Sorpresa :)
Buon giorno!
(Märker att det är knivigt att lägga in bilder, så jag bjussar på fler senare.)Gruß Gott!
Bättre,men ändå surt
Rimligt??
Status
Dagens status:
gubben är tokstressad, jag börjar få resfeber,
Lizzy fyller 2 år, lunch på stan med bästa Jenny,Sara och jag ska bli friserade, packlistan ska betas av...
To do
Hinner knappt pausa mellan alla " to do",
men det gör inget.
Tankarna på att vi snart kommer iväg övertar allt annat.
Undrar stillsamt om det är genomförbart att lämna allt elände & inte möta det när vi kommer hem igen?
I was born to love you
Måndag.
Jag märker att luften sakta tar slut för mig.
Jobbar ordentligt mycket denna vecka,för att sen kunna tagga ner.
Förhoppningsvis ORDENTLIGT.
Både kroppen & själen börjar ställa sig in på vad som komma skall,på gott & ont.
Längtar så otroligt och är samtidigt så slut.
Den här resan kommer att betyda så mycket för oss.
Att få släppa allt här hemma,bara finnas.
Jag vet att jag försöker att "bara vara" även i vår egen miljö,
men jag tror på att komma bort HELT.
Det är läge nu.
Nu när vi törs.
Vågar släppa taget på nå´t vis.
Väck från vardagen,dammsugaren,hemmaluften,skolan,jobbet,
sjukhusbesök,funderingar,oro,tankar & demoner.
En vardag som ändrat oss alla på många sätt.
Som gnagt i märg,ben,själ & äktenskap.
Lilla älskade vän,snart så.....
Bilder
Hittar en massa gamla bilder & drömmer mig iväg.... <3
En resa
Tog en bloggpaus med tid för eftertanke.....
Idag är det den 13:e april.
Det här datumet för två år sedan minns jag som om det vore igår.
Då började insikten gro.
Insikten att det kanske var nå´t allvarligt med vår lillsessa.
Mycket riktigt.
Trots farbror doktorns ord "Det är inget akut eller allvarligt....".
Vår resa från och med där och då känns oändligt lång.
Skräckfylld,ångestladdad.
Fylld av tårar,panikslagenhet.
En rungande knytnäve rakt in i magen.Själen.
Varför??
En resa som gjort att jag många gånger undrat över livet.
En resa som gjort att allt har ställts på sin spets.
Verkligen ALLT.
Min äldsta guldklimp har blivit försummad.
Äktenskapet har knakat.
"Allt har en mening."
Nej,nej och åter NEJ.
Ändå-här är vi nu.
Snart har två år gått.
Efter det senaste röntgenresultatet,så andas vi igen.
Bergen blir högre och dalarna djupare för varje gång.
Å andra sidan är det längre mellan kasten nu.
Erfarenhet av livet?
Om jag fick skulle jag önska mig nå´n annan erfarenhet än denna.
När vi väntade på beskedet denna gång var vi hos en av mina kusiner i Stockholm.
På väg hem ville Sara absolut stanna i Uppsala.
Väl där ville hon till ALLA ställen hon hade varit på för två år sen:
krama alla träd,gå in i sjukhuset,titta i kyrkan,mata änderna,
äta morotskaka......
Bearbetning på hög nivå.
Hon minns precis allting,mer än mor & far.
Vi gick in i Domkyrkan och tittade.
Plötsligt satte hon sig i en kyrkbänk och "ville vara ifred".
Vi iaktog vår lilla,men ack så kloka,sexåring där hon satt och tittade i taket.
Då kom tårarna.
Stora fina krokodiltårar strilade ner över små kinder.
Pappan och jag satte oss på varsin sida om henne.
Plötsligt rasade frågorna ur Sara:
"VARFÖR fick jag filuren?"
"Visste ni att jag hade den?"
"Hur länge hade jag haft filuren EGENTLIGEN?"
Sen kom en mening som kröp rakt in i våra hjärtan.
Brände och sved i själen,lockade fram tårarna som låg på lut.
"Mamma...tänk om jag har haft filuren ända sen jag var bebis.....
Jag har ju haft så ONT i huvudet jämt....så länge som jag kommer ihåg....
...ända sen jag var liten har jag haft ont.....men det har jag inte nu.Inte så ofta."
Tystnaden la sig som en stor skugga över oss.
En liten klok sexåring satte ord på våra tankar.
Hon kröp upp i Lisas famn och grät mer.
Sen lät storasyster Sara rida på hennes rygg till Café Fågelsången
där skratten tog överhanden.
Lugnet har lagt sig nu.
Försöker putta undan det jobbiga.
Tid för eftertanke är bra,
men också tid för tankar på framtiden.
Vi gör budget,försöker jobba och spara så mycket det går.
