat åt nå´t.
Idag kände jag mig uppriktigt GLAD!
Inget speciellt hände,mer än att jag hade förmånen att få umgås med
vår yngsta dotter.
(Förvisso är inte det småpotatis <3 )
Plötsligen släppte en massa gammalt skit bara.
"Också ett långt liv är för kort för att man ska ägna
tid åt det som varit."
Dagens ordspråk.Rätt och slätt.
Hej livet
Hej livet,
det är jag igen.....
Jag är lite deppig över att jag inte har fått någon respons
på mitt förra brev.
Försöker hitta små energikällor som gör att jag kan våga
gå framåt-mina barn,dom vänner som står oss nära i det här,
solen,luften,drömmarna om Italien.....och lilla valpen förstås.
Javisst,jag försöker verkligen och en dag kommer jag nog att
lyckas.Lyckas att hitta nå´n form av trygghet i tillvaron igen.
Just nu känns det som att vägen till ett liv utan oro är lång.
Kanske livslång....
Vad tror du livet?
Tacksam för svar.
På väg mot Italien,augusti 2010.Snudd på overkligt vackert!!
Till mina älskade ungar
Är det du, är det du, allra käraste barn
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra ditt andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.
Jag älskar er så!
Lekterapin
Lekterapin på Falu lasarett är helt outstandning.
Linda & Mats som jobbar där sån utstrålar värme & trygghet!
Sara är speciellt förtjust i Linda,som hon kallar för sin "kompis".
Igår innan vi åkte till lekterapin,så frågade Sara om hon kunde
få börja träffa Linda ensam igen och "leka sjukhus" med henne.
Det kallas för "stickterapi" när Sara & Linda träffas.
Då leker dom bl.a med dockor och låter dockorna få vara med om
det som Sara har/ska.För att bearbeta rädsla inför stick och narkos mm.
Inför förra magnetröntgen träffades Sara och Linda många gånger.
Dom gick också till röntgen flera gånger för att titta på apparaterna där.
Sara blev OTROLIGT stärkt och trygg av denna terapi.
Nu vill hon alltså börja med den igen.Helt självmant.
Vi pratade med Linda igår & bokade en tid nästa vecka.
Det betyder att lillan har förstått att hon ska gå igenom magnetröntgen
flera gånger.Bra.
Jag tycker att vår lilla flicka har vuxit oerhört mycket under den här "tiden".
Hon bearbetar mycket genom att prata och berätta,både för barn och vuxna.
Igår frågade hon om VARFÖR dom SYDDE i hennes huvud???
"Var fanns filuren liksom,mamma?"
Jag berättade och hon lyssnade tålmodigt.
Sen kom det:"Den var inte bra den där filuren,mamma."
Neeej Sara,
DEN VAR INTE BRA DEN DÄR FILUREN!!!!!!
Lilla älskade barn.....
Grips än en gång av tanken-
tänk så illa lite andra saker betyder vid såna här tillfällen.
Vadå "tillfällen",förresten.
Det här är inget j-a TILLFÄLLE.
Barn ska inte bli sjuka.That´s it.
Bilder från lekterapin igår.Lyckan är stor!!!
Det var då....
Den 5:e augusti 2005.
Tänk att man inget vet om nå´nting egentligen......
Vi hade tre söta jäntungar.
Ett år senare ,den 24:e augusti 2006,hade vi FYRA!
Att något ont skulle hända nå´t av våra barn fanns inte med.
ALDRIG NÅGONSIN!
Dagens dikt
Tisdag
Kände för att dela med mig en bild på Sara och katten Gubbeman.
Det här en väldigt speciell bild för mig.
Pappa Peter har tagit den och skickade den se´n till mig.
Jag var i Vadstena hos Mamma för att stötta och hjälpa henne i den
kris som Kenneth och hon då hamnade i.
Dom fick också en riktig käftsmäll som har förändrat livet mycket.
Åter till bilden.
Den är tagen en vecka innan Saras filur upptäcktes.
Hon är alltså RIKTIGT sjuk här.....
Vi hade inte en aning.
Idag ska vi till Lekterapin på lasarettet.
Det kommer dit clowner från Akademiska en gång i månaden.
Sara ser fram emot att få träffa clownerna varenda gång!
