lisaosarasmamma -

Morgondagen blir bättre

Efter en lång dag med orolig start går jag nu & bäddar ner mig.
Sara vaknade med yrsel & "villervalla" i huvudet, mådde illa & kräktes ett par gånger.

Sånt ger flashbacks & blåser liv i en mammas (& pappas) pyrande oro.

Min stora tjej är hemma med en rejäl förkylning.

Slutsats:
morgondagen blir bättre.
Sådeså.
Då hoppas jag att tänket är lite mer såhär:

2013-09-26 @ 23:52:34 Permalink Bloggen Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tänker tankar

Är hemma från jobbet dag 2 i ordningen.
Huvudet dunkar, hals & öron värker.
Mitt i allt ändå ett kärt besvär....
En förkylning, vad är egentligen den jämfört med annat?
Ett kvitto på att kroppen behöver vila & läka i ett par dagar, det är allt.

Tankarna rumlar runt i huvudet när dom har möjlighet.
Eller kanske mer när jag ger dom möjligheten.
Det är mycket som susar förbi när jag är i min tysta ensamhet.

Tankar på vilket stort intryck & avtryck Kristian Gidlund har gjort i så många människors liv.
Vilken "stor" person, som orkade & vågade berätta om den sjukdom som det ofta viskas om.
Som så många är så jävla rädd för,att om man inte pratar om den, då finns den inte.
Man är rädd för att möta en sjuk person & dess anhöriga....

Än en gång, tankar på min & vår gränslösa TACKSAMHET över livet.
Tårarna rasar över mina kinder nu & då,
då & nu.
Ofta.
Precis nu rinner dom som en porlande vacker bäck.
Bara för en timme sen rann dom också, men då lite mer i smyg.
Jag gick med Sara till skolan och stannade en bit därifrån för att inte dela med mig av mina baciller.
Står och ser på den lilla person som givit & ger oss en sån obeskrivlig lycka och så mycket kärlek varje dag.

När hon tog på sig skorna i morse, så sa hon "Jag är så GLAD, mamma! "
"Va bra Sara.Varför är du så glad då? "
"Jag bara är det, mest hela tiden!
Jag har ju en så fin och snäll familj som jag älskar."

Där står en snuvig mamma och ser när den lilla jäntan rusar iväg mot sin skola.
Hon vänder sig om och gör ett hjärta av sina händer och ropar
"Heeejdå mamma, vi ses snart! "

Då rinner dom, tårarna.
Stillsamt porlande, varma i höstkylan.

Att ta varandra för givna är enkelt.
Busenkelt.

Jag har slutat med det.

2013-09-19 @ 10:12:14 Permalink Bloggen Kommentarer (0) Trackbacks ()

En resa

Vi är hemma igen.
Försökte göra vår tripp lite roligare & ta bort fokus från besöket på Akademiska.
Här är några bilder från vår resa.

2013-09-10 @ 22:56:41 Permalink Bloggen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Så länge mitt hjärta slår ska jag leva,leva för dig

Vi är på väg hem igen.
Hem från en lite jobbig, men ändå mycket bra vistelse i Uppsala. Lite jobbig för mig, men mycket bra för Sara.
Det är det viktiga - allt ska vara bra för Sara.
Sara och Lisa.
Tänker på hur mycket av min energi som har gått åt oro & förtvivlan dom senaste 2&1/2 åren.
Hur lite jag har orkat engagera mig i min äldsta dotter ibland,inte räckt till alla gånger.
Hur mycket Lisa har behövt finnas nära sin trasiga, ibland väldigt ledsna mamma.
Orkat trösta & peppa mig.
Hur mycket hon har funnits för sin lillasyster.Alltid haft svar på små som stora funderingar, kunnat skoja bort oro & tårar, retats med glimten i ögat.
Och mitt i allt vuxit så mycket som person.

Jag älskar Dig till världens ände, Lisa <3

2013-09-10 @ 17:08:52 Permalink Bloggen Kommentarer (0) Trackbacks ()

Två och ett halvt år

20060826

Försöker att fokusera.

Går ut i husbilen,andas & ........bara finns,rätt & slätt.

Stubinen är kort igen.

Jag vet inte om det bara är jag själv som märker av det.

Kanske.

Kanske inte.

Jag är dock innerligt tacksam över att jag mår bättre nu än för

ett par veckor sen.

Det passar mig ypperligt att må bättre nu.

Självklart är det alltid bra att må bättre.....än sämre.

Men just nu behöver jag mig själv & min egen styrka lite mer.

Går ut i husbilen,andas & packar.