Nedräkningen är i full gång inför vår resa och vi hoppas att
vår gamla husbil orkar ta oss ända till Italien.
Omtag
Ojojoj,vilken dag......
Imorse åkte Sara & jag till lasarettet för att hon skulle få aklimatisera
sig inför morgondagens röntgen.
Terapi som är viktig för henne.
Väl framme så nämnde jag att Sara fortfarande är förkyld.
Inne på tredje veckan,så snorar & hostar hon.
Inte mycket,men dock.
En narkosläkare tog då beslutet att skjuta upp röntgen,med tanke på att
lillan blir sövd & måste ligga alldeles still.
Saras reaktion var som en....explosion.
Har inte sett henne så arg & ledsen sen hon låg på NIVA.
Hon grät & skrek om vartannat.
Till slut fick hon ur sig:"JAG VILL FÅ DET DÄR GJORT NUUUUU!!!!"
Hon bär på så mycket,den lilla.
Så mycket som hon inte pratar om,som hon är rädd för & behöver bearbeta.
Mycket mer än en liten 6-åring ska behöva göra.....
Till slut lugnade hon ner sig & förstod.
Vi satte oss & pysslade på lekterapin en lång stund,
sen åkte vi & hämtade bästa Lisa i skolan.
Jag märker vilken j-a anspänning det har varit senaste dagarna.
Den släppte nu på kvällskvisten.Det tackar jag för!
Precis som att själen tillåter kroppen att vila.
Eller tvärtom.
Mitt i allt så känner jag mig lugn.
Hänger med den känslan så länge den finns & förstår
Saras förfäran ännu mer.
Är samtidigt glad över att vi fick en fin dag tillsammans till slut,
mina barn & jag.
Imorgon är vi lediga alla tre.
Planen för morgondagen var ju egentligen en annan,
så att bara vara blir en stor,härlig bonus.
"LUGN:
- (om en person) ett tillstånd av stillhet, utan tecken på upprördhet,oro eller rädsla"
Dags igen
Egoistiskt tänkande dyker upp i skallen.
Jag som TRODDE att det skulle bli på ett sätt det här livet.
TRODDE att det skulle bli enklare än vad det är.
TRODDE.......
Från den dagen min älskade stortjej föddes,den 16/7 1998,
så förstod & visste jag att kärleken till ett barn är starkare än nå´nting annat.
Det hela kryddades när lillsessan kom,den 24/8 2006.
Man vill att allt ska bli & förbli så bra som det bara kan för barnen....
Nu är det så här.
Jag pallar knappt med fler turer.
Joo,det är klart att jag gör.
Kom igen.
Du MÅSTE.
Sara har fått en tid för mr igen.
Redan nästa torsdag,den 14/3.
Själen vrids ur,kroppen lägger av.
Vi har svårt att andas.
Tårarna bränner innanför ögonlocken.
Och allt detta sker i ren skräck.
Skräck över det som har varit.
Skräck över...situationen.
TÄNK OM.......
Kalla det "att måla fan på väggen",
men nu är det på det här viset att man orkar inte vara positiv jämt.
Mycket riktigt så är det som "dom" säger:
det känns lika mycket inför varje röntgen.
Jag känner mig ensam.
Trots att vi har varandra,så känner jag mig ensam.
Det hjälper inte om jag så skulle ha 100 vänner här nu.
Jag måste ta hand om "det här" själv.
Bearbeta.
Fy fan.
Vill inte att vi ska ha det så här.
Det är tortyr med denna vansinniga oro.
Mitt i allt,än en gång,tacksamheten för livet är så oerhört.
Sara är ju HÄR!
Tänk om dom bara kunde ta över.
Tacksamheten & styrkan.
Tänk om dom kunde ta tag i oron och bara vrida nacken av den.
Tala om att nu är det VI som härskar.
Jag vill kunna vara glad,kvittra och prata om vanliga saker.
Tänka på vanliga saker.
"Vad ska vi laga för middag idag?"
Fokusera på resan till Italien.
Bara vara.
Min stubin är eldad till intet.
Har inte möjlighet att ta nå´n endaste fjantig konflikt.
Orkar inte.
Allt sätts ur spel.
Ja,jag vet att jag är negativ.
Innerst inne är jag bara liten och så fruktansvärt rädd.
Tills styrkan hjälper mig på rätt köl igen.
Inget är som väntans tider.
Håhåjaja
Apropå att psyket stjäl energi från fysiken;
här sitter jag nu med en kropp som är....slut.
Har känt en hemsk smärta & stelhet i nacke,axlar & rygg i över en vecka.
Som vanligt när nå´t sånt händer har jag dövat smärtan med diverse migrän-& värktabletter
och försökt tänka bort det onda.
