6/9
Dreams
Helgen på Kolmården var avkopplande,spännande & mysig på en gång!
Ståhej & äventyr
"Vilt välkomna till Kolmården 1-2/9!
Större. Starkare. Vildare.
Kolmården är Nordens största djurpark. Här finns över 750 vilda djur från jordens alla skogar,
savanner och hav. Här finns Sveriges enda delfinshow, världens första linbanesafari och
fantastiska Tiger World. Här finns äventyret. Större. Starkare. Vildare.
Safari – världens första linbanesafari
Du svävar nästan viktlöst ut över landskapet. Det enda som hörs är vinden i trädkronorna.
Nedanför dig breder savannen ut sig i sina färger. Du glider långsamt ner mot marken och kan
känna doften av solvarm jord. Någonting morrar inne bland skogsbrynets skuggor! Ett lejon?
En björn? Du åker vidare med spetsade öron. Och plötsligt slår det dig! Här är det du som är
gäst hos de vilda djuren - på deras villkor.
Årets nykomlingar – röd panda och lemurer
Två nytillskott på Kolmården är de röda pandorna Pandora och Maïko. Du kan se dem i en
alldeles nybyggd anläggning, mellan Snöleopard och Restaurang Safari. De gillar att hålla till
uppe i träden – så håll utkik uppåt.
Några fler nykomlingar är lemurerna som bor på den lilla ön bredvid gibbon i Apariumområdet.
De tre lemurerna, så kallade svart-vit vari, kommer från vår systerpark
Furuviksparken.
Populära föreställningar och visningar
De stora publiksuccéerna i Marine World fortsätter. Varje år uppdateras delfinshowen med
nya inslag som även under 2012 regisseras av barnens stora idol Markoolio. Vid Brådjupet, där
sälföreställningen med bl a Kapten Sjösjuk visas, har läktaren utökats med fler platser.
Vid Rovfågel visas även under 2012 den populära fågelvisningen "Trollpackans fåglar", en i
Sverige unik visning som vi hoppas ger förståelse och acceptans för rovfåglar som har varit
missförstådda och till och med hatade av människan.
Entrébandet gäller även lördag 1/9!!
Med entrébandet får du entré till Tropicarium och Kolmårdens Djurpark, inklusive Safari,
Marine World och delfinshow, Tiger World, Bamses Värld, Wild Camp samt fri parkering.
Dessutom ingår obegränsat antal åk i berg- och dalbanan Delfinexpressen, Sjörövarskeppet,
Tekoppskarusellen, Bilbanan, Trampolinen samt Kamelridning.
Speciellt dagsprogram för Barncancerföreningens dag.
Ni kommer att få ett dagsprogram tillsammans med entrébanden där det framgår när visningar,
Barncancerföreningarnas egna delfinshow och annat roligt går av stapeln. Och det finns flera
restauranger i parken där ni kan äta, bl a Restaurang Safari, Farmors kök i Bamses Värld eller
på Reef Burger´s i Marine World.
Välkomna till Kolmården 2012!"
Måndagsboost
En ny dag kommer
Födelsedag!!
TACK FÖR ATT DU VALDE OSS SOM FÖRÄLDRAR <3
23/8 2006
Idag för 6 år se´n var jag & vi så förväntansfulla.
Väntade på det lilla underverk som skulle komma.
Vi visste att vi skulle få en för tidigt född liten krabat.
Vi blev också förberedda på hur en liten prematurbebis kunde må....
Efter en stormande graviditet med mycket oro & två snabba ambulansturer till Akademiska i Uppsala & ordinationen "sängläge" under dom sista 4 månaderna,så kom vårt lilla underverk till oss.
Hon var 5 veckor för tidig,vår lilla sessa Sara.
För tidig,men inte mindre välkommen för det!
Vi hamnade på avd 33 efter förlossningen.
Avdelningen för för tidigt födda barn.
Jag tror att vi var kvar där lite mer än en vecka....
Varje gång vi kommer till grann-avdelningen 34:an,så tänker jag på tiden vi bodde på 33:an.
Då,för snart 6 år se´n,var livet så nytt & skört.
Nytt,skört & så oerhört lyckligt!!
