Få knop
Sara var vaken i natt och klagade på ont i halsen,så pappan vinglade upp och hämtade diverse medikamenter.
När hon sen väl somnade om,så sov hon nästan till TIO!!
Hörde dom små fötterna komma tassande ner för trappen till köket.
"Go´moooorron mamma!Idag är jag pigg och glad!"
Underbart att känna så :)
Snuvan anlände dock till den näpna lilla näsan framemot aftonen,så vi får se vad som händer....
Delar med mig av ett av dagens guldkorn:
Sara,iförd pyjamas,läste sagor för Lizzy imorse.
Oas & vilorum
Den 1/12 närmar sig med stora steg.
Spiralen drar ner oss lika fort denna gång.
Sara har full koll på vad som komma skall och tränar nu för fullt på att sätta "flygplan" (infart) i händerna på gossedjur och andra som anmäler sig frivilligt.Imorgon är det min tur.
Hon pratar MYCKET om röntgen och hur det har varit dom andra gångerna.
Nu är det dags för den femte gången i ordningen....på 7 ½ månad.
Det blir inte mycket vettigt gjort här hemma nu.Ser till att maten serveras och att disken diskas.
Övrigt är lagt på is.Utan minsta lilla fundering.
Bara andas och finns är det som gäller nu.
Bara visualisera och se det friska.
Bara vara......
Vi söker oss till den oas som maken har byggt på gården.
Det var där han spikade ur sig sin ångest och frustration när det var som jävligast i våras & somras.
Men det är också där vi kan förknippa Saras sjukdomstid med en evinnerlig TACKSAMHET.
Tacksamhet för livet.
Sara och pappa har döpt huset till "Bodegan".
Från början var tanken att det skulle bli ett LITET växthus,men det blev ett...vilorum.
Ikväll hade vi besök av våra fina kamrater Malin,Johan & Sebbe.
Guldkorn.För att inte säga en hel guldtacka.
Lisa o Sara <3
Min äldsta dotter.
Den mest envisa,starka,självsäkra,kvicktänkta & vackra 13-åring jag vet.
Hon vet minsann vad hon vill & hon är en av de två mest underbara människor jag har i min närhet <3
Det här är min Sara.
Min yngsta dotter.
Hon är den mest kloka,tappra,underfundiga,MODIGA & vackra 5-åring jag vet.
Hon vet att hon har haft "en filur i huvet" och att hon var jättesjuk då.
Idag kom hon på att hennes hår har vuxit så mycket att hon kan ha det bakom öronen.LYCKA!!
Hon är den andra av dom två underbara.....
Det här är Lisaosaras mamma.
Hon är så oerhört lycklig och stolt över sina döttrar.
Hon är så galet tacksam för sina fina töser och samtidigt så rädd för ovissheten.
Visualisera
"Visualisering är en praktisk metod som gör det möjligt för dig att UPPNÅ DINA MÅL!
Genom att använda TANKAR samt VISUALISERADE BILDER, där du med inlevelse känner in och ser det du ska uppnå i ditt inre kan detta även bli en verkligheten! En lyckad form av medveten OMPROGRAMMERING!
Du använder inte bara synen när du visualiserar utan med fördel alla sinnen: synen, hörseln, känseln, smaken och lukten. Med tanken projicerar du först det du vill uppnå, sen skapar du INRE MENTALA BILDER (FANTASIER) med hjälp av dina sinnen."
Det låter toppen....verkligen.Frågan är bara-hur GÖR man??
Med tanken vill jag uppnå att Sara omedelbart blir frisk och får så förbli resten av sitt liv.Punkt.
Natten till idag var jobbig.Lillan var väldigt orolig och kastade sig av & an i sängen nästan hela natten.
(Precis som då,före filuren.)
Klockan fyra kom hon in till vår säng och la sig där.
Jag frågade (såklart) om hon mådde bra,men hon bara mumlade nå´t till svar.