Den metoden har funkat dåligt denna gång.
Kände mig något bättre när mannen & jag var i Stockholm i helgen,
men när vi kom hem kom eländet tillbaka i kubik.
Igår insåg jag att jag behöver hjälp & reste därför iväg till Herr Kiropraktor.
Han konstaterade raskt att detta är resultatet av en låååång tids spänningar.
Skulderblad,nacke & axlar befinner sig i muskelkramp.
Joooo man tackar,det känns.
Dessutom resulterar allt i en förfärlig konstant huvudvärk,eftersom jag annars har lätt att få migrän.
Snälla Herr Kiropraktor gjorde så gott han kunde med denna arma kropp och önskade mig
välkommen tillbaka imorgon kl.10.00.
Självklart förväntar jag mig att ett under ska ske efter mitt besök där imorgon,
ty imorse mådde jag snäppet värre än igår.
Det kan bara bli bättre nu!
Håhåjaja,kanske inte är undra på att det blir så här till slut...
Jag har haft axlarna ovanför öronen sen den 15/4 2011.
Gladledsen
Jag upptäckte just att det är en månad sen jag bloggade senast.
Än en gång slås jag av tanken att det ÄR bra för mig att skriva.
Trots att det jag skriver inte alltid är så sammanhängande & begripligt...
Ut ska det-oavsett om det är oro,sorg eller lycka.
Sara mår bra.
Hon ska fortsätta med det har jag bestämt.
Ibland klagar hon över sin huvudvärk & då sköljer helvetesoron över mig och oss.....
Just nu går vi i väntans tider.
Väntan på en remiss för MR igen.
Så kommer dom då igen.
Tankarna som urholkar både kropp & själ.
Men jag slår bort dom tills det är dags.
Bäddar in tankarna i nå´n slags vadd,där dom gott kan ligga.
Jag vet att dom tids nog gräver sig ur vadden & sakta kommer krypande igen.
Väntans tider.
Maken & jag märker att tiden långsamt kommer ikapp oss.
Vi har åldrats fort på kort tid & psyket har stulit energi från fysiken.
Bearbetning sker,ofta & mycket.
Skratt & tårar ligger nära varandra,men har helt annan kraft idag än före filuren....
Grymt stor kraft.
Vi påverkas djupt av andra barns sjukdomar & deras familjers kamp i vardagen.
Man lever nära och tar till sig andras livskris på ett helt annat sätt.
Blir rörd,ledsen,olycklig när vi möter andra tappra själar,
men återkommer ständigt till vår tacksamhet för livet.
Jag har sagt det förut och kommer att säga det många fler gånger:
TVÄRA KAST.
Sara har frågat mig & pappan många gånger den senaste tiden;
"Är du gladledsen nu igen mamma/pappa?"
Gladledsen.
Ett fint ord uppfunnet av vår tappra tös.
Gladledsen-det ordet behöver ingen förklaring.
Funderingar
Barn har många funderingar.
Många frågor som kräver svar.
Det är för det mesta roande att få förklara & diskutera,
men när min lilla sexåring inte kan somna & berättar sina funderingar,
då är det tufft.
Ropar på mamma & darrande med underläppen undrar:
"Nästa gång dom ska titta in i mitt huvud,tänk om jag inte kan ligga still då...?!?"
Liten vän i världen,fick jag önska så skulle såna funderingar inte finnas hos dig.
<3 Lisa <3
Idag har min stortjej Lisa anlänt från sin far.
Lugnet inom mig blir återställt på nåt vis.....
Visst,vi ryker ihop ibland,så som fjortisar & mammor kan göra.
Men,raraste Lisa,du är det finaste jag vet <3
En frisk fläkt kommer alltid in i huset i ditt sällskap.
Du får mig alltid att flabba åt dina imitationer & skämt!
Jag älskar skratten som du trollar fram ur Sara :)
Jag är så stolt & glad över att alltid du funnits så nära din lillasyster,
särskilt när filuren kom & vände upp&ner på vår värld.
Jag spricker också av stolthet när du spelar & sjunger!
Det skulle också din morfar ha gjort om han sett & hört dig.
Fast det gör han säkert,där han sitter på sitt moln.....
Vackra dotter,jag älskar dig!
På lördag ska vi ha mysigt,bara du & jag :)
Lucky me
Går till sängs efter en bra dag.
Hoppas innerligt att Sara får sova ifred från tokhostan inatt.
Har sagt det förut,men har behov av att säga det igen-
jag är så hjärtinnerligt glad att jag har fått chansen att vara på mitt "nya" jobb.
Har snart varit där i 9 månader.
Varje dag lär jag mig nå´t nytt & har dessutom JORDENS bästa arbetskamrater.
Lucky me!