Tänk så mycket som kan hända på så kort tid.....
Tänk så mycket det finns att vara tacksam för!
Idag
Så har den då kommit-
den FÖRSTA skoldagen i Saras liv!
Mor & far följde med till skolgården & var med på samlingen i morse.
Det var,och ÄR,stort!
Många tankar väcks om hur det har varit i livet.
Jag märker hur hönsmamman dyker upp inom mig igen....
Vill att Sara ska få "vara med",inte känna sig utanför,
orka hänga med osv.
Samtidigt är jag så LYCKLIG över att den här dagen är här.
Att Sara går på sina egna ben till skolan.
Att hon ser,hör,förstår,skrattar,hoppar,skuttar,minns.
Att hon vill att mamma & pappa lämnar henne på skolan-
hon vill vara där utan oss!
Att hon FINNS....
Jag märker också hur förbaskat TRÖTT jag är.
Inte....sovtrött,utan trött i själen.Lättretlig.
Återkommer ständigt till att jag inte har "landat".
Eller kanske mer förändrats som mor,människa och fru.
Är inte rädd & orolig för vissa saker på samma vis längre.
Det blir som det kan,liksom.
Å andra sidan så förlamande rädd att NÅGOT ska hända igen.
Nej,jag är inte lamslagen hela tiden.
Jag KAN tänka klart,vet att vi lever i nuet och att "det" som har varit faktiskt HAR VARIT.
Men det obehagliga finns där hela tiden...
Livet går vidare,fast på ett annat sätt.
Sommaren har gått fort förbi.
Jag har bara varit ledig i en vecka,eftersom att jag har bytt jobb.
Vi åkte till Sunne på min enda semestervecka.
Barncancerföreningen har en gård som vi hyrde där.
Storasystrarna fick en egen stuga att husera i,till deras stora förtjusning.
Bilder kommer.
Min stora tjej har börjat i åttan idag.
(Inte fullt lika förväntansfull som sin lillasyster inför skolstarten.)
Hon fyllde 14 i juli.FJORTON år!
Tiden springer iväg....
Lilla Lisa,som nu är längre än sin mor.
Jag vill ta vara på tiden.
Vill vara här och nu.
Uppleva saker med mina barn.
Nu ska jag rensa skallen med en promenad innan jag går till mitt
högst trivsamma jobb :)
Här är skolflickan i morse:
Värme i själen
Jag måste skriva oftare.
Bara MÅSTE.
Livet går vidare för oss här hemma.
Såklart-det finns ju inga andra alternativ.
Försöker leva som om.....ingenting har hänt,men låter ändå tankarna på
att NÅGONTING har hänt finnas där.
Sara går på återkommande kontroller & det kommer att ta FEM ÅR
innan hon blir friskförklarad.Fem år....
I våra ögon är hon redan frisk.
Tron kan försätta berg.
Det finns ju inga andra alternativ.
Jag blir fullständigt lamslagen,iskall & stel när lillan säger
att hon har huvudvärk.Tiden stannar.Vill INTE!
Mycket har skett på kort tid,mycket som har förändrat livet för alltid.
Tankarna skaver.
Låter lyckan ta över så mycket som möjligt.
Mitt nya jobb ger mig möjlighet att trivas till fullo,
att få vara mig själv & jag är alltigenom glad att få vara där.
Vi gör små turer med vår gaaamla,men kära husbil.
Friheten är så värdefull,det känns som om vi kommer undan allt obehag.
Planerna på att resa till Italien nästa vår växer så smått fram.
I år har vi inte vågat åka.Oron har på nå´t sätt hållit oss fast.
Nu vågar vi drömma & tänka igen.
Nu måste vi drömma & tänka igen.
Vi har kommit en bra bit på väg på vår Italien-resa med hjälp av fina
kamrater & godhjärtade människor vi inte känner,
som haft viljan att stötta Sara & oss ekonomiskt.
Det värmer själen!
Jag vet att jag har sagt det förut,men jag säger det igen-STORT TACK <3
Reflektion
Jag är tillbaka.
På många sätt & vis....
Åker upp&ner i känslorna,dock inte lika tvärt som förr.