Hon somnade om och imorse när vi vaknade sa hon att hon vaknade mitt i natten av huvudvärk.
"Det var därför jag kom till dig,mamma."
Förbannat.Dubbelförbannat.
Hon SKA inte ha ont i huvudet.NEJ!!
Lilla Sara,1 1/2 år <3
Kloka Sara
Vi har pratat om att det snart är dags för farbror doktorn att "titta in i huvudet" på henne igen.
Vid middagen idag,så sa hon plötsligt:
"Men tänk om det INTE ser bra ut i mitt huvud då,mamma?!?"
Total tystnad.Mamman finner inte minsta lilla ord.Får dessutom svårt att andas.
Då drar lillan snabbt den kloka slutsatsen:
"Då får jag ju vara på sjukhuset igen!!"
Sådärja,enkelt och lättfattat.Allt konstaterat av den klokaste femåring jag vet.
Den tappraste lilla goungen i universum.
Det värsta jag vet är att åka berg-& dalbana.
Den här gången har jag inte ens FUNDERAT på att köpa biljett.....
Har helt burdust blivit tvingad upp i vagnen tillhörande en oerhört vinglig berg-och dalbana som aaaaldrig slutar att åka.
Min största förhoppning är att vagnen fastnar-HÖGST UPP.
För alltid.
1/12
Idag kom ett telefonsamtal från Dagvården.
Sara är välkommen på magnetröntgen igen.Den 1/12.
Första december....Hon har längtat efter den dagen länge nu,lillan.
Det är då man får öppna första luckan!!Det är från och med den dagen man får äta choklad VARJE dag fram till julafton!!Även om det är en liiiiiten bit,så är den väldigt märkvärdig.
Jaha....då är det dags att förbereda sig mentalt igen inför det som väntar.
Jag har vid det här laget insett att det går INTE.Nop,nix,never ever.
Läste i bloggen om mina tankar inför förra MR i juli och känslorna och tankarna som finns idag är prick likadana.
Ändå har jag bett Saras läkare om att hon ska röntgas snarast istället för nå´n gång i januari,
med tanke på hennes återkommande huvudvärk.
Men....JAG VILL INTE....eller,det vill jag ju visst....det är ju BRA....men ändå.....jag är rädd......orolig.....vill inte veta.....och vill samtidigt veta NUUUUUU!!!!!
Vi har inte ännu inte berättat för sessan att det snart är dags att "titta in i huvudet" igen.
Fast jag tror hon vet.Förstår.
Hej vardag.Tänk om du kunde vara lite mer "vanlig".
Sådär trist & tråkig,men ändå så jag kunde känna mig trygg i dig.
Är det för mycket begärt?
Här kommer en bild på alla mina flickor i soffan från aftonens "tjejkväll":
Att vara stark...
Men ändå framåt ju.Så känns det nu.
Jag tänker så mycket på framtiden,fast jag har LOVAT mig själv att "TA EN DAG I TAGET"......
Undrar hur det ska bli med allt....men försöker samtidigt att låta bli att undra.
Bara flyta med.
Det går så där,men det finns väl inget facit.Inget rätt eller fel.
Snart är det dags för magnetröntgen igen,i december hoppas vi.
Heja dig,Sarahjärtat
Vi kom hem igår.
Väl hemma i vår vardag stod genast ett besök på lasarettet på dagens agenda.
(Hade på nå´t vis faktiskt lyckas förtränga det när vi var borta.)
Dags för koll av Saras syn och trycket i hennes ögon igen.
Natten till idag blev därför utan sömn för min del.Slängdes tillbaka ett antal steg ännu en gång.
Vi börjar faktiskt bli "vana" den här berg-& dalbanan nu.Med det har jag inte sagt att det blir mindre oroligt.
Det är mer det faktum att man känner igen sig.....
Mor & far sväljer och sväljer medan lillan bara är så infernaliskt DUKTIG mitt i alltihop.Tålig.