Det blir alltid ett kärt återseende.Kanske påminner det henne om
att det också fanns något positivt med tiden i Uppsala......
Några bilder från Uppsala:
och från Falun:
Lycka!!
Riva del Sole,Castiglione della Pescaia
Det var här vi var förra hösten.
Castiglione della Pescaia,Italia.
Där har jag varit många gånger med min familj när jag var liten.
Mina allra bästa och starkaste minnen är från vistelserna i denna
förunderligt vackra by.Första gången vi åkte dit var jag fyra år...
....lika gammal som Sara var när vi åkte förra året.
Vi SKA tillbaka,det har jag LOVAT Sara.
Siktar på nästa sommar.......
Tacksamhet
Slogs med full kraft av tacksamhet nyss.
Det tackar jag för!
Pang bara,så kom jag på hur lyckligt lottade vi är mitt upp i allt.
Vi har ju VARANDRA.
Vi HAR ju faktiskt det.
Den 2:a maj 2011
VARDAGEN...VAR DAG...
alltså nå´t som händer/bör hända varje dag.
För många är det ju verkligen det VANLIGA.
För oss,och många med oss,så kan den vanliga och
tidigare så förfärligt tråkiga vardagen vara något som man
faktiskt längtar tillbaka till.På riktigt.Otroligt va??
Plötsligt kan allt slås undan på bara några sekunder.
Att se´n försöka gå tillbaka till nå´n form av "normalitet"
är knivigt.För att helt enkelt säga ohållbart.
Det finns så många tillfällen i livet som är så
fantastiska OCH livsavgörande.
Du kanske gifter dig.......
Du kanske får alldeles underbara barn........
Någon av dina nära och kära kanske går bort-alldeles för tidigt.........
<3 Pappa <3
Och se´n finns det annat som kan drabba din familj.
Så som det har drabbat oss och många andra.
Ditt barn blir sjukt.Utan NÅGON som helst förvarning.
En käftsmäll-PANG-och se´n ligger du där.
Den 2:a maj 2011 fick vi ta med oss vår Sara och åka hem ifrån Uppsala.
Helt ofattbart.
Från det att käftsmällen kom,rätt över näsbenet,den 15:e april
så fick vi nu åka HEM.
Vadå HEM??
Alldeles ensamma...på nå´t vis.
Dubbla känslor.
Det var inte som att få åka hem med sin nya lilla bebis från BB liksom.
Fast ändå,samma känsla av....oro....spänning.....,men annars......
inte ett dugg likt.
Den 2:a maj 2011 fick vi reda på att Sara skulle få åka hem igen.
Hon brydde sig föga.Vad skulle hon hem och göra?
Hon hade liksom "lagt av".
Litade ju inte på NÅGON längre.
Pappan och jag försökte glädja henne och säga vad SKÖNT det
skulle bli att få komma HEM till alla saker,till sin egen säng,
till katterna,till trädgården,lekstugan...blablablaaaaaa.
Det gick sådär.
DÅ kom sköterskorna och berättade för Sara att dom BARA skulle ta
bort stygnen i hennes huvud först.BARA ta bort stygnen.BARA.Bara....
"Det BRUKAR inte kännas så mycket",sa dom till Sara och oss.
"Inget alls nästan..."
Det blev förjävligt.
Gjorde så j-a ont i vårt flickebarn,så vi visste inte vart vi skulle
titta åt för håll.
Hon fick smärtstillande och lugnande i massor.
Hon fick glass i stora lass.
Tröstande ord,kramar,pussar,kärlek....you name it!
Jag ville bara därifrån.
Ifrån tryggheten och hem till oron.BUMS!
Ta bort dom förbannade stygnen nu då!
Det SKULLE ju inte göra ont alls?!?!
Det tog många timmar innan dom var klara.
Stygnen var väldigt fint gjorda,
men samtidigt snudd på omöjliga att ta.
Lilla vackra Saraliten,så tapper och fin.
Det RÄCKER nu.Du har varit med om nog.
Till slut blev dom klara.
Sara (och mor & far) var HELT slut och utan energi.
LIVSAVGÖRANDE.
Över 40 stygn......
Duktiga duktiga du!!!!
Min tacksamhet till högre makter finner inga gränser!!