Mycket har hänt sen jag bloggade senast.
Det största är att jag har bytt jobb efter 9 1/2 år på samma arbetsplats.
Jag kände att jag behövde in med ny energi,nya tankar.
Det hjälpte.
Oron för Sara består.
Hon har klagat på huvudvärk ofta dom senaste 2 veckorna.
Såklart blir mamman orolig.
Såklart gör mamman en höna av en fjäder......
Såklart är det fullt "normalt" att känna hjälplöshet & frustration ibland.
Såklart försöker vänner jag pratar med att hjälpa till att skingra oron.
JAG VILL INTE HA ORON BOSATT I SJÄLEN MER!
Sådär.
Ut med skiten bara.
Jag märker att det är oerhört viktigt för mig att skriva av mig.
Att reflektera.
Har dessutom börjat läsa min blogg & märker hur ljuset mer & mer har trängt sig in
i livet igen.
Bara det förbaskade mörkret kunde ge sig av.
Imorgon åker vi till Uppsala igen.
Vi har inte varit där sen den förbannade j-a bomben slog ner.
Sen den vidriga filuren dök upp och skrämde skiten ur oss.
Sara ska till Akademiska för undersökningar & "Ett års-kontroll".
Vi försöker göra det till något "festligt" och ska bo på hotell och passa på att se det
vackra Uppsala samtidigt.
Det fanns ingen möjlighet till det sist vi var där.
Ett år har alltså gått.....
Vart tog det vägen??
Allt jag vet är att det tog med sig så mycket av den jag & vi en gång var.
Jag är bestulen på en väldig massa tillit & energi,har slutat ta saker för givna,
men har i gengäld fått en oändlig tacksamhet för livet.
Sara DÅ:
Sara NU:
Låt oss leva i nuet <3
Ett telefonsamtal
Jag blir rak i ryggen & kan ANDAS.
Luften kommer verkligen djupt ner i lungorna & sipprar sakta ut igen......
En läkare (som jag redan glömt namnet på) ringde från Akademiska på förmiddagen idag & bekräftade
Saras ord "det är RENT i mitt huvud nu".
Bara en veckas väntan på besked den här gången :)
Att leva med ständig oro,i ständig ovisshet gör en.....galen.
Det är svårt att fungera "normalt".
Med va f-n är normalt egentligen???
Jag & vi lever onormalt och har tvingats anpassa oss efter det.
När man sedan får ett samtal.....en röst som lugnt säger:
"Vi kan inte se någon tumörbildning eller några tumörrester på Saras röntgenbilder och cystan som finns där ser oförändrad ut."
Jag lovar,jag skrattade,vrålade och grät-samtidigt.
Bara det faktum att jag skriver det nu,gör att jag gråter av lycka!
Den anspänning som maken och jag ständigt lever med begriper man inte förrän en dag som denna.
Ett telefonsamtal och allt vänder.
Syret kommer åter,jag är närvarande igen.
Jag skulle kunna skriva om mina tankar & känslor i all evighet,
men stannar här för nu.
Tror nog att ni alla har en aning om hur jag och vi mår idag :)
Nu orkar vi igen.
Det här är Sara Laila Birgitta Forsell.
Hon håller på att lära sig att cykla.
Dessutom är hon den modigaste 5-åring jag vet <3
Snabba kast
istället för den 3/5.
Det är bra.Det är jättebra.Obehagligt,men JÄTTEBRA.
Då blir det gjort.
Men även om det ÄR bra att "det" blir gjort,så är nervositeten fast förankrad i själen.
Sådeså.
Med tanke på att Sara är mer orolig inför detta nu än förr,
så kom en stor stjärna ner från himlen idag:
Orka vara duktig
Igår hade vi en tungrodd och jobbig dag pappan & jag.Tvära kast.
En dag av eftertänksamhet,ångest och oro uppblandad med en så STOR tacksamhet över livet!!
DEN FEMTONDE APRIL TVÅTUSENELVA.
Kommer ALDRIG NÅGONSIN att glömma den dagen.
Ej heller dom efterföljande dagarna,månaderna.....året.
Nu är vi HÄR.
Livet har tagit oändligt många svängar åt olika håll och själen har halkat efter.