Vi väntar med tystnad på vad farbror/tant doktor har att säga.....och vid dagens besök kom så utlåtandet:
"Synen är bra och trycket i ögonen normalt."
Sara ser helt oberörd ut medan mor & far ser varandra i ögonen,
förstår precis vad & hur den andra tänker och jublar-fast utan ljud;
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!"
Ännu en lättnad,ännu ett lass med stenar som stjälps av dom tyngda axlarna.
Då orkar vi vidare igen.
Framåt,framåt,framåt.
Heja dig,Sarahjärtat!
Då & nu.....
En inre frid har landat i både mor & far.
Vi har haft en otroligt fin vecka.Varberg är en mycket vacker liten stad.
Vi har upptäckt nya guldkorn för varje dag här nere.
Men det viktigaste är ändå att vi har fått vara tillsammans-bara vi tre.
Att få stanna upp och bara vara.
Förra gången vi var ensamma i en annan stad,så var vi i ett annat läge.Skarpt läge.
Det var i Uppsala för 7 månader sen....
Då,när vårt "nya" liv började.
Då,när filuren bestämde över Saras liv.
Då,när mor & far blev söndertrasade av oro.
Då,när vi blev en trasig familj som än idag behöver lagas.
Då,när allt vändes upp & ner.
Då,när vi fick en annan syn på livet och vad som är viktigt.
Då,när prioriteringarna ändrades för alltid.
Då,när oron och ovissheten flyttade in och inte hade för avsikt att lämna oss.
Det var då när sorgen lamslog oss,men samtidigt kom tacksamheten sakta krypande.
Tacksamheten över att hjärntumören "såg SNÄLL ut".
Tacksamheten över att vår lilla sessa faktiskt ÖVERLEVDE.
Tacksamheten över att vi har varandra och att få glädjas åt den kärlek och värme och alla goa skratt som Sara ger oss varje dag.
Då och nu.....
Trumpetkakor
Vi tog en liten utflykt till Falkenberg.
Kanske kan vara värt att åka dit när klimatet är annorlunda.
Höst/vinter är ingen höjdare att vara där.
Vi hittade till småbåtshamnen och beslutade oss för att avnjuta vår matsäck där.
Det var svinkallt.
Därefter åkte vi in för att "GÖRA" stan.Det var fort gjort.
Sanningen att säga....jag finner inte ord.
Det var tyvärr stängt.
Man kan ändå glädjas åt att OM det hade varit öppet i Trumpetkaks-haket,
så hade man kunnat få sig en kaka för avhämtning.Toppen!
Harmoni ändå
Hoppas att vi kan ses igen,det är skönt att få prata & umgås med en familj som FÖRSTÅR.
Saras fina farmor & Dan kom på besök idag.Guldkorn!
Peter & Dan åkte & köpte färsk fisk till middagen.Lyx i kubik :)
Det är ljuvligt för själen att få vara här.Vi är verkligen TILLSAMMANS-utan stress.
Orosmolnen följde tyvärr med på resan,men vi gör allt för att mota bort dom.
Här kommer bilder från våra första dagar här i Varberg:
Lövhopp:
På jakt efter snäckor:
Varbergs Kurortshotell:
Varbergs fästning:
Almers Hus
Vi är här nu-allt vad vi orkar.
Jag kan bara tala om att vi ALDRIG har bott så här fint!
Miljön är dessutom fantastisk,med havet ett stenkast härifrån och Varbergs Kurortshotell likaså.
Almers Hus köptes av Barncancerfonden i början av 1990-talet.Det är en jättestor villa där en doktor som hette Almer bodde i början av 1900-talet.Han var barnens speciella beskyddare när han skapade kustsanatoriet för
tbc-sjuka patienter.Idag är det gamla kustsanatoriet förvandlat till kurort och kusthotell och överläkarvillan är numera alltså "Almers Hus".
I huset finns fyra lägenheter som har varsitt pentry,badrum,sovrum och vardagsrum.Varje lägenhet har sängplatser för minst sex personer.Här finns också ett stort gemensamt kök,flera sällskapsrum,ett stort lekrum och i källaren tvättstuga,bastu och bubbelpool.