Idag har vi haft "VARDAG".
I allafall försökt.
Allt SKA bli bra.Sådeså.
En annan dag
Sara sover sött,men när hon vaknar och har
ätit frukost ska vi åka till Waynes och fika.
Vi ska träffa fina Maria.
Guldkorn <3
Trappen upp?
Konstaterar att det går gräsligt fort att gräva ner sig i
tankarna och såååååå förfärligt sakta att komma upp igen.
Förbaskat.
För närvarande tror jag väldigt lite om mig själv.
Det vore fint att hitta trappen upp......
¨
~IMORGON ÄR EN ANNAN DAG~
Konstigt va?
Inser att jag & vi måste få hjälp att bearbeta.
Idag har jag varit hos Eva på Barnavdelningen på lasarettet.
Eva är kurator.Hon är toppen.
Det är nyttigt och bra att få HÖRA sig själv prata.
Låter konstigt va?
Så är det iallafall.
Bästa Marie har varit här och fikat på eftermiddagen.
TACK Marie,för att du finns,lyssnar och FÖRSTÅR!!
Öppet brev till livet
jag skriver till Dig för att jag har några frågor och funderingar.
Min första och absolut största fråga är:
Borde inte det kännas BÄTTRE nu?
Alltså,jag menar i själen.
Borde jag inte kunna gå med lätta steg framåt med näsan i vädret,
eller åtminstone ovanför vatten ytan?
Borde jag inte kunna börja djupandas och vara TOKGLAD nu?
Kunna våga tänka mer framåt än bara några dagar?
Få slippa oro,ångest och funderingar?
Kanske få sova mer än en timme i sträck?
Våga släppa taget och GÅ VIDARE?
Kunna släppa ner axlarna och faktiskt SLAPPNA AV nå´n endaste gång?
Kära livet,har Du möjlighet att hjälpa mig med dessa saker så
vore det toppen.
Jag tror nämligen inte att jag besitter den kunskapen själv nu.
Med hopp om återhörande SNARAST!/Hon som försöker leva Dig.
Uppsala 30/4 2011
Det var den 30/4.SISTA APRIL.
En synnerligen och sannerligen speciell dag
att uppleva i Uppsala.
Det säger ALLA som har varit där då.
Vi sket fullständigt i vilken dag det var.
Ingen dag var viktig.
Eller....förresten ALLA dagar var viktiga,
men datumen flöt ihop.
Jag minns just den 30/4 för att det var DÅ på
morgonkvisten,efter ronden,som vi fick höra nå´t
HELT otippat!
"Idag ska Sara få PERMIS.
Ni ska få "låna" henne över helgen.
Ta med henne till hotellet.
Gå korta promenader,ta det lugnt och tänk på-
UNDVIK FOLKSAMLINGAR!"
VA??VADÅ?LÅNA SARA??
MITT BARN?JAAAAAA!!!
ELLER,NEEEEEEEJ!!!!!
INTE KAN VÄL VI TA ANSVAR FÖR HENNE??
Vi är ju bara hennes....föräldrar....
Orden SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING fick på
nå´t sätt en ny innebörd.
Vad/hur skulle vi göra?
Alldeles ensamma??
Ingen röd knapp att trycka på??
Hjälp??
Men ändå-vi skulle försöka vara en "vanlig" familj igen.
Mamma,pappa & ett alldeles fantastiskt barn!
Det hade bara gått TIO dagar se´n operationen.
Otroligt!!
Såååå,då packade vi ihop smått & gott,fick med oss en
kasse med mediciner och gick se´n iväg ner
mot sta´n på Bambi-darrande ben.
Hann nätt & jämt närma oss hotellet när vi förstod att det där
med att undvika folksamlingar skulle gå åt pipan.
Det GÅR INTE att undvika folksamlingar i Uppsala
den sista april.
Isåfall skulle vi ha isolerat oss på hotellrummet och
det var helt otänkbart.
Sara var rädd för det "nya" livet,fruktansvärt hungrig & sugen,
vansinnigt otålig och dessutom hade hon ju ONT.
Vi gjorde det bästa av situationen (hoppas jag).
Tog smååå promenader,FÖRSÖKTE gå där det var så lite
folk som möjligt och var på hotellet i den utsträckning det gick.