Vill iväg på ett konstigt sätt.

Imorgon åker vi.

Det är dags att åka tillbaka till Akademiska med Sara.

Läkarundersökning......besök hos kurator.

Mer vet jag inte.

Tack,det räcker bra.

Ett rutinmässigt besök.

Ändå-det känns.

Gör ont & gräver.

Karvar i själen.

River upp.

Förnuftet tar över & hävdar vänligt,men bestämt:

"Åååå,så bra!

Så BRA att dom tar hand om Sara.

Bryr sig om & följer upp.

Undersöker & pratar."

JOTACK,JAG VET ATT DET ÄR JÄTTEBRA!

Men jag vill ju ha allt ogjort.

Vill inte ha den verkligheten krafsandes i det undermedvetna.

Dag som natt,natt som dag.

Vi försöker göra resan till Uppsala så festlig det bara går.

Åker husbil,tar med vovven,hälsar först på min kusin Eric i Åkersberga,

bor sen på camping nära sjukhuset.

Sara ser fram emot att få åka.

Jag har lovat att vi ska stanna vid en speciell leksaksaffär.

Pappan & jag påminns.

Halkar efter den lilla varelsen som är större än dom flesta i sitt tänkande.

Hon bär oss framåt på sina små armar,

av ren & skär styrka.

Styrka i både kropp & själ.

Hon finns & är här.

Återigen-tacksamheten finner inga gränser.

Snart har det gått två & ett halvt år.

http://www.dt.se/pralin/hemma/reportage/1.3931545-livet-efter-en-stor-mork-flack

2013-09-07 @ 23:32:06 Permalink Bloggen Kommentarer (0) Trackbacks ()

En milstolpe

Sara kunde cykla innan hon "fick" filuren.
Sen blev det annat.
Börja om från början.
Balansen var inte att lita på.
Förra året började hon träna igen, men det gick inget vidare.
Den här sommaren har det nästan gått ännu sämre med träningen, då frustrationen har varit total.
Hon blev yr när hon försökte.
Varje gång vi har föreslagit en cykeltur, så har hon blivit arg & ledsen över att inte kunna.
Ledsen över att inte våga.
Inte lita på varken sig själv eller balansen.
Vi bestämde oss för att inte prata om cyklingen mer.
I förrgår hörde jag Sara prata med sig själv ute i trädgården.
"Nu MÅSTE jag kunna det här.
Jag MÅSTE våga! "

Plötsligt cyklar hon iväg en liiiten bit på gräsmattan.
Igår provade hon igen och kom iväg lite längre!
Tillräckligt långt för att våga försöka cykla på vägen.
Sagt & gjort-hon hoppar upp på cykeln och VÅGAR.
Drar rakryggad iväg med bra balans & CYKLAR! !
ÄNTLIGEN!
Lyckan var och är total :)
"Åååå va härligt för mig,mamma!
Och va härligt för dig & pappa, som slipper få ont i ryggen när ni var tvungna att hålla i mig!"

I morse cyklade vår 7-åring till skolan för första gången♥
Det är STORT.
Större än vad man kan tro.
En milstolpe värd hur mycket som helst för en lilltjej som vill vara som alla andra.
Att pappan gjorde henne sällskap cyklandes till skolan gjorde inte saken sämre.

2013-09-03 @ 21:58:38 Permalink Bloggen Kommentarer (1) Trackbacks ()

Botten var nästan nådd

För två veckor sedan började jag ta upp mitt promenerande igen.
Botten var nästan nådd, både själsligt och kroppsligt.Rädslan för att falla igen var påtaglig.
Det "svarta hålet" fanns hela tiden brevid mig, redo att omfamna.
Dock var (& är) jag själv den enda som kan göra nå't åt det.
Jag har varit envis och bara vilat en dag på dessa veckor.
Äsch, promenader är väl inget,kanske ni tänker.Gym & annat är bättre.
Fast joo, för min del är promenaderna ibland den enda drivkraft jag har.
Att ha orken att dra iväg ut & ANDAS.
Blåsa ur skallen & själen riktigt ordentligt.
In med nytt friskt bara.
Nya tankar, ny energi.

Imorse gick jag 1,2 mil.
Det låter längre än 12 kilometer ;)
Jag är lite mallig för att jag faktiskt orkar igen & hoppas samtidigt att jag fortsätter att orka.
Att dessutom få vandra i den här miljön, gör det inte sämre.
Det väcker underbara minnen ♥

2013-09-02 @ 11:40:30 Permalink Bloggen Kommentarer (0) Trackbacks ()