Vi som gäster har tillgång till kurortshotellets bassänger,aktiviteter och gym.
Det är OEHÖRT avkopplande och skönt att få möjlighet att vara här,men samtidigt blir vi också påminda om av vilken anledning vi är här.....
Det gör ont.
Just nu är det bara vi och en familj till här och dom åker hem redan imorgon,så då har vi hela huset för oss själva.
Jag kan inte låta bli att dela med mig av bilder som jag hittills har tagit här.
Här är vår lägenhet:
Lekrummet:
"Vinterträdgården",ett stort inglasat uterum:
Det finns en dator på varje våning:
Matsal/sällskapsrum på nedre våningen:
Tv-/sällskaps rum på övre våningen:
Bubbelpoolen :)
Det är svårt att beskriva hur vackert det här huset är.
Bilderna ser lite....tama ut.
Ska försöka ta bättre bilder nå´n annan dag.
Idag har vi tagit det väldigt lugnt.Sara har återkommande huvudvärk och är ofta trött och slut.
Mor & far blir oroliga såklart......
Jag ringde Saras läkare hemma i Falun och berättade hur hon mår idag,
mest för att få nå´t slags lugn att infinna sig.
Det funkade ganska ok.
Vi tog det alltså piano idag,bakade muffins och äppelkaka,läste sagor och myste vid öppna spisen:
"Namaste"
Kom hem igår eftermiddag efter den mest behövliga vilopaus jag har någonsin haft.
En inre frid har infunnits sig i kroppen.Även om den bara har för avsikt att stanna en kort stund,så är den här NU.
Det är det viktiga.
Jag vill för tusende gången i ordningen från djupet av mitt hjärta rikta det största TACK som går att åstadkomma
till Er som gjorde min vistelse på Masesgården möjlig!!!
Ta åt Er allt vad Ni orkar,Ni vackraste av änglar <3
Ett stort TACK även till mina underbara bordskamrater,Birgitta & Lars-Bertil,som förgyllde varje dag.
Jag hoppas att vi får möjlighet att träffas igen!!
TACK till Er andra som med Era kramar,kloka ord och närvaro fick mig att ta ett stort steg framåt på den "nya" vägen.
Till vackra Malin Berghagen som inspirerar.
~ NAMASTE ~
Alldeles underbart & rofyllt.
Snart åker Sara,pappan & jag till Varberg.Vi ska till Barncancerföreningens "Almers Hus".
Hoppas att rofylldheten håller i sig och att vi kan koppla av tillsammans.
Det står i deras kompendium att dom erbjuder att vi ska få vara tillsammans i en lugn och skön miljö som ger vila och rekreation.
Tillsammans.Det är precis vad vi behöver vara.
Jag läser vidare och upptäcker något som går RAKT in i själen:
"Att ens eget barn ska drabbas av en allvarlig sjukdom,är nog det svåraste en förälder kan tänka sig.
Plötsligt har livssituationen för Dig & Din familj helt förändrats.Det är mödosamt och tungt att anpassa sig till denna nya verklighet.
Det är så många frågor och funderingar som hopar sig och man behöver komma bort från vardagen......."
Nu åker vi.
Andningspaus
Det var märkvärdigt värre :)
På vägen hem från fotografen hoppade vi hejdlöst i lövhögar-underbart!
Vad annat kan vara viktigare än att göra det EGENTLIGEN?
Mitt i hoppandet fick stannade min kamrat John med sin lilla traktor och erbjöd Sara att hoppa in vid ratten.
Ännu ett guldkorn :)
Mellan lasarettsbesök,djupa tankar och funderingar försöker vi fylla dagarna med såna korn.
Imorgon är det då äntligen dags för att resa iväg på min rekreation för att samla tankar,mod och förhoppningsvis ännu fler guldkorn.
Av denna anledning tar jag en bloggpaus på ett par dagar för att "bara vara".