Sedan mitt senaste blogginlägg så har jag mått dåligt.Riktigt dåligt.
Själen halkade uppenbarligen iväg åt ett annat håll,medan kroppen drev på.
Som vanligt för att vara DUKTIG.Som mamma ska man vara DUKTIG och orka.
Som mamma ställer man åtminstone oändliga krav på sig att vara duktig & orka....
Det sket sig i mitt fall.
Jag har under som senaste veckorna på olika sätt försökt att komma ikapp,om än några futtiga millimeter.
Det har gått bra så här långt.
Jag har förändrat många saker i mitt liv,som jag hoppas och tror är till det bättre :)
Idag fick vi besked om datumet för Saras nästa magnetröntgen=den 3/5.
Okej.
Oron gror,som den alltid har gjort och uppenbarligen alltid kommer att göra inför detta.
Jag berättade för Sara att det snart är dags för doktorn att "titta in" i hennes huvud igen.
För FÖRSTA gången under det här året så blev hon livrädd och började gråta.....
Hon,som alltid varit den starka i det här läget skrek:
"Jag VIIIIIIILL INTE!!!Det är ju RENT i mitt huvud nu!!!"
Ja,det är klart att det är RENT i ditt huvud Sarahjärtat <3
Något annat kommer inte på frågan.PUNKT.
Då hon sen fick veta att det bär av till Akademiska i Uppsala för en uppföljning när röntgen är gjord,
så blev hon genast muntrare."Åååå,där får jag alltid glass varenda dag!!"
Hmmm...vi har olika minnen av vistelsen där för ett år sen.
Det är en förbaskad tur!
Nånstans tror man att minnena och känslorna ska....inte försvinna,men...bli blekare.
Nej,dom finns där.Skillnaden är att man efter en tid har modet att låta andra känslor komma fram.
Att inte låta oron & obehagskänslorna alltid gå i första hand-tränga sig före i kön.
Jag fick en obetvingad lust att skriva i bloggen idag.
Läste först ett inlägg som jag skrev i augusti förra året.Det är nyttigt för mig att läsa sånt.
Grips än en gång av tacksamhet och lycka och fortsätter mitt arbete med att
LEVA HÄR OCH NU.
Så här skrev jag den 16/8 2011:
"Ska nu försöka återge hur dom senaste fyra månaderna har sett ut
i våra liv.Jag känner att jag är skyldig Sara att sätta det på pränt...
OCH mig själv...OCH alla Er som har följt oss på denna resa.
Jag vet med mig att jag aldrig skulle skriva ner detta på papper.
Det får bli här,på min blogg.En blogg som en gång i tiden bara skapades
på kul.Bara för att.
Nu känns den viktig i mitt liv.Ett sätt att ventilera mig på.
Här kommer nu berättelsen om Sara och hennes j-a filur:
Vår lillsessa Sara Laila Birgitta Forsell,som hon själv väljer att presentera sig,
hade i april i år LITE huvudvärk.Jag poängterar LITE huvudvärk.
Till och från,korta stunder.Inget illamående,ingen klagan hos dagmamman,
ingen feber,inget synbortfall,ingen yrsel.....
Inget som vare sig Saras pappa eller jag la
så stor vikt vid i början.Det var dumt av oss.
Anklagelserna kommer att följa oss livet ut.
Denna huvudvärk kom alltså till och från i max två veckor.
När lillan började säga "Oj mamma,nu kom det en blixt i huvudet",
så tänkte jag genast att hon kanske har ärvt min migrän....
Dessa funderingar gjorde att vi ringde vårdcentralen och fick en
tid där samma dag-onsdagen den 13/4.
Kl.11.00 för att vara exakt.
Läkaren som undersökte sessan såg inget konstigt,
men var vänlig nog att skriva en remiss till Barnkliniken
för vidare kontroll där.
"Ni får vänta 2-3 veckor innan ni blir kallade,men det är ingen fara
med Sara nu.Det är inget akut eller allvarligt."
INGET AKUT ELLER ALLVARLIGT.
Vi klandrar inte den läkaren,men hans ord ringde länge i öronen.