Tänk...idag fick jag ett nytt namn av en nyvunnen vän <3
En vän som kommit in i mitt liv efter filuren.
*STJÄRNSYSTER*
Tack Marie!!
Det guldkornet sparar jag bland mina bästa.
ETTHUNDRAFYRTIOTRE
Efter en vaken natt med en liten tokhostande sessa,sitter jag nu med min sedvanliga tebalja & tar det piano.
Mannen är ute & fiskar igen,vilket verkar ge honom lugn i själen.
Snart kommer han hem & då ska jag ut på min alldeles egna rekreation=en rask promenad.
Det rensar både kropp & själ.
Sara vill börja packa till vår Italientripp.
Hon är ivrig som få,det är tråkigt att vara hemma så länge & vara sjuk.
Mamman försöker hejda henne med förklaringen att det är FEM månader kvar innan vi ska åka.....
Det hjälper föga.
Nu har jag skrivit hur många dagar som är kvar,så att hon kan räkna ner.
Då blev allt genast lättare att förstå.
143 dagar.
"ETTHUNDRAFYRTIOTRE dagar.Oj,det är mycket mamma!"
I väntans tider har lillan just gjort en pärlplatta.
"Det är Italien & Sverige som möts."
Nu läser hon en katalog om campingplatser i Europa :)
Mitt andningshål
Tänk att jag har såna trogna "följare" på min blogg....Mitt andningshål.
Trots att jag nu har gjort en längre paus,så ser jag att ni hänger i.
Härligt!
Dagarna går & jag försöker lägga oron där den inte hittar tillbaka till mig.
Just nu är Sara ordentligt förkyld,men som alltid vid gott mod <3
Hon pratar mycket om tiden med "filuren",tiden i Uppsala & hur det var.
Bearbetning på hög nivå.
Tankar & frågor kommer upp till ytan.
Det är sååå bra!
Mannen & jag kommer som sagt eftersläntrandes.
Långsamt smygandes upp på vägen igen.
Den ena håller den andra uppe.Turas om.
Det är min tur att hålla nu.
Igår pratade jag med en av mina systrar i telefon.
Det går på tok för lång tid mellan gångerna vi ses.
Jag saknar henne alldeles oerhört ibland....
Vi kom in på ämnet "vänner" & då slog tanken mig:
jag har ingen vän som känner mig utan & innan.
Både vid glädje & sorg.
Som jag kan bolla ALLA mina tankar med,
som finns nära vareviga dag.
När man var liten hette det "bästis".
Missförstå mig inte-jag HAR en massa fina kamrater.
Men en bästis vore fint att ha igen.
Jag tror att det är många som tänker som jag.
Med filuren följde dock en bunt nyvunna vänner.
Konstigt,men bra.
Väldigt bra.
Med filuren "försvann" också några vänner.
Det kan vara svårt att tackla andras kriser.
Det har jag & vi full förståelse för.
Detta är som sagt mitt andningshål.
GOD JUL
Jag har inte bloggat på nästan en månad.
Min tid har gått åt att......hålla andan.
Eller kanske mer andas.
Mannen & jag har hamnat i ett tillstånd av bearbetning igen.
Insikten i det som varit och det som faktiskt ÄR kan vara både fylld av stor & mycken glädje,
men också väldigt mycket oro &......sorg på nå´t vis.
Det är nog mest jag av oss två som har åkt i den största & mest hisnande berg&dalbanan.
P har hållit sig till en lugnare variant för att klara av att bära upp oss andra.
Nu är det hans tur att falla och han har gjort det med besked.
Resan resulterade inte helt oväntat i en trasig kropp själ & en välbehövlig sjukskrivning.
Nu är det läkning & inget annat som gäller för pappan.
Saras huvudvärk har hållit sig på mattan ett tag=YES :-D
Magnetröntgen får förhoppningsvis vänta till februari.
Jag vill på detta enkla sätt önska Er alla en
Här kommer några decemberbilder:
Provar mammas mössa :)
På jullunch med mormor <3
Storasyster & Sara på julbord i Tällberg :)
På väg till skolan på Luciafirande.
Sara har gjort en Lucia på lekterapin på lasarettet.Hon var där & träffade Leksands IF på Luciadagen <3
Märkvärdigt=Gabriel Karlsson,LIF,& en blyg Sara :)
En kram av Tomten på tomtevandring i Pilbo.Lycka <3
Mys med kära vänner i Bodegan.
Sista skoldagen före jul <3
Tomten på sin sedvanliga promenad några dagar före jul.....
Den 20/12 2012.Liten pyjamasfia brevid nyklädd gran <3
Fler bilder kommer senare.
Nu ska vi fira jul-allt vad vi orkar!
<3 KRAM TILL ER ALLA <3