Måste träna på det.Att BARA vara har varit vansinnigt svårt det senaste halvåret....
Jag tror jag börjar med att träna på att andas djupt och att försöka soooova.
Att finna vägen igen,om än så krokig.Vi har befunnit oss i diket alldeles för länge nu.
Jag återkommer,förhoppningsvis med en dos energi i själen,om några dagar.
Önskar Er läsare allt gott.Jag har fått vetskap om att Ni är långt över 100 personer om dagen som följer min blogg,ibland upp mot 300 stycken!!Det är stort för mig och ger också en slags....trygghet.TACK!
Systrar
Mitt i alltihop kom jag på hur mycket mina systrar betyder för mig.
Trots att vi kanske inte har så tät kontakt alla gånger,så vet jag precis var dom finns om jag behöver dom.
Var och en ger mig stöd på sitt sätt.....
På lördag kommer Mimmi hit och är barn-& hundvakt över helgen.Guldkorn <3
Mina sessor gläds åt att få umgås med sin moster-UTAN att mor & far är hemma!
Älskar er massvis!!
...........
Jag är villig att erkänna att den behövs nu.
Rakt igenom
Njaaa,minns egentligen en hel del som han sa,men här kommer några ord som är extra tänkvärda-
oavsett vilken sorg man än går igenom i livet.
" Det går inte att fly sorg.
Försöker man låtsas som om
den inte existerar så blir den
i stället en evig följeslagare
i ens liv.
Det finns bara en väg genom
sorgen, och den går rakt igenom.
Mot sorg hjälper bara - sorg."
Så sant.
Grattis Pappa....
Precis vad jag behövde för att ta ännu ett steg framåt.
Jag hoppas kunna bära med mig alla tänkvärda ord.....
Måste kunna gå framåt,även om det blir på ett helt annat sätt än förut.
Igår skulle min älskade Pappa ha fyllt 78 år.
Vi var till graven och tände ljus och Sara sa:
"Morfar,du VET att vi älskar dig och vi vill att du kommer tillbaka!"
Lilla fina kärleksunge <3
Grazie
SAAAAAKTA kommer rutinerna till oss.......Det som förväntas bli vår "nya" vardag.
Vi provar.
Det är förfärligt hur tillvaron kan slås undan av ett besked som tog några sekunder att få.
Det är lika förfärligt att man tappar tråden till det som tidigare var verklighet och som nu ska försöka startas på nytt under helt andra förutsättningar.
Kan inte förklara det på nå´t annat sätt än att JAG ÄR RÄDD.
Min förhoppning är att jag också kan "komma tillbaka".
Gudarna ska veta att jag gör mina tappra försök....
En hjälp på vägen blir att min "nyvunna" fina vän Malin & jag ska på Pralins "Må bra-dag" imorgon :)
Guldkorn i kubik!
Lyckan blev stor hos Sara (& mig) häromdagen!
Brevbäraren kom cyklande med ett STORT brev till Sara.Hör & häpna,det kom från Livigno i ITALIEN.
Redan innan brevet var öppnat,så blev Sara "gladledsen".
Jag vet att Du följer min blogg,Camilla,och hoppas också att Du ser det här:
TUSEN TACK för hälsningen och pysselboken!!
Sara har nu pysslat,ritat och klistrat i dagarna tre.Vi hoppas också att vår drömresa blir av nästa år och att vi då kan komma och besöka Er & Ert fina hotell!
Lillan pratar VARJE dag om Italien....
Vi måste tillbaka,på ett eller annat sätt.
Sanning
in på Facebook.
Nästan allt stämmer så väl in i vår livssituation,men det där
med att "det finns en orsak till allt som sker"....där hoppar jag av. Vi fick brev från Saras läkare igår. Blodproverna som togs i måndags såg bra ut. Det betyder att syret kände sig välkommet att komma in i mina lungor igen! Fick besked att nästa MR blir i december. Hinner andas innan dess.