Vi fick "låna" vårt barn under premisserna att vi infann oss på sjukhuset
vid en viss tid varje dag.
Sara tyckte INTE om att gå tillbaka dit.....
Vi fick locka henne med mat.
Det funkade.
Pga kortisonsuget gick hon upp 6 kilo på ca två veckor.
Från 19 till 25 kilo.
Det är mycket när man är 4 år.
Gråter igen....och igen...och igen....och.....
Det ÄR bra att bearbeta,jag vet,
men det är väldigt jobbigt också.
Jag var livrädd.
I flera månader var jag LIVRÄDD.
Det har inte gått över.
Utrensning
ännu mer vad materiella ting har LITEN betydelse.
Det finns INGET som jag saknar här hemma när jag
åker härifrån.Inget.
Däremot blir jag smått förbaskad på mig själv när
tänker på alla prylar som jag faktiskt har samlat på
mig under årens lopp.
En sann hamster.
En hamster som nu ska rensa ut och börja om.
Utrensning-jag gillar det ordet.
Snacka om stor betydelse.
Rensa garderober,skåp,kropp och själ.
Allt skulle behöva rensas.
Prio ett är egentligen själen.
Det kommer att bli jobbigt.
Därför gör jag det enkelt för mig och börjar med
garderober och skåp.
Det momentet klarar jag själv.
Vad gäller kroppen så kaaanske jag kan ta tag i det också.
Men själen hörni,
SJÄLEN behöver jag hjälp med.
Någon frivillig??
Sälenbilder del 3
Vi har haft det lugnt,fridfullt & bara varit.
Idag=en lugn fm med spel här i lägenheten,8 grader och
snålblåst ute.
Våffellunch på Gammelgården här brevid
Högfjällshotellet-mysigt!
Sen åkte vi till Trollskogen vid Hundfjället och
promenerade lite i skogen & tittade på alla troll :)
Självklart var ryggsäcken med innehållande varm
choklad och mackor.
GULDKORN,min älskade unge.
När Sara skulle sova ikväll sa hon:
"Tack mamma,för att du gjorde så att vi kunde
åka hit du & jag!"
Gjorde & gjorde.......
Fantastiskt att möjligheten finns för barn som är och
har varit drabbade av filursjukdomar.
Jag har gråtit och läst i gästboken som finns här i
lägenheten.Än en gång-helvetesfilur!!!
Dubbla känslorna,där dök dom upp igen.
Jag valde ut dom bästa av dom och bär nu
med mig BRA känslor.
Även om det bara är nu,så ÄR det ju faktiskt NU.
Sälenbilder del 2
Här kommer bilder från vår andra
dag här i Sälen:
Först åkte vi till äventyrsbadet Experium.
Vi var där alldeles efter öppning för att få bada i lugn & ro & så
blev det :)
Tog inga bilder vid själva badandet,men här har ni toppenSara
nöjd,belåten & nybadad!
Sen gick vi & åt lunch på restaurangen brevid & fick äta inne i
bowlinghallen.Fint!
Efter laxlunchen åkte vi ner till Sälens by för att kolla läget.
Redan då (13-tiden) gäspade vi stort båda två.
Det är skönt med fjäll-luft & badstund!
I byn åkte Sara rosa bil & sen fikade vi.
Trötta & nöjda vände vi hemåt.
Passerade en fiiin fontän utanför några butiker på
Sälfjällstorget.Där inne visades Bamsebio.
Sara var solokvist i salongen och verkade mycket nöjd
med det.
Skönt att det inte är några avstånd här uppe.
Vi var "hemma" på några minuter.
Bestämde oss för att andas lite mer fjälluft före middagen
och tog en promenad i regnet till Fjällkyrkan.
Sara tände ljus för sin morfar.
Promenerade hem igen,för att ha FREDAGSMYS-Saras bästa :)
Nu leker Sara sjukhus med sin nalle.
"Eftersom alla barn som bor här har haft en filur,
så leker jag att nalle också har det."
Nalle har nu kräkspåse,bandage på huvudet och "flygplan" i tassen.
Ha en trevlig kväll alla-det har vi!
Bilder!
Seså,en kavalkad av bilder till slut :)