När vi hade varit på vårdcentralen och fått höra dessa lugnande ord,
åkte vi till nyöppnade MAX här i Falun.Sara skulle få hamburgare!
Väl därinne så började hon gråta och ville ut-NUUUUU!!!
Hon reagerade starkt på både ljus & ljud därinne.
Jag minns det så väl och kände mig illa till mods på nå´t vis.
Natten till torsdagen den 14/4 kom Sara in till vår säng och betedde
sig konstigt.Hon gnällde och hade upp huvudet och sa "AAAJ" i sömnen
ett par gånger,sen sov hon lugnt som den sessa hon är.
Både Peter och jag reagerade och blev oroliga,det var NÅGOT som
inte stämde.Instinkt.
På torsdag morgon ringde jag hem från min praktik och bad att maken
skulle åka in till Barnklininken och kolla Sara BUMS!"Ge dig inte & kom
INTE hem med en flaska Alvedon" muttrade jag.Han svarade att lillan
sov så sött och lugnt.Trots detta kom vi överens om att dom skulle åka in
och dom hamnade då på akuten.
Efter en lååååång väntan fick Sara träffa en farbror doktor som tog allt på allvar.
TACK GODE GUD FÖR DET!!!
Farbror doktorn tyckte att Sara skulle läggas in på observation över natten.
Så blev det.Sara själv var pigg och förväntansfull-hon skulle få sova på
SJUKHUSET med pappa!!
Fredagen den 15/4 på eftermiddagen gjordes en magnetröntgen av ett litet
huvud tillhörande vår fyraåriga dotter.Bara det faktum att sitta på uppvaket
och titta på den lilla dockan var ofattbart.Då visste vi INGENTING.
Oron fanns där,som den gör så fort ens barn är minsta lilla krassliga,men
den var förstärkt av något annat....ÄCKELÅNGEST.
För att övervinna oron och ångesten så övertygade jag mig själv om
att så fort Saraliten hade vaknat,så skulle vi åka HEM.
Jag hade ju lovat henne pannkaka.Punkt.
Jag kommer aldrig att glömma när vi kom ner till salen på Barnkliniken,
fast beslutna att åka hem med vår dotter.Inget annat.
En läkare och en sköterska kom in i rummet.
Dörren stängdes-inifrån.Dom tog fram varsin stol och satte sig ner.
Sara och jag satt i hennes säng,pappan på en stol brevid oss.
Jag tittade på läkaren.Hon sa först ingenting.
~ Det var DÅ jag förstod.~
Sen sa hon:"Vi har hittat en FÖRÄNDRING i Saras huvud.
På röntgenbilderna ser man en STOR mörk fläck."
"Det är en hjärntumör,va??",halvskrek jag i nå´n ful skrällig falsett.
"Ja Anna, det är en hjärntumör.En stor."
SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART SVART
Vad hände???Någon tog ut Sara ur rummet,någon kom med en kräkspåse,
Peter var på väg att ge läkaren en käftsmäll,jag skrek,han skrek,jag kräktes,
han sprang ut,en präst kom,Peter kom tillbaka,vi grät,vi grät och skrek igen.
Min fina vän Sussi kom.....jag vet inte.....vad...som...hände........
Plötsligt kom sköterskan och sa att Sara måste till Uppsala,dom är bra där.
Vi skulle få åka med en sjuktransport,alla tre......ta det lugnt.....hem och packa först.
Galet,galet,galet i huvudet.Min älskade jäntunge,vårt lilla sockergryn.
VAD SKA HÄNDA???Hjälp,snälla,hjälp!!!!!
Tankarna for runt i skallen.......Ringde mamma,systrar......Hjälp!!!!
Sköterskan kom in igen.Hon hade pratat med Uppsala igen-
det var bråttom.
VADÅ BRÅTTOM????VARFÖR????
Det blir ambulans istället,väldigt snart!
EN förälder får åka med.Inte båda.
Bråttom bråttom....
Pappan skyndar hem och river åt sig lite kläder åt sig och Sara.
Finaste vackraste TAPPRASTE Sara.
Pappa förklarade för Sara innan ambulansen kom att hon hade en "FILUR"
i huvudet.Det var den som hade gjort så att hon fick huvudvärk ibland.
"Och nu ska vi åka till ett ställe där det finns många doktorer som kan hjälpa
dig att ta bort filuren."
"Åkej,va bra",sa lillan som tyckte det skulle bli spännade att få åka ambulans.
Del två i denna berättelse kommer snarast.Känner att jag måste hämta krafter för
att orka skriva mer.Men jag tror det är bra...att bearbeta..om & om igen."
Time out
trots att det många gånger har varit min livlina.
Kommer att vara upptagen med att hitta ett SUPERLIM.
Tiden går fort och samtidigt så sakta.
Idag är det ELVA månader sen Sara opererades.
Den värsta och bästa dagen.
Då pågick tio timmars jävla tortyr för en mor & far som var i spillror.
En tortyr som har funnits med oss på ett eller annat vis sen den 15/4 2011.
Då gjorde två av Sveriges skickligaste kirurger sitt absolut bästa för Sara.
Vi är dom EVIGT tacksamma!!!!
Hon har hämtat sig bra,vårt lillhjärta <3
Själva släpar jag och maken efter,vilket tydligen är vanligt för föräldrar i såna här situationer.
Situationer som vare sig barn eller föräldrar skulle behöva befinna sig i.
Kommer på mig med att ibland ha samma känslor som då.....när vi gick
i korridorerna på Akademiska och fattade noll.
Slits mellan oerhörd tacksamhet och vansinnig rädsla för framtiden.
Jag förväntade mig att jag skulle må bättre nu,
men det finns knappast en mall att gå efter.
Det är svårt att landa.
Förbannat svårt.
Konstigt att "rätta sig in i ledet" i vår nya vardag.
Det ska bli "som vanligt" igen.
Efter filuren.
Hur ska dom som finns runt oss förstå hur det är när vi knappt gör det själva?
Jag VET att det måste vara så här,
ändå hatar jag den förbannade ovissheten och dess nära släkting ORON.
Har insett att dom har flyttat in hos oss-utan att ens fråga först.
Min tid kommer alltså gå åt att hitta nå´n form av lim.
Ett lim som kan hjälpa till att laga ett och annat......en och annan själ....
...relationen till varandra.....
All energi har gått åt till att finnas för Sara och självklart också att räcka till för Lisa.
Jag har helt tappat mig själv och måste hitta mig igen,
om än i en ny skepnad.
Vill få energin tillbaka att vara jag,mamma och fru i en bussig kombination.
Bli och förbli
Några kanske tom tycker att jag "lämnar ut" min familj & blottar hela mitt inre
Jag kan berätta att mitt bloggande om Saras och vår resa före och efter filuren många gånger har varit en livlina för mig.
Det har varit ett sätt för mig att bearbeta den fruktansvärda vanmakt som Peter och jag drabbades av.
Mitt sätt att få bort en del av frustrationen,om så för ett ögonblick.
Jag har fått kontakt med många fina människor som följer min blogg och har berättat om sina livsöden.
Sånt stärker och hjälper.
Att stå i min ensamhet på Willys och botanisera i fruktdisken,då någon vilt främmande person knackar mig på axeln och säger :"Hej!Vet du,jag följer din blogg och jag vill bara berätta att jag tänker på er.Ni är så starka!!"...
Att få uppmuntrande kommentarer i bloggen eller ett vykort i postlådan.....
Allt detta värmer så oerhört!!
TACK!!
Jag är GLAD för att personalen på NIVA i Uppsala uppmanade oss som föräldrar att skriva ner så mycket vi orkade och orkar om hur Sara och vi mådde då/mår nu.
Då tyckte jag att det var rena vansinnet att skriva,men efterhand så ändrades tankarna.
Här är mina första blogginlägg efter filuren,trevande och så oerhört rädd:
http://lisaosarasmamma.blogg.se/2011/july/
När jag ser läser och ser tillbaka,så begriper jag att mitt bloggande är ett steg i min bearbetning på ett sätt som jag tror är bra.
Vår "nya" vardag går sakta framåt och jag vill tro att ALLT ska bli och förbli bra.
Om......
"Om jag fick leva mitt liv igen........
Jag skulle slappna av och ta det lugnt.
Jag skulle vara tokigare än jag varit i det här livet.
Jag skulle ta färre saker på allvar.
Jag skulle ta fler chanser.
Jag skulle bestiga fler berg och simma i fler floder.
Jag skulle äta mer glass och mindre potatis.
Jag kanske skulle ha fler verkliga problem, men färre inbillade.
För jag är en av dem som lever förnuftigt och klokt timme efter timme, dag efter dag. Visst har jag haft mina ögonblick, men om jag fick leva om igen, skulle jag ha fler.
Jag skulle faktiskt försöka att inte ha annat än ögonblick, det ena efter det andra, istället för att planera så många år i förväg, varje dag.
Jag är en av de människor som aldrig åker någonstans utan att ta med termometer, varmvattenflaska, regnrock och fallskärm.
Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag resa med mindre packning.
Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren och fortsätta till senare på hösten.
Jag skulle dansa mer.
Jag skulle åka fler karuseller."
Skrivet av en dam vid namn Nadine Stair,85 år ung.
(Fast det skulle lika gärna ha kunnat varit skrivet av Anna Forsell,snart 42 år...gammal)
Imorgon ska jag försöka återskapa en del av min och vår forna vardag.
Den vardag som jag och vi fanns i för nästan exakt 11 månader sen,
innan det "small".......
Jag ska börja jobba så smått igen och Sara ska vara hos världens bästa dagmamma.
Sara <3
En (som vanligt) mycket glad & laddad flicka på Barnens Skidspel i söndags:
11/3 2012
Idag är det Barnens Skidspel här i Falun.
Min förhoppning är att glädjen kommer att vara precis lika stor som vid förra årets lopp!
Så här såg det ut då:
Vecka nio
Fri från måsten.
Vila från tankar och oro.
Två fina döttrar som trivdes och hade skoj,
en mor och far som kände lugnet.
Lycka hos lillsessan som åkte slalom för första gången i sitt liv.
Hon ÄLSKAR det!
Ett kärt återseende när vi kom hem:
Maken och jag konstaterar att vi fortfarande befinner oss i det som har varit.
Förmodligen för att.....fungera.
Att finnas nära och ge all vår kraft och energi till Sara.
Det är först nu när vi ser att livet går framåt för lillan,
som vi vågar komma efter.
Vågar komma ikapp,om än så sakteliga.
Nyss hörde jag en liten röst från tv-soffan:
"Mammaaaaa.....är det bra?"
"Öööööhh...vadå BRA,vännen?"
"Jag menar om allt är bra med DIG,mamma?"
Du lilla rara,alltid så omtänksamma människa!!
Dom varma känslorna sköljer över hela mammakroppen och
tårarna stiger av lycka-IGEN.
"Jaaaa allt är bra med mig,Sara!"
Time goes on
Jag har inte orkat läsa vad jag tidigare har skrivit,
men nu kikar jag lite då & då.
Vi hade just fått reda på att en sjukdom hade drabbat en person i
vår familj-utomlands dessutom.
Chocken & rädslan låg tung över oss alla.
Det kändes som en repris av vad som hände pappa.
Vi fick aldrig hem honom från Italien......,fick aldrig träffa honom mer.
Vi fick hem K efter några veckor på sjukhus i ett annat land.
Nu kämpar han dagligen mot sin sjukdom.
Är fånge i sin egen kropp.
Inget kommer någonsin att bli som förut.
Mitt i chocken över vad som hänt började maken och jag att reagera
för att Sara fick återkommande "blixtar" i huvudet.
Mycket hände på kort tid.....
4/3 2011:
"Jag är tillbaka,om än för en kort stund....
Fick syn på att det är snudd på ETT ÅR se´n jag bloggade senast.Så kan det vara.
Mycket har hänt se´n dess & mycket händer dessutom precis just nu.När jag är mogen att skriva om det så gör jag det.Kanske."
20/3 2011:
"Är hos söta Mor.Försöker stötta & peppa.Funderar just nu ikring den gamla klyschan "livet är skört" och kommer raskt fram till att det är det.Livet."
Mmmm,livet ÄR skört.
Återkommer med bilder från några dagars rekreation med familjen.